Death or Glory

"From every dingy basement on every dingy street
every dragging handclap over every dragging beat
That's just the beat of time-the a beat that must go on
If you’ve been trying for years we already heard your song"

Den stora tröttheten brer ut sig. På jobbet är det som om allt färre bryr sig om annat än just deras egna lilla fält. Samma sak med mig. Kanske beror det på att stora förändringar pågår inom firman och att sådant ofta innebär att de som inte känner att de kan vara med och påverka stoppar huvudet i sanden.

1 maj närmar sig och normalt brukar jag jobba både inför och på arbetarnas dag, men i år är lusten borta. Söker mig inåt: Tänker att i år skiter vi i det där med 1 maj, vi cyklar till Skogskyrkogården och lägger en blomma på mormors grav i stället. Mormors födelsedag var på 1 maj. När jag var yngre innebar den dagen alltid demonstration, födelsedagsmiddag hos mormor, sen 1 maj-fest på kvällen. Länge var det en tradition - även om 1 maj-tågen jag gått i har växlat.

Sen ett par år tillbaka demonstrerar jag inte längre. Skälet är enkelt. Jag är inte syndikalist och inte heller medlem eller ens sympatisör med något parti. Det senare har faktiskt mindre med ideologi att göra än att jag har träffat för många av de ledande figurerna i de två huvudalternativen för att konstatera att det mer handlar om personliga skäl. Jag finner dem helt enkelt inte trovärdiga. Men demokratin är som den är. Ju färre som bryr sig innebär att vi får de ledare vi har förtjänat. Jag själv är således en del av problemet.