Bye Bye Bo Diddley Bye Bye

Idag tror jag att Håkan Hellström ägnar Bo Diddley en tanke. Utan ’Hush Your Mouth’ hade nog inte ’Dom fyra årstiderna’ låtit som den gör. Bo Diddley dog igår och blev 79 bast. Jag räknar honom som en av de mest inflytelserika personerna i rockhistorien. Chuck Berry skapade riffen, Little Richard det extravaganta, Jerry Lee Lewis rockröjaren, Ray Charles det själfulla, Elvis fixstjärnan och Buddy Holly nörden. Men Bo Diddley gick en egen väg, han utvecklade och arbetade runt beatet på ett sätt som fick det skenbart monotona att leva och bubbla som en vulkan. Hans arv lever därför inte bara vidare i det uppenbara som Rolling Stones, The Stooges, The Clash och U2, utan i alla typer av dansmusik. Jo, jag skulle nog våga säga att även technofansen idag bör skicka en tacksamhetens tanke till Bo.

Själv såg jag Bo Diddley bara en gång, på Hard Rock Café i Stockholm nån gång på åttiotalet. Bandet var väl så där, men Bo Diddley var oerhört närvarande. En polare blev dålig mitt under konserten och vi stod nästan längst fram. Bo höll ett vakande öga på polaren hela tiden. En mycket märklig upplevelse.

Det hade varit lätt att avslutningsvis bara citera ABBA och säga, ”Thank You For The Music”, men det handlar om så mycket mer. Jag säger i stället: Tack för musiken och all inspiration du har gett till andra musiker som förstod att förvalta och förädla ditt arv.

***

Återigen vaknade jag med Säkert, 'Det kommer bara leda till nåt ont', klingande i skallen.

***

Igår var min hjärna tydligen på semester, jag kunde inte för min själ komma ihåg vad Pete Dohertys band heter och i en diskussion fick jag Johan Mjällby till Johan Mellberg. Så var det hela dan. Inte en siffra rätt. Varför ingen skickade hem mig från jobbet var en gåta.