Death or Glory

"From every dingy basement on every dingy street
every dragging handclap over every dragging beat
That's just the beat of time-the a beat that must go on
If you’ve been trying for years we already heard your song"

Den stora tröttheten brer ut sig. På jobbet är det som om allt färre bryr sig om annat än just deras egna lilla fält. Samma sak med mig. Kanske beror det på att stora förändringar pågår inom firman och att sådant ofta innebär att de som inte känner att de kan vara med och påverka stoppar huvudet i sanden.

1 maj närmar sig och normalt brukar jag jobba både inför och på arbetarnas dag, men i år är lusten borta. Söker mig inåt: Tänker att i år skiter vi i det där med 1 maj, vi cyklar till Skogskyrkogården och lägger en blomma på mormors grav i stället. Mormors födelsedag var på 1 maj. När jag var yngre innebar den dagen alltid demonstration, födelsedagsmiddag hos mormor, sen 1 maj-fest på kvällen. Länge var det en tradition - även om 1 maj-tågen jag gått i har växlat.

Sen ett par år tillbaka demonstrerar jag inte längre. Skälet är enkelt. Jag är inte syndikalist och inte heller medlem eller ens sympatisör med något parti. Det senare har faktiskt mindre med ideologi att göra än att jag har träffat för många av de ledande figurerna i de två huvudalternativen för att konstatera att det mer handlar om personliga skäl. Jag finner dem helt enkelt inte trovärdiga. Men demokratin är som den är. Ju färre som bryr sig innebär att vi får de ledare vi har förtjänat. Jag själv är således en del av problemet.

Dags att ställa krav

"You talk, yes you talk a good game
Won't you teach me the same"

Så var då de socialdemokratiska ambitionerna satta, ett regeringssamarbete med miljöpartiet efter valet 2010. Vänsterpartiet göra sig icke besvär. Mona Sahlin såg mer än lovligt nöjd ut när hon i tv stängde dörren framför näsan på Lars Ohly. Hummandena om arbetsrätten från IF Metalls ordförande imponerade inte särskilt mycket. Troligtvis har han blivit ordentligt överkörd i VU eller så har sovit sig igenom mötena. Att Handels och SEKO:s ordföringar nu tar bladet från munnen och kräver en vänsterpolitik hedrar dem.

För valet är egentligen ganska enkelt; varför välja borgerliga imitatörer när det redan finns en borgerlig regering? Originalet är nästan alltid bättre än kopian. När klassamhällets klyftor ständigt ökar blir socialdemokraternas "högerut marsch" inget annat än ett gigantiskt svek mot dem som hårdast drabbas av effekterna. Socialdemokraterna behöver inte bara medelklassväljarna, de behöver övertyga de lågavlönade, de arbetslösa och långtidssjuka om att de fortfarande är deras parti. Men sanningen är nog dessvärre att partiet för länge sedan har lämnat dessa människor bakom sig. De talar numera bara till dem, aldrig med dem. Ty även under sossarnas förra mandatperiod ökade klyftorna.

Det sägs att egenintresset aldrig ljuger: Är du medelklass kommer din politik att gynna medelklassen mest. Titta på valsedlarna nästa gång det är val. Arbetarklassen kommer att vara sorgligt underrepresenterad, alldeles oavsett parti. Precis som den var i de senaste valen. Och visst är det så att medelklassen har fått det bättre de senaste tio åren. Såvida vi på det personliga planet inte blir långtidssjuka eller arbetslösa. Men då är vi å andra sidan oss själva att skylla.

Ska det bli någon ordning på socialdemokratin krävs det nu att fackföreningsrörelsen ställer krav på partiet: Vill ni ha vår hjälp 2010, får ni föra vår politik. Annars får ni klara er själva.

Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

One Step Forward - Two Step Backward

"Oh, out of the light
Like a star, like a hero"

Suck. Det räckte uppenbarligen med att jag och dottern kvartade in framför schlagereländet för att jag skulle få en Perrelli i skallen.

***

Att det är Ulvskog som öppnar dörren för ett regeringssamarbete och inte Sahlin ska nog mest ses som en testbalong. Blir den inte nedskjuten på stubben av partiets betongsossar går tanken att utvecklas. Skjuts den ned får Marita stå där som ett fån. Och Mona går fri. En del politiska bloggare försöker i sina kommentarer att få vänsterpartiet att framstå som ett gäng kommunister, med en politisk agenda som ligger miltals ifrån sossarnas, som kommer att försöka förstatliga hela näringslivet vid ett regeringsskifte. Den som studerat vänsterpariet lite närmre ser saken lite annorlunda. Partiet har under de senaste åren tagit rygg på den radikala delen av fackföreningsrörelsen. En av vänsterns viktigaste källor till den dagspolitiska kursen är LO-Tidningens LO-opinion, som tar tempen på vad fackligt aktiva tycker i dagsaktuella politiska frågor. En del bedömare ser inte heller sprickan inom socialdemokratin. Toppen lierar sig hellre med miljöpartiet, medan partiets gräsrötter och trogna väljare gör en annan analys. Vore det LO:s medlemmar och fackligt förtroendevalda som fick välja vilket parti sossarna ska bilda regering med så väljer de vänsterpartiet. Inte miljöpartiet. Skälet är enkelt: Miljöpartiet är när det kommer till arbetsrättsliga frågor ett borgerligt parti. De klarar inte av att göra en maktanalys i ekonomiska frågor och de är motståndare till en demokratisering av arbetslivet.

Alldeles oavsett är utspelet från Sveavägen intressant. Men ska de tre partierna lyckas enas om en politik är det hög tid att de börjar förhandla om den politiska dagordningen. Det finns många grund och blindskär att sätta en gemensamma skuta på.