"BRODOSPLIT" "1989". Jag reagerar omedelbart på skylten. I början av nittiotalet var jag aktiv i en hjälporganisation som försökte stödja staden Tuzlas medborgares försök att inte falla offer för det etniska galenskapen som härjade runt Bosnien, Kroatien och Serbien vid den här tiden och som försåg kriget med dess näring. Viking Lines Isabella är troligtvis ett av de sista fartygen som byggdes i Split innan kriget, som trasade sönder Jugoslavien, bröt ut 1990. I fredags förde hon mig och min jobbarpolare S över till Åland.
Vi checkade snabbt in och kastade oss sedan ut på hojarna. Vi hade knappt hunnit sätta oss på cyklarna för än vi upptäckte en åländsk sedvänja: Tuta på cyklisten. Förmodligen i all välmening, men två stockholmare reagerar kanske inte som det är tänkt - vi skriker okvädningsord till den första föraren. Vid den tredje tutningen börjar vi ana att det är fråga om nån lokal sedvänja.
Turen mot Eckerö gick först längs med huvudvägen. Men det är inte värre trafik än längs med en del av vägarna runt Södertörn. Efter några kilometer tog vi av till småvägarna. Vi följde ett cykelspår. Generellt var det oftast riktigt bra, vissa partier kan dock vara lite tjälskadade, andra partier är grusade i ett hundratal meter eller nån kilometer. Landskapet är både vackert och varierande. Vi stötte på en tysk cyklist från Düsseldorf som pratade svenska. Trots att det var sjätte året han hade med sig sin räser var vi de första han träffat på Åland med landsvägscyklar. Vi slog följe i nån mil innan jag och S tog av åt ett annat håll och åkte lite vilse.
Ibland kan man ju bli lite oense om vägen, men S visade prov på sina utmärkta ledaregenskaper och pekade med hela handen. Jag följde glatt efter. Och se, vi hamnade på ett bryggeri.
Stallhagens Bryggeri är världens enda åländska bryggeri, som det heter i reklamen. Självklart ville vi smaka. Bryggeriets pub var dock stängd. S som inte är så blyg av sig knackade på kontoret och vips hade vi var sin kall mellanöl i handen.
Vad som hände med den förra cyklisten som hittade till bryggeriet vill jag nog inte veta...
Efter ölen fick jag tydligen för mig att bli konstnärlig. Jag tror att ambitionen var att visa ett Campagnolonav i arbete. Hursomhelst cyklade vi tillbaka till Mariehamn. Den sista milen fick S klara sig själv. Jag kände att det fanns mer i benen som måste ut, så jag drog upp ett tempo som höll nästan hela vägen till hotellets uteservering. När S kom, tio minuter senare, hade han ytterligare en kall öl från Stallhagen väntandes. Kvällen avslutade vi på finkrog ätandes åländsk skärgårdstallrik med tillhörande dryckjom.
Dagen efter var vädret inte alls lika upplyftande. Vi trampade pliktskyldigt runt en si så där fyra mil och kom tillbaka till hotellet lagom för att hinna med en bastu innan den stängde.
Hemresan gick med ännu ett av Viking Lines fartyg från Brodosplit, Amorella. Det var inte direkt kärlek jag kände för många av mina medpassagerare. Nej det var nåt helt annat. Här hade det inte räckt med etnisk rensning. Ty alldeles oavsett etnicitet betedde sig alldeles för många som rena idioter. En lagom stor neutronbomb var vad jag önskade mig.
Inte blev vi gladare av Viking Lines säkerhetsarbete i restaurangen.
Med tanke på hur illa Lapin Kulta smakar var dock den här synen en fröjd för ögat. Fortsätt så.
