"Now everything's a little upside down, as a matter of fact the wheels have stopped. What's good is bad, what's bad is good, you'll find out when you reach the topYou're on the bottom."
Märkligt. När jag vaknade i morse, innan väckarklockan ringt, kom jag att tänka på Idiot Wind - i stället för att höra den - samtidigt fick jag omslaget till Blood on the tracks på näthinnan. Sen somnade jag om. När väckarklockan ringde en timme senare var det tyst ett litet tag, varpå barnveckan gjorde sig påmind med full kraft: Cara Mia ekade loss i roten, för att raskt följas av Genom eld och Vatten! Tack å lov släppte båda låtarna sitt grepp lagom till att mockabryggarens crescendo klingade ut.
Jag pratade med T igår. Hon polade med Hatte nån gång för länge sedan, men de fortsatte ha kontakt med varandra efter att de bröt upp. Hon tyckte det var skitjobbigt att gå på stan nu, för många platser var för henne så förknippade med Hatte. Vårt samtal igår kom tillbaka till mig vid frukosten, då jag kom på att det måste ha varit Hatte som lirade Blood on the tracks för mig första gången. Kan det ha varit 1980-81? Innan dess hade jag bara Desire i skivsamlingen och dessutom slölyssnat lite på The Freewheelin' Bob Dylan. Nu håller jag Blood on the tracks som min favoritplatta med Dylan. Det är en av de plattor som fortfarande ofta spelar. Trots att den har fått vara snuttefilt vid en mängd separationer, så kommer den nog alltid mest att vara förknippad med Hatte och Å.
Märkligt. När jag vaknade i morse, innan väckarklockan ringt, kom jag att tänka på Idiot Wind - i stället för att höra den - samtidigt fick jag omslaget till Blood on the tracks på näthinnan. Sen somnade jag om. När väckarklockan ringde en timme senare var det tyst ett litet tag, varpå barnveckan gjorde sig påmind med full kraft: Cara Mia ekade loss i roten, för att raskt följas av Genom eld och Vatten! Tack å lov släppte båda låtarna sitt grepp lagom till att mockabryggarens crescendo klingade ut.
Jag pratade med T igår. Hon polade med Hatte nån gång för länge sedan, men de fortsatte ha kontakt med varandra efter att de bröt upp. Hon tyckte det var skitjobbigt att gå på stan nu, för många platser var för henne så förknippade med Hatte. Vårt samtal igår kom tillbaka till mig vid frukosten, då jag kom på att det måste ha varit Hatte som lirade Blood on the tracks för mig första gången. Kan det ha varit 1980-81? Innan dess hade jag bara Desire i skivsamlingen och dessutom slölyssnat lite på The Freewheelin' Bob Dylan. Nu håller jag Blood on the tracks som min favoritplatta med Dylan. Det är en av de plattor som fortfarande ofta spelar. Trots att den har fått vara snuttefilt vid en mängd separationer, så kommer den nog alltid mest att vara förknippad med Hatte och Å.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar