Glädjedans

Roger Milla dansade in i våra vardagsrum under VM 1990. Du kan se ett exempel i första klippet här:



Igår dansade Sandor Wagner in. Lite mer tyskt kanske:

The King is gone, but he's not forgotten

And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command

Michael Jackson är död. "Nu igen?", sa min jobbarpolare. Och visst är det så; musikaliskt har Michael Jackson inte varit relevant på många herrans år. Egentligen ska väl en gammal punkare som jag tycka att Michael Jackson symboiserar allt ont med skivindustrin, den ultimata kommersialiseringen och blah, blah, blah. Men Michael Jacksons musik knäcker dig. Och jag har aldrig varit intresserad av dogmer kring vad man får gilla eller inte.

Sommaren 1983 lirade jag i ett band som omfamnade punk, rock 'n' roll, reggae, hip hop, juju och disco. De musikaliska gränserna hade skjutits i sank. Vi lirade vad vi ville och lyssnade på vad vi gillade. Sommaren 1983 dansade vi ofta till Grand Master Flash and the Furious Fives New York New York, King Sunny Ades Ja Funmi och Michael Jacksons Billie Jean. Innan dess hade jag aldrig brytt mig ett dyft om Michael Jackson. Nu var jag hypnotiserad av det enkla suggestiva beatet och den geniala basgången i låten. Än idag får jag rysningar när jag hör den.

Nu har Michael Jacksons pipiga pipa tystnat. Borta är bråten av skandaler och skit. Kvar är skivorna. Det mesta är faktiskt inte särskilt bra. Men i mängden lyser diamanterna klart. Och det här introt är grymt. Snacka om entertainer:

And every hour's marked by the chime of a clock

"I don't insist that you feel bad
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"

Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.

Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.

Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?

I morse hade jag den här låten i skallen:



Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.

* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:

"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"

Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:

Äventyrsresor

"Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid"

Så var man hemma efter ett äventyr till Gotland. Det äventyrliga låg i att resa magsjuk. Ingen större höjdare vill jag påstå. Eländet började förra söndan. Tisdagsresan ställdes in. På onsdagseftermiddan bar det ändå av. Satt och knep hela vägen ner till Nynäshamn. Vidrigt. Blev tack och lov frisk lagom till midsommarafton. Några bilder blev det till slut även den här gången.

På Asplunds tid då var himmelen vid

Det är rätt skönt att få stöd ibland. Sen spelar det mindre roll att stödet är nästan hundra år gammalt när det kommer från arkitekter som Gunnar Asplund. För ett tag sen kritiserade jag stans politiker för deras brist på visioner och kortsiktiga ekonomiska tänkande när det gäller Slussen. Jag skrev:

"Vad som i stället borde göras är att gräva ner så mycket som möjligt av trafiken och se till att viss kollektivtrafik, yrkestrafik, cyklister och gående får samsas på en eller två vackra broar varifrån man borde få beundra stans skönhet."

I dagens Svenskan finns en essä av arkitekturhistorikern Eva Eriksson som visar att Slussen-problematiken egentligen handlar om ett historiskt felval; placeringen av Stockholms centralstation. En rad arkitekter pekade redan 1914 på de problem som har sysselsatt stadsarkitekter och politiker i årtionden därefter: Getingmidjan. Ivar Tengbom föreslog att centralstationen skulle flyttas till Kungsholmen så att tågtrafiken kunde dras över Smedsudden. Asplund var inne på samma tanke när det gällde trafiken, men placerade centralstationen nånstans norr om Norra Bantorget. Nu blev det inte så. Stationen fick ligga där den låg. Och för varje tids trafikproblem har den kortsiktiga stockholmslösningen hetat: Bygg en bro. Till.

Med den planerade ombyggnaden av Slussen har man en historisk möjlighet att rätta till en del av de tokigheter som nu ligger där i öppen dager. Det är inte för sent, så länge inget har börjat byggas. Tänk om - tänk rätt. Men det är väl en bön till tomma intet.

Så här skrev Asplund om planerna på en järnvägsbro 1914:

”Med djup beklämning i hjärtat gå vi fram till Mälarstranden och stanna häpna: Var är Riddarholmen? Jo visst, där bakom utfyllningen – järnvägsbron. Icke simmande lätt och vackert med alla sina minnesrika byggnader på Mälarvågorna, men bortskymd, avklippt, ihjälslagen av denna kolossala brutalitet som heter järnvägsbron /… / pärlan i Stockholms skönhet skändad, förstörd för all tid! Och det vackra öppna gattet mot Slussen bortskymt."

Det blev inte en bro Asplund. Det blev tre. Varav en är sexfilig bilbro.

..ett regn och en pöl

"Barn är ett folk och de bor i ett främmande land..."

En mer passande låt att få i skallen innan man är på väg till dotterns skolavslutning har jag svårt att tänka mig. I eftermiddag börjar sommarlovet i 'detta land är ett regn och en pöl', så nu har ungarna tid att bygga en uppdaterad version av Noaks ark. Antagligen blir den bara virituell eftersom att barn av idag är rädda för skog och natur, åtminstone om man ska tro nån undersökning som publicerades för några veckor sen.

Att vi lever i extrema tider är ingen nyhet. Men jag tycker att det är lite jobbigt när SMHI kan berätta att maj slog värme- och vindrekord och juni är den kallaste sommarinledningen på 50 år.

Hur går det med arkbygget ungar?

Samtidigt kunde man i morse läsa i Svenskans papperstidning att LO-medlemmarna är de som har tagit stöten i lågkonjunkturen, det är dom som har varslats, blivit arbetslösa och som grädde på moset får de högsta a-kasseavgifterna. För ett tag sen hörde jag nån säga att klassklyftorna inte längre finns. Säg det i ansiktet på nån som är på väg att bli utförsäkrad och inte har råd till semester med familjen.

Fredrik, Anders och Sven Otto, hugg i och hjälp barnen nu. Va? Vet inte ni heller hur en hammare ser ut...
..men snälla nån, då kan ni väl åtminstone maka på er så att nån som vet kan hjälpa till.

På måndag börjar en veckas semester. På tisdag åks det till Gotland. Det ska bli skönt att andas och tänka på annat, typ vädret och vad för mat som ska lagas. Några böcker finns det kanske också lite tid till att sluka.

Om Sims Förtielva och Sing Star får plats på arken?

Suck...

Jamie T Strikes Back

"I wanna be straight. I'm sick 'n' tired of takin drugs 'n' stayin up late..."

Mersmak

©Banditha

"I tried to join a ping-pong club, sign on the door said all full up!"

Idag har jag sannerligen inte känt mig som en världsmästare. Vaknade vid halvåtta och mådde tjyvtjockt. Inte ens en timmes morgonpromenad gjorde nån större skillnad. Igår mådde jag desto bättre. Giget gick hur bra som helst, jag lyckades dra ur micksladden fyra gånger på 21 minuter. Tänk att man hinner med nio låtar på 21 minuter. Jag undrar hur många Bruce hann med på samma tid, två? Fast egentligen är sånt ointressant. Vi hade kul och förhoppningsvis lyste det igenom. Låtlistan såg ut så här:

1. 48 hours
2. Cheat
3. What's My Name
4. White Man in Hammersmith Palais
5. Capital Radio
6. Safe European Home
7. Garageland

Extranummer:

Bankrobber
White Riot

Idag är alla överens om att giget gav mersmak, så vem vet när vi ses här näst.

UPPDATERING

Och så här lät det.

Mardrömmar

"Run, rabbit, run!"

I natt vaknade jag förtvivlad över att jag inte kunde hitta min dotter. Hon hade försvunnit här ute i förorten. Gick upp och tittade in i hennes rum. Där sov hon. Somnade om.

Vaknade en timme senare svettig. I uppdämt raseri hade jag slagit sönder min arbetsplats - som i drömmen naturligtvis inte såg ut som min arbetsplats. Dags att byta jobb? Förmodligen. Men det har jag sagt så länge nu.

Ledigt efter ledighet - mitt fackliga krav

"My mistake
And no mistake
And I would take it back if I could
So stay with me tonight"

Efter en sån här helg borde man få ledigt i ett par dar. I lördags blev det nio sköna mil i sadeln med ett fikastopp vid Café Grindsjön, stoppa skallen i vattnet-stopp vid Ådran och sen en kall Staropramen på Nygammalt i Kransen. Till kvällen blev det carbonara med två äggulor, mycket parmesan och mycket persilja, allt nersköljt med en halv flaska rödtjut. Sen somnade jag ovaggad.

När jag vaknade på söndagsmorgonen kände jag mig inte helt kurant, men jag mötte ändå Tant vid niotiden sen bar det av ut på Ekerö, Munsö och Adelsö. Vid Tappström mötte vi upp fem andra cyklister som skulle med. Det blev en kanondag. Jag hade aldrig tidigare satt min fot på Adelsö. Nu vill jag tillbaka igen. Vägarna där är underbart slingrande och trafiken näst intill obefintlig. Rundan går rätt fort att avverka, så mitt tips är att ta den två varv med fikastopp. Det finns nämligen ett underbart litet fik som har goda bakverk till löjligt låga priser.

När jag efter tio mil äntligen hittade hem var det bara att duscha och käka och kasta mig iväg till repet. Jag tror nog att det är bäst att vi ställer in fredagens gig. Repet var löjligt lyckat. Och ska man vara skrockfull innebär ett lyckat genrep en misslyckad spelning...
..vi lyckades till och med enas om en spelordning. Utan att slåss. Sju låtar. Vill man vara poetisk; en låt per skalle. Men det var nog bara ett olycksfall i arbetet.

Ölen på 3V efteråt smakade förträffligt. Kom hem vid tio trött och nöjd. Såg fram emot en lång skön sömn, men då satte det igång att svida rejält i halsen. Käkade turkisk peppar som halstabletter. När jag väl somnade vaknade jag efter en och en halv timme badandes i svett. Så höll det på hela natten. När väckarklockan ringde kändes det som om jag skulle behöva ett par dar att ta igen mig på. Nu faller inte ödets lott så lyckligt. I stället sitter jag på jobbet trött och jävlig. Men helgen var bra.