Min årsbästalista

"Heja Bamse starkast är vår Bamse
Men han tycker inte om att slåss
Dunderhonung farmors dunderhonung
Äter han för att bli stark förstås"

Penny skriver om 2007 att musiken kanske inte spelade så stor roll i hennes liv, hon hade allt för mycket annan skit att tänka på. Jag skulle nog kunna säga samma sak, för 2007 var ett skitår för mig med, men då ljuger jag. Till och med när allt var som jävligast i våras fanns musiken där som ett halmstrå att klamra mig fast vid. Och trots all skit och död under året minns jag också andra saker; en återfunnen -och fortfarande lika knepig- vän, två återföreningar av gamla punks som gör att jag fortfarande ler när jag tänker på dem. Och trots att den här morgonen var stressig och gnällig mellan far och dotter känns det ändå som om vi blir tajtare och tajtare för varje år som går och i år har vi haft många sköna garv tillsammans. Det är lite av det positiva som jag vill bära med mig in i 2008. Men nu är det dags för årets lista. Som ni ser är det blandat mellan gammalt och nytt, men det är de här låtarna som på ett eller annat sätt symboliserar året som gått:

1. Håkan Hellström, Hurricane. Det här var låten som jag spelade om och om igen i våras när jag gick sönder efter X självmord. Den fungerade som balsam på en trasig själ.

2. Jamie T, If You Got The Money. Egentligen startade musikåret med Jamie T. Varenda gång jag har varit full i år och den här låten strömmat ut ur några högtalare har jag börjat dansa. Gammalt möter nytt i en stilfull blandning.

3. Säkert, Vi kommer att dö samtidigt. Annika Norlins texter och klockrena känsla för bra popmelodier räddade det svenska popåret.

4. Malcolm Middleton, A Brighter Beat. Ännu en poplåt som tokfastnade i skallen. Med den här inledningsfrasen är det Nobelprisvarning: “Now you’ve gone and left me and there’s nothing here. But a tenner in my pocket and a fridge full of beer”.

5. Lucinda Williams, Are You Alright. Jag kunde ha valt nästan vilken Lucinda-låt som helst. Men den här låten får stå för alla frågor till dem jag inte hann snacka med på återföreningarna.

6. Florence Valentin, Pokerkväll i Vårby Gård. Total rip off på The Clashs Bankrobber och Rudie Can’t Fail. Men det gör inget låten är gjord med så mycket kärlek att man nästan glömmer bort att det inte finns några höghus i Vårby Gård.

7. Manu Chao, Rainin’ In Paradise. Låten är lite för lång för sitt eget bästa. Men den fastnar som klister och man kan alltid tona ned sista trettio sekunderna. Att giget inte heller var så mycket att hänga i julgranen är glömt.

8. Joe Strummer, Coma Girl. Det var med mycket blandade känslor som jag 2003 köpte Strummers sista platta. Jag var livrädd för att The Mescalors bara hade slafsat ihop nåt bara för att göra några sista pund på Joe. Men redan i inledningsspåret knockades jag på ett sätt som jag inte gjort av Joe sedan 1982. Coma Girl är inte bara med på min årsbästa-lista utan årtiondets.

9. The View, The Don. Ett gäng smågrabbar som knappt är byxmyndiga från en liten sketen håla i Skottlandlyckas göra charmerande pop i brittisk tradition. Deras platta, Hats Of To The Buskers, växer för varje lyssning. Men när jag hör The Don försvinner de mörka skyarna från himlen.

10. Bob Marley, Redemption Song. Ever lasting, Ever standing. For ever.

11. Bob Dylan, Idiot Wind. Det här året har jag mött fler idioter än på många herrans år och fler än vanligt som jag har respekt för har agerat idiotiskt.

12. Kate Nash, Foundations. Om det här året egentligen började med Jamie T så slutar det helt klart med Kate Nash. Och på nåt sätt känns det då som om vi har gått varvet runt. Vi började i London och slutade där. Men även musikaliskt finns det ett tydligt släktskap, Både Jamie och Kate använder pop- och rockhistorien för att skapa nåt nytt. Och så är det oftast, de som har bäst koll bakåt är de som tar saker och ting bäst framåt.

När jag nu tittar tillbaka på musikåret så kan det här året faktiskt inte ha varit helt åt helvete. Fler bra nyheter än på väldigt, väldigt många år.