"Time takes a cigarette, puts it in your mouth
You pull on your finger, then another finger, then your cigarette."
Vaknar man med rubrikstrofen sjungande i skallen kan det inte bli en dålig dag, hur många öl man än drack dan innan. Så är det bara. Och smaka på första ingressraden en gång till; Time takes a cigarette, puts it in your mouth, visst är det vackert. Det är från Bowies Rock 'n' Roll Suicide. En typ av låt som jag är ruggigt svag för. Vill man knäcka mig är det bara skriva en låt som börjar med ackustisk gitarr eller piano och slutar med allsång och en hel jävla symfoniorkester.
***
På fotbollsfronten var det egentligen bara två aber igår: Hammarbys resultat mot Göteborg och min fot. Jag fattar inte att Bajen aldrig kan få ihop ett slagfärdigt damlag. Foten vrickades rätt rejält under söndagsfotbollen och har nu en del snygga färger som egentligen passar bättre på en palett än en fot. Innan vrickningen hade vi dock redan vunnit matchen. Gårdagens viktigaste match, den mot Tullinge, vanns också komfortabelt med 1-11. Att Bajen samtidigt krossade BP var liksom bara grädde på moset.
***
Två krogar. Ligger 15 meter från varandra. På den ena visas det spansk ligafotboll, spelas Stones (68-72) och Bobby M i högtalarna, inte för mycket folk; på den andra krogen spelas GES och Tommy Nilsson och det visas ingen fotboll men är bystad. Vilken krog tycker ni låter trevligast? Tänkte väl det. Men ändå är det den andra. Hur kan det komma sig? Jag fattar det inte.
***
Jag är glad över att jag inte har biljett till Rickie Lee Jones ikväll. Enligt Svenskan ska hon vara "kompad av ett fullt band".
måndag 30 april 2007
söndag 29 april 2007
Vårstädning
"Stop making the eyes at me, I'll stop making the eyes at you
And what it is that surprises me, is that I don't really want you too"
"I Know You Got Soul - If You Didn't You Wouldn't be in here"
"Out the door Down the stairs Out the close Down the street
On the bus To the pub And there people meet"
Wow. Är jag på väg att få nygamla vanor? En natt till utan att vakna vid 2, 3, 4, utan vid sexrycket som vanligt. Självklart firade jag det med att somna om ett par gånger, därav tre citat. Otippat att Bobby Byrd och James Brown's Funky People skulle komma indansande på morgonen. Men det kan nog behövas lite dans, dans, dans nu. Känns som om jag diat mig själv överfull med navelskådande och självömkande anglosaxisk pop och slammer. Det är nog dags att öppna balkongdörren på vid gavel och vädra ut ångesten. Broder Bob och Broder Linton får ta grovrengöringen. Finputsningen får skötas av the Skatalites, the Temptations, Amadou & Mariam, Manu Chao och Ali Farka Toure. Sen borde det vara hyfsat rent.
***
Jag såg bara rubriken i dagens Svenskan, "Frankrikes solsida", och jag visste att det var en påminnelse om mitt misslyckade projekt sen ett år tillbaka; att ta mig till Marseille. Jag har en massa saker att skylla på, men som egentligen inte gills: Inget pass (hur svårt kan det vara att fixa ett nytt?), vägrar resa med antifackliga Ryanair (som om det inte fanns fler bolag som flyger till Frankrike!?!), taskigt med stålar (jo, men vem gör mina ekonomisk prioriteringar?), ingen att resa med (OCH?) och sen finns det säkert en massa andra fåniga ursäkter som jag inte orkar dra. Varför Marseille? Jo, det hela handlar främst om vilka städer jag vill åka och titta på fotboll i. De ska fylla två kriterier: Stan måste vara intressant i sig, ha en historia som lockar; Ligan och laget måste vara sevärt. De städer som just nu toppar min önskelista är alltså Marseille och Istanbul. Att Marseille går före Istanbul handlar väl mer om fotbollshistoria än något annat. Dokumentären 'Zidanes bästa lag' och Erik Nivas lysande romantiska artikel hjälpte också till. Men, föreställ dig att se ett Istanbulderby mellan Galatasaray och Fenerbache på plats, det tror jag är riktigt mäktigt.
***
Mer spännande på hemmaplan är dock dagens match. Nej, jag tänker faktiskt inte på den grönvita mot den svartröda - den ska Bajen ta. PUNKT. Jag tänker på matchen på Brantbrinks IP kl 16.30, i Sanktan F8-11, mellan Tullinge och IK Tellus. Jag är redan ett nervvrak, min dotter är däremot lugn efter en smågnällsstart på dan.
And what it is that surprises me, is that I don't really want you too"
"I Know You Got Soul - If You Didn't You Wouldn't be in here"
"Out the door Down the stairs Out the close Down the street
On the bus To the pub And there people meet"
Wow. Är jag på väg att få nygamla vanor? En natt till utan att vakna vid 2, 3, 4, utan vid sexrycket som vanligt. Självklart firade jag det med att somna om ett par gånger, därav tre citat. Otippat att Bobby Byrd och James Brown's Funky People skulle komma indansande på morgonen. Men det kan nog behövas lite dans, dans, dans nu. Känns som om jag diat mig själv överfull med navelskådande och självömkande anglosaxisk pop och slammer. Det är nog dags att öppna balkongdörren på vid gavel och vädra ut ångesten. Broder Bob och Broder Linton får ta grovrengöringen. Finputsningen får skötas av the Skatalites, the Temptations, Amadou & Mariam, Manu Chao och Ali Farka Toure. Sen borde det vara hyfsat rent.
***
Jag såg bara rubriken i dagens Svenskan, "Frankrikes solsida", och jag visste att det var en påminnelse om mitt misslyckade projekt sen ett år tillbaka; att ta mig till Marseille. Jag har en massa saker att skylla på, men som egentligen inte gills: Inget pass (hur svårt kan det vara att fixa ett nytt?), vägrar resa med antifackliga Ryanair (som om det inte fanns fler bolag som flyger till Frankrike!?!), taskigt med stålar (jo, men vem gör mina ekonomisk prioriteringar?), ingen att resa med (OCH?) och sen finns det säkert en massa andra fåniga ursäkter som jag inte orkar dra. Varför Marseille? Jo, det hela handlar främst om vilka städer jag vill åka och titta på fotboll i. De ska fylla två kriterier: Stan måste vara intressant i sig, ha en historia som lockar; Ligan och laget måste vara sevärt. De städer som just nu toppar min önskelista är alltså Marseille och Istanbul. Att Marseille går före Istanbul handlar väl mer om fotbollshistoria än något annat. Dokumentären 'Zidanes bästa lag' och Erik Nivas lysande romantiska artikel hjälpte också till. Men, föreställ dig att se ett Istanbulderby mellan Galatasaray och Fenerbache på plats, det tror jag är riktigt mäktigt.
***
Mer spännande på hemmaplan är dock dagens match. Nej, jag tänker faktiskt inte på den grönvita mot den svartröda - den ska Bajen ta. PUNKT. Jag tänker på matchen på Brantbrinks IP kl 16.30, i Sanktan F8-11, mellan Tullinge och IK Tellus. Jag är redan ett nervvrak, min dotter är däremot lugn efter en smågnällsstart på dan.
lördag 28 april 2007
Dagens musiktips
"Now they’ve gone and left us
And we’re not here
Just the ghosts of the people they once held dear
We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"
YES! En hel natts sömn! Förvisso bara fem och en halv timme, men ändå. Barnen sover (jag har lånat en unge till), vilket innebar att morgonfikat och tidningen kunde inmundigas i lugn och ro. Inte ens rubriker som vittnar om att regeringens miljöpolitik suger (sorry, Svenskans nätupplaga suger också, därför blir det en länk till konkurrenten) kunde få mig ur balans.
***
Hade jag varit barnledig i kväll vet jag var jag hade varit. Har ni fortfarande inte lyssnat till den här låten, vänta inte, gör det nu. Har ni inget att göra ikväll, dra då dit och berätta sen för mig om det var så bra som jag misstänkar att det kommer att bli. Eller förresten, gör inte det, sug på karamellen själva, jag vill nog inte veta vad jag missar.
***
Titelspåret, Savane, på Ali Farka Toures sista platta är nog låten som Manu Chao har velat göra i tio års tid. Förmodligen förra årets bästa låt i alla kategorier. Tyvärr hittar jag ingen länk till den, men ni som fortfarande inte hört Ali, kolla in det här så får ni en känsla av det handlar om. På mäklarspråk säger man väl att studion har en öppen planlösning men med ett visst renoveringsbehov...
***
Nu är tjejerna vakna och då måste jag serva dem med the och mackor.
***
Enjoy yourself!
And we’re not here
Just the ghosts of the people they once held dear
We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"
YES! En hel natts sömn! Förvisso bara fem och en halv timme, men ändå. Barnen sover (jag har lånat en unge till), vilket innebar att morgonfikat och tidningen kunde inmundigas i lugn och ro. Inte ens rubriker som vittnar om att regeringens miljöpolitik suger (sorry, Svenskans nätupplaga suger också, därför blir det en länk till konkurrenten) kunde få mig ur balans.
***
Hade jag varit barnledig i kväll vet jag var jag hade varit. Har ni fortfarande inte lyssnat till den här låten, vänta inte, gör det nu. Har ni inget att göra ikväll, dra då dit och berätta sen för mig om det var så bra som jag misstänkar att det kommer att bli. Eller förresten, gör inte det, sug på karamellen själva, jag vill nog inte veta vad jag missar.
***
Titelspåret, Savane, på Ali Farka Toures sista platta är nog låten som Manu Chao har velat göra i tio års tid. Förmodligen förra årets bästa låt i alla kategorier. Tyvärr hittar jag ingen länk till den, men ni som fortfarande inte hört Ali, kolla in det här så får ni en känsla av det handlar om. På mäklarspråk säger man väl att studion har en öppen planlösning men med ett visst renoveringsbehov...
***
Nu är tjejerna vakna och då måste jag serva dem med the och mackor.
***
Enjoy yourself!
Ps. Låttexten har inget med bilden att göra. ds
fredag 27 april 2007
Ödesbestämt
"Don't call for first aid or the fire brigade
Or the local police cause they wont care"
Det här har inte kunnat undvikas. Det var bara en tidsfråga innan det skulle ske och jag har hela tiden varit medveten om att det handlade om när, inte om om. Jag har stretat emot. Igår kom till och med en leverans från Ginza med Ali Farka Toure, Arctic Monkeys och Ziggy Stardust. Tillräcklig eldkraft för att förgöra alla förgörare kan tyckas, men nej då. Det som ska ske sker. I morse vaknade jag två gånger. Bägge gångerna med armhålan Salos låt klingande i öronen.
Som sagt det här är inget jag styr över själv.
torsdag 26 april 2007
Stöld
"I met her in a club down in old soho
Where you drink champagne and it tastes just like cherry-cola"
"You know shell turn you, turn you in
Watch out for Charley's girl"
I en intervju för flera år sen satt Elvis Costello framför en flygel och visade rakt av vilka två låtar han snott ifrån och satt ihop till en egen. Jag tänker på den intervjun efter att jag äntligen kom på vilka två låtar som 1990s Arcade Precinct bygger på. Nu var det egentligen inte så avancerat eftersom att de delat upp stölderna; introt är från the Kinks Lola och refrängen från Lou Reeds Charley's Girl. Självklart hade jag alla tre låtarna i skallen när jag vaknade.
Det finns dom som sätter sig på höga hästar, gärna vissa journalister då det kan finnas en tacksam konflikt att elda lite under, som fördömer musiker som lånar/stjäl. Själv har jag inga som helst problem med det. Om Håkan Hellström lånar text från engelska förlagor och översätter efter eget huvud är det fine med mig. Samma sak om det gäller beats eller melodier. Musik är inget fastlåst fixerat dött ting. Den blandas i den stora underjordiska strömmen. Där det ständigt rör sig, bubblar och som ger nya eruptioner hela tiden. Ta Jamaica som exempel. Hittar nån på ett nytt beat eller en ny catchy melodi som funkar, försöker alla andra använda samma grej och göra det ändå grymmare. Inga sura miner där eftersom att alla vet att det för musiken framåt, inte bakåt.
***
Morgonpromenaden från M:s skola tog betydligt längre tid än vad den brukar. Skälet var att jag hade kameran med mig och fick för mig att plåta våren underifrån, att ligga i buskar kan ta tid även om man är nykter. När jag kollade in resultan var det betydligt knepigare än vad jag trott att få justa bilder. Av cirka 50 bilder var det väl två som på sin höjd duger. Men det gör inget det var skönt att inte brådska, utan strosa omkring som om jag var på semester och försöka se saker för första gången.
Och på sätt och vis gjorde jag ju det. Hur ofta ligger du under en buske och glor rakt upp mot himlen, nykter?
onsdag 25 april 2007
Fusk
"Now you’ve gone and left me and there’s nothing here
But a tenner in my pocket and a fridge full of beer"
Låtcitatet är fusk. Det fanns ingen låt i huvudet i morse. Det var tomt. Först efter att jag lirade fyra låtar från Mojos Made in Britain 2007 för dottern hackade jukeboxen sakta igång, men strömmen dog. Men under promenaden hem från M:s skola började sångmelodin till A Brighter Beat mala i skallen. Jag gillar verkligen videoversionen bättre än den som är på plattan, det onödigt långa introt är borta och det är mer pang på. M tyckte Noisettes sångerska var lite för gapig och om The Draytones sa hon, "jag förstår att du gillar det här, för du gillar ju rock". Och tänk om det var så enkelt; lite slammer och världen blev genast en bättre plats.
***
Under promenaden gick jag och klurade på vad jag skulle skriva. Tänkte att jag skulle fortsätta med politiken och kommentera miljöpartiet och vänsterpartiet idag. Förklara varför jag inte längre är med i det senare och varför det är uteslutet att gå med i det förra. Men nej, jag har inte längre nån lust. Det får bli vid ett senare tillfälle. Jag är ordinerad av min läkare att bara ägna mig åt lustfyllda saker (sex någon?) och då går tankar på vänsterpartiet fetbort.
***
I stället ägnar vi oss åt fotboll. Och nej, jag tänker verkligen inte på nån svensk match som jag inte såg, men försökte höra, som jag ruttnade på och nej, inte av de skälet. Nu är jag så funtad att jag grejar inte radiosporten, jag vill se själv, skapa min egen bild av matchen, inte höra nån annans bild. Därför har jag inget att säga, mer än att jag inte är förvånad. Men du, ta nu en paus från mig, klicka på namnet: Paul Scholes. Njut. Det är så förbannat snyggt. Kan Man U nu bara hålla i det här slipper jag se en av mina mardrömsfinalister boka resa från Milano till Champions Leaguefinalen och det vore ju skönt.
But a tenner in my pocket and a fridge full of beer"
Låtcitatet är fusk. Det fanns ingen låt i huvudet i morse. Det var tomt. Först efter att jag lirade fyra låtar från Mojos Made in Britain 2007 för dottern hackade jukeboxen sakta igång, men strömmen dog. Men under promenaden hem från M:s skola började sångmelodin till A Brighter Beat mala i skallen. Jag gillar verkligen videoversionen bättre än den som är på plattan, det onödigt långa introt är borta och det är mer pang på. M tyckte Noisettes sångerska var lite för gapig och om The Draytones sa hon, "jag förstår att du gillar det här, för du gillar ju rock". Och tänk om det var så enkelt; lite slammer och världen blev genast en bättre plats.
***
Under promenaden gick jag och klurade på vad jag skulle skriva. Tänkte att jag skulle fortsätta med politiken och kommentera miljöpartiet och vänsterpartiet idag. Förklara varför jag inte längre är med i det senare och varför det är uteslutet att gå med i det förra. Men nej, jag har inte längre nån lust. Det får bli vid ett senare tillfälle. Jag är ordinerad av min läkare att bara ägna mig åt lustfyllda saker (sex någon?) och då går tankar på vänsterpartiet fetbort.
***
I stället ägnar vi oss åt fotboll. Och nej, jag tänker verkligen inte på nån svensk match som jag inte såg, men försökte höra, som jag ruttnade på och nej, inte av de skälet. Nu är jag så funtad att jag grejar inte radiosporten, jag vill se själv, skapa min egen bild av matchen, inte höra nån annans bild. Därför har jag inget att säga, mer än att jag inte är förvånad. Men du, ta nu en paus från mig, klicka på namnet: Paul Scholes. Njut. Det är så förbannat snyggt. Kan Man U nu bara hålla i det här slipper jag se en av mina mardrömsfinalister boka resa från Milano till Champions Leaguefinalen och det vore ju skönt.
tisdag 24 april 2007
Jorden anropar Mona
"Lively up yourself and dont be no drag
Lively up yourself, cause this is the other bag"
Vaknade vid femrycket första gången i morse, sov sen lite mer än en timme till. En bra natt. Känner mig nästan utvilad. Idag är det en månad sen hopparen hoppade. Antalet nätter som jag sovit utan att ha vaknat kan räknas på ena handens fingrar. Nej, det är inte hopparen som hemsöker mig på nätterna, utan det är nån oro som gör att jag först sover ett par timmar sen vaknar jag en gång i timmen tills det är dags att stiga upp. Att bara vakna en gång på en natt är därför lite skönt.
***
I dagens Svenskan är det en stor intervju med Mona Sahlin. Nånstans infriade den mina fördommar om henne som en lika stor betonghäck som sina närmsta företrädare. Lika maktfullkomlig. Hon tydliggör att nåt djupare samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet kan det i dagsläget inte bli tal om. Varför? Jo, för de båda partiernas hållning i EU-frågan.
-Man kan inte skilja någon politisk fråga från den europeiska unionen. Vi är med i EU och varje regering måste med hull och hår kunna gå in i samarbetet. Då är det förstås problem, för att uttrycka det milt, att samarbeta med partier som tycker att vi ska lämna det här. Vilken trovärdighet ger det?, säger Mona Sahlin.
Resonemanget är tokigt på flera sätt och ger uttryck för den socialdemokratiska elitens syn på EU-projektet. Det nåt som vi i Sverige bara ska gapa och svälja, "med hull och hår". Varför då? Hade de fått som de velat hade vi varit medlemmar i EMU nu och hur hade vår ekonomi sett ut då? Troligen inte lika god och med största sannolikhet med en betydligt högre arbetslöshet. Det var inte direkt ledningen för socialdemokraterna som reagerade på att förslagen till tjänstedirektiv och ny EU-konstitution stärkte arbetsgivarnas ställning och försvagade arbetstagarnas. Det var TCO som snabbast reagerade och lyckades få LO att se svagheterna.
Sen har vi själva sakfrågan, kan sossarna samarbeta med partier som har utträdet inskrivet i partiprogrammen? Visst kan de det. Vare sig miljöpartiet eller vänsterpartiet driver idag frågan aktivt. Så trovärdigheten får sig inte en större törn än när Nalin Pekgul går ut och driver frågan om att föräldraförsäkringen ska kvoteras rakt av, snarare mindre (fast jag håller med Nalin i den frågan). Och du Mona, hur är det; ska Sverige vara en monarki eller ska den avskaffas?
Jag tror att svenska folket kan se skillnaden på realpolitik och ideal, även vid ett eventuellt valsamarbete. Men det som bekymrar mig mest är den självgoda von oben-hållningen som Mona Sahlin fortfarande ger uttryck för. Samma hållning som socialdemokraterna drev internt inför det senaste valet. I materialet till fackföreningsrörelsen talades det endast om en "socialdemokratisk valseger". När inträffade en sån senast? Vad de inte vill se är att de inte klarar sig utan politiskt stöd. Och med tanke på svenska folkets skepsis mot EU kan det kanske vara bra om det finns några i en framtida regering som delar denna skepsis och inte sväljar allt med "hull och hår", eller är politiska alibin för de egna eu-skeptikerna, utan faktiskt kritiskt granskar sakinnehållet i det som tjänstemännen i Bryssel producerar.
Kanske skulle ett regeringssamarbete vitalisera socialdemokratin. Kanske skulle de tjäna på en ödmjukare hållning. Kanske skulle de återigen börja lyssna till gräsrötterna...
..nej, nu flög tankarna visst iväg. Men nog vore det trevligt.
Lively up yourself, cause this is the other bag"
Vaknade vid femrycket första gången i morse, sov sen lite mer än en timme till. En bra natt. Känner mig nästan utvilad. Idag är det en månad sen hopparen hoppade. Antalet nätter som jag sovit utan att ha vaknat kan räknas på ena handens fingrar. Nej, det är inte hopparen som hemsöker mig på nätterna, utan det är nån oro som gör att jag först sover ett par timmar sen vaknar jag en gång i timmen tills det är dags att stiga upp. Att bara vakna en gång på en natt är därför lite skönt.
***
I dagens Svenskan är det en stor intervju med Mona Sahlin. Nånstans infriade den mina fördommar om henne som en lika stor betonghäck som sina närmsta företrädare. Lika maktfullkomlig. Hon tydliggör att nåt djupare samarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet kan det i dagsläget inte bli tal om. Varför? Jo, för de båda partiernas hållning i EU-frågan.
-Man kan inte skilja någon politisk fråga från den europeiska unionen. Vi är med i EU och varje regering måste med hull och hår kunna gå in i samarbetet. Då är det förstås problem, för att uttrycka det milt, att samarbeta med partier som tycker att vi ska lämna det här. Vilken trovärdighet ger det?, säger Mona Sahlin.
Resonemanget är tokigt på flera sätt och ger uttryck för den socialdemokratiska elitens syn på EU-projektet. Det nåt som vi i Sverige bara ska gapa och svälja, "med hull och hår". Varför då? Hade de fått som de velat hade vi varit medlemmar i EMU nu och hur hade vår ekonomi sett ut då? Troligen inte lika god och med största sannolikhet med en betydligt högre arbetslöshet. Det var inte direkt ledningen för socialdemokraterna som reagerade på att förslagen till tjänstedirektiv och ny EU-konstitution stärkte arbetsgivarnas ställning och försvagade arbetstagarnas. Det var TCO som snabbast reagerade och lyckades få LO att se svagheterna.
Sen har vi själva sakfrågan, kan sossarna samarbeta med partier som har utträdet inskrivet i partiprogrammen? Visst kan de det. Vare sig miljöpartiet eller vänsterpartiet driver idag frågan aktivt. Så trovärdigheten får sig inte en större törn än när Nalin Pekgul går ut och driver frågan om att föräldraförsäkringen ska kvoteras rakt av, snarare mindre (fast jag håller med Nalin i den frågan). Och du Mona, hur är det; ska Sverige vara en monarki eller ska den avskaffas?
Jag tror att svenska folket kan se skillnaden på realpolitik och ideal, även vid ett eventuellt valsamarbete. Men det som bekymrar mig mest är den självgoda von oben-hållningen som Mona Sahlin fortfarande ger uttryck för. Samma hållning som socialdemokraterna drev internt inför det senaste valet. I materialet till fackföreningsrörelsen talades det endast om en "socialdemokratisk valseger". När inträffade en sån senast? Vad de inte vill se är att de inte klarar sig utan politiskt stöd. Och med tanke på svenska folkets skepsis mot EU kan det kanske vara bra om det finns några i en framtida regering som delar denna skepsis och inte sväljar allt med "hull och hår", eller är politiska alibin för de egna eu-skeptikerna, utan faktiskt kritiskt granskar sakinnehållet i det som tjänstemännen i Bryssel producerar.
Kanske skulle ett regeringssamarbete vitalisera socialdemokratin. Kanske skulle de tjäna på en ödmjukare hållning. Kanske skulle de återigen börja lyssna till gräsrötterna...
..nej, nu flög tankarna visst iväg. Men nog vore det trevligt.
måndag 23 april 2007
Lögn och förbannad dikt eller bra förträngningsmekanik?
"Lie lie lie lie liar you lie lie lie lie
Tell me why tell me why
Why d'you have to lie
Should've realised that
Should've told the truth"
S ringde och sa: -Du har ju visst jobbat på Kungsholmen. Och det har hon ju rätt i. Jag skyller på att det var så kort tid, ett halvår i landstingshuset, vem kan minnas det? Några månader på Kungsgatan, vem bryr sig? Jag står fast vid att jag inte har några som helst relationer till stadsdelen i fråga.
Tell me why tell me why
Why d'you have to lie
Should've realised that
Should've told the truth"
S ringde och sa: -Du har ju visst jobbat på Kungsholmen. Och det har hon ju rätt i. Jag skyller på att det var så kort tid, ett halvår i landstingshuset, vem kan minnas det? Några månader på Kungsgatan, vem bryr sig? Jag står fast vid att jag inte har några som helst relationer till stadsdelen i fråga.
Social Club
"Bryt inte ihop nu, du är bara en av alla människor jag drömt om"
Jag gjorde ett korkat test i DN (scrolla ner lite) och fick följande resultat: "Urstockholmaren. Shit alltså, du är så Stockholm att man blir rädd." Och på frågan vilken stadsdel jag är blev jag, hör och häpna; Kungsholmen!?? Skumt, jag har ingen som helst relation till Kungsholmen. Jag har aldrig bott där, aldrig polat med nån som bott där och jag har inte heller jobbat där och inte heller haft det som mitt naturliga hang out. Konstigare blir det när vi kollar in supportertestet. Det måste absolut vara riggat. God damn, galningarna fick mig till gnagare...
***
Det är lite trist med vårat söndagslag, när det funkade som bäst var vi kring 14-16 som kom upp på Brännkyrka för att lira boll i sol, snö, regn och drivis. Igår var vi sex som var där i tid, varpå P skadade sig när han försökte finta mig på uppvärmningen. Sen kom ett gäng släntrande utan att vara ombytta och några kom när vi beslutat att stå över dagens träning. Ok, många har fått barn, men det är ingen ursäkt. Två av oss som startade söndagslaget hade barn. Vi startade laget för att hitta en oas fyra timmar i veckan; en social klubb där vi lirar lite boll och går och tar några öl och snackar musik, politik och relationer efteråt. Jag tror att det är viktigt att ha den typen av oaser i tillvaron; ett nätverk som träffas en gång i veckan och gör nåt tillsammans och sen sätter sig och pratar vitt och brett om högt och lågt. Vi behöver alla sociala ventiler vi kan hitta i dagens indivdualiserade samhälle.
***
Villa Real-FC Barcelona 2-0. Varför är jag inte förvånad? Hade Barca satt sina chanser hade det resulatet blivit 2-6. Men det gjorde dom inte. Nåja, det gör ju inget om åtminstone en europeisk liga är lite spännande, det kan vi bjuda på.
***
I morgon är det derby och min känsla säger mig att...
..nej, jo, nää.
Det som talar för en Bajenseger är Norlings uttalande: "I min värld finns tre lag som är viktigare än de andra att besegra - Djurgården, Göteborg och Hammarby i nämnd ordning".
***
Förresten, ytteligare tips från Mojo-plattan: The Draytones, Keep Loving Me, är juste skrammel och Malcolm Middletons A Brighter Beat är en grymt bra poplåt. Båda är nya favoriter.
Jag gjorde ett korkat test i DN (scrolla ner lite) och fick följande resultat: "Urstockholmaren. Shit alltså, du är så Stockholm att man blir rädd." Och på frågan vilken stadsdel jag är blev jag, hör och häpna; Kungsholmen!?? Skumt, jag har ingen som helst relation till Kungsholmen. Jag har aldrig bott där, aldrig polat med nån som bott där och jag har inte heller jobbat där och inte heller haft det som mitt naturliga hang out. Konstigare blir det när vi kollar in supportertestet. Det måste absolut vara riggat. God damn, galningarna fick mig till gnagare...
***
Det är lite trist med vårat söndagslag, när det funkade som bäst var vi kring 14-16 som kom upp på Brännkyrka för att lira boll i sol, snö, regn och drivis. Igår var vi sex som var där i tid, varpå P skadade sig när han försökte finta mig på uppvärmningen. Sen kom ett gäng släntrande utan att vara ombytta och några kom när vi beslutat att stå över dagens träning. Ok, många har fått barn, men det är ingen ursäkt. Två av oss som startade söndagslaget hade barn. Vi startade laget för att hitta en oas fyra timmar i veckan; en social klubb där vi lirar lite boll och går och tar några öl och snackar musik, politik och relationer efteråt. Jag tror att det är viktigt att ha den typen av oaser i tillvaron; ett nätverk som träffas en gång i veckan och gör nåt tillsammans och sen sätter sig och pratar vitt och brett om högt och lågt. Vi behöver alla sociala ventiler vi kan hitta i dagens indivdualiserade samhälle.
***
Villa Real-FC Barcelona 2-0. Varför är jag inte förvånad? Hade Barca satt sina chanser hade det resulatet blivit 2-6. Men det gjorde dom inte. Nåja, det gör ju inget om åtminstone en europeisk liga är lite spännande, det kan vi bjuda på.
***
I morgon är det derby och min känsla säger mig att...
..nej, jo, nää.
Det som talar för en Bajenseger är Norlings uttalande: "I min värld finns tre lag som är viktigare än de andra att besegra - Djurgården, Göteborg och Hammarby i nämnd ordning".
***
Förresten, ytteligare tips från Mojo-plattan: The Draytones, Keep Loving Me, är juste skrammel och Malcolm Middletons A Brighter Beat är en grymt bra poplåt. Båda är nya favoriter.
söndag 22 april 2007
Å nu blir det reklamfilm
"I bet that you look good on the dancefloor
I don't know if you’re looking for romance or..."
Är man nöjesskribent kan man säkert unna sig att hoppa på höga hästar och njuta av utsikten. Lever man som jag ett mer ordinärt liv, där musik är fritidsintresse som håller galenskapen stången, blir det svårare att vara nån snobb. Därför erkänner kag villigt att jag köper Mojo och Uncut. Jag är en sucker. Det räcker med att de placerar Dylan, Clash, Patti Smith eller några andra gamla hjältar på omslaget så har jag tidningen i min hand. Reportagen bygger, precis som Lokko noterade, ofta på gammal skåpmat. Men det är faktiskt inte bara för reportagen som tidningen åker med hem. Nej, det är för cd-skivorna som följer med. Ett utmärkt samarbete mellan tidningen och skivbolagen. Bolagen får en annons som man kan lyssna på och tidningen får en bonus till läsarna, smart. Ofta är det samlingar runt olika teman: mods, punk, reggae eller nån artists inspirationskällor. Jag är otroligt svag för den senare kategorin. Både Dylans och Stooges-samlingarna var briljanta. För att inte tala om Studio One Selector!
Visst, allt det här är rena stenåldern och platsar kanske bäst på ett museum. Men glöm inte en viktig detalj: De allra flesta band som skapar nåt nytt har oftast hela rockhistorien i skivsamlingen. Joe Strummer och Mick Jones var två vandrande rockencyklopedier. Därför kunde de med hedern i behåll ta sig ur punken när ramarna blev för snäva. Eller som de själva sa i Sounds 1979: "Punk was about change."
Men för mig är inte Mojo och Uncut bara en vandring i nostalgins tempel, utan lika mycket ett sätt att få nya intryck. I förra numret av Uncut följde det med cd med amerikansk indie, tack så mycket. I senaste numret av Mojo följde Made in Britain 2007 med. Jag har bara hunnit lyssna på plattan en gång men gillade Noisettes Don't Give Up och 1990s Arcade Precinct. Så att bara anklaga Mojo och Uncut för att vara mysiga pensionärstidningar kan man väl kosta på sig om sitter i London med en juste lön för att just bevaka musik och kultur. Själv är jag glad över att få nya intryck oavsett om det är utgivet 1950 eller 2007.
lördag 21 april 2007
En mellandag
"I've said it before
and I'll say it again
all fires have to burn alive"
Hattes begravning var nästan som en stor klassträff. En del av dem som var där har jag inte sett på nästan tjugo år. Hårfästena var högre, hullet slappare, håren gråare och ansiktena rynkigare. Men det gladde mig att se så många som såg ut att leva någorlunda hyfsade liv. Några har lämnat stan och bosatt sig i Skåne. Medan de flesta kämpar på med sina liv i stan, var och en uppfylld av sin vardag. Vi borde träffas oftare! Men hur skulle det hinnas med mellan disk och städning och ungarnas fritidssysselsättningar?
Begravningsritualen hölls av jazzprästen "Sumpen" vilket gjorde att den inte blev till nån stel historia, utan det fanns till och med plats för improvisationer. Trots Sumpen har jag svårt för kyrkliga begravningar, som icke-troende blir Gud och Jesus till störande moment i ceremonin som tar fokus från minnet av den döde och de existensiella frågorna. Hursomhelst blev det en lång eftermiddag och kväll med mycket snack, tårar, skratt och vin. Känner mig fortfarande svullen runt ögonen. Bakfyllan har kämpats ned med en god pizza och två Trocadero på Pizzeria Midsommar.
***
Årets uppställning på Accelerator låter faktiskt rätt spännande. Att återse Jamie T blir kul. Är otroligt nyfiken på The Maccabees, jag gillar det dom lagt ut på sin hemsida. I övrig är det hel massa band som jag inte har en susning om, men det finns inget roligare än att bli överkörd av ett gäng snorungar som är övertygade om att de är världens bästa band.
***
Jag kan inte riktigt släppa att jag häromdan hamnade på Elliott Smith när jag försökte utröna vilken låt det var jag hade i huvudet. Elliott Smith tog livet av sig...
and I'll say it again
all fires have to burn alive"
Hattes begravning var nästan som en stor klassträff. En del av dem som var där har jag inte sett på nästan tjugo år. Hårfästena var högre, hullet slappare, håren gråare och ansiktena rynkigare. Men det gladde mig att se så många som såg ut att leva någorlunda hyfsade liv. Några har lämnat stan och bosatt sig i Skåne. Medan de flesta kämpar på med sina liv i stan, var och en uppfylld av sin vardag. Vi borde träffas oftare! Men hur skulle det hinnas med mellan disk och städning och ungarnas fritidssysselsättningar?
Begravningsritualen hölls av jazzprästen "Sumpen" vilket gjorde att den inte blev till nån stel historia, utan det fanns till och med plats för improvisationer. Trots Sumpen har jag svårt för kyrkliga begravningar, som icke-troende blir Gud och Jesus till störande moment i ceremonin som tar fokus från minnet av den döde och de existensiella frågorna. Hursomhelst blev det en lång eftermiddag och kväll med mycket snack, tårar, skratt och vin. Känner mig fortfarande svullen runt ögonen. Bakfyllan har kämpats ned med en god pizza och två Trocadero på Pizzeria Midsommar.
***
Årets uppställning på Accelerator låter faktiskt rätt spännande. Att återse Jamie T blir kul. Är otroligt nyfiken på The Maccabees, jag gillar det dom lagt ut på sin hemsida. I övrig är det hel massa band som jag inte har en susning om, men det finns inget roligare än att bli överkörd av ett gäng snorungar som är övertygade om att de är världens bästa band.
***
Jag kan inte riktigt släppa att jag häromdan hamnade på Elliott Smith när jag försökte utröna vilken låt det var jag hade i huvudet. Elliott Smith tog livet av sig...
fredag 20 april 2007
Roots Rock Photographer
Hatte Stiwenius
1949-2007
"May you grow up to be righteous,
May you grow up to be true,
May you always know the truth
And see the lights surrounding you.
May you always be courageous,
Stand upright and be strong,
May you stay forever young,
Forever young, forever young,
May you stay forever young."
Idag begravs Hatte.
torsdag 19 april 2007
Ett nattligt samtal med Bodil Malmsten
"1000 people did what they could
they found a steeple,
tore up the wood
500 pieces means 500 float
1000 people means 500 don't"
Jag sov oroligt i natt igen. Vaknade flera gånger. Min dotter ville inte sova i sin egen säng. Jag undrar om hon känner av att pappa inte är helt ok och därför vill vara mig nära. Nån gång mellan fyra och fem vaknade jag av en märklig dröm: Jag hade precis haft ett långt telefonsamtal med Bodil Malmsten. Telefonen var ingen mobil eller nån annan vanlig telefon utan en sån där juste drömtelefon som bara finns i huvudet och som man slipper gå och trycka mot örat. Jag promenerade längs nån gata som påminde om Hornsgatan och Personnevägen, fast kantad av sydeuropeiskt modernistiska hus. Bodil och jag talade om livet och en hel del om döden. Jag minns inte vad hon sa, men hennes ord och ton ingav en lugnande känsla. På samma sätt som de gör när jag hör henne på tv eller radio. Jag vågade inte fråga om vi kunde ta en fika, samtidigt behövdes det inte, jag var glad när jag vi lagt på.
Jag vaknade och tänkte ett tag på drömmen, log åt klockan på dvd:n och somnade om.
Jag har alltid gillat Bodil, även om jag aldrig läst nån av hennes böcker. Men av nån anledning läser jag gärna intervjuer med henne, fastnar framför radion eller tv:n när hon är med. Hon har en allvarlig humor eller ett humoristiskt allvar som jag fastnat för. Dessutom har hon integritet. Att jag drömde om henne har säkert sin förklaring i att jag läste hennes blogg igår och fastnade vid hennes text om självmord. Utan att orda för mycket om den slog den an en sträng i mig.
***
Jag kom på vilken låt det var igår, det var Swan Lakes All Fires. Melodin stämde, men textstrofen var fel. Efter många om och men hittade jag låttexten. Lite typiskt amerikanskt (fast dom är från Kanada) med gammeltestamentliga referenser. Är det nån mer än jag som känner igen sångmelodin?
they found a steeple,
tore up the wood
500 pieces means 500 float
1000 people means 500 don't"
Jag sov oroligt i natt igen. Vaknade flera gånger. Min dotter ville inte sova i sin egen säng. Jag undrar om hon känner av att pappa inte är helt ok och därför vill vara mig nära. Nån gång mellan fyra och fem vaknade jag av en märklig dröm: Jag hade precis haft ett långt telefonsamtal med Bodil Malmsten. Telefonen var ingen mobil eller nån annan vanlig telefon utan en sån där juste drömtelefon som bara finns i huvudet och som man slipper gå och trycka mot örat. Jag promenerade längs nån gata som påminde om Hornsgatan och Personnevägen, fast kantad av sydeuropeiskt modernistiska hus. Bodil och jag talade om livet och en hel del om döden. Jag minns inte vad hon sa, men hennes ord och ton ingav en lugnande känsla. På samma sätt som de gör när jag hör henne på tv eller radio. Jag vågade inte fråga om vi kunde ta en fika, samtidigt behövdes det inte, jag var glad när jag vi lagt på.
Jag vaknade och tänkte ett tag på drömmen, log åt klockan på dvd:n och somnade om.
Jag har alltid gillat Bodil, även om jag aldrig läst nån av hennes böcker. Men av nån anledning läser jag gärna intervjuer med henne, fastnar framför radion eller tv:n när hon är med. Hon har en allvarlig humor eller ett humoristiskt allvar som jag fastnat för. Dessutom har hon integritet. Att jag drömde om henne har säkert sin förklaring i att jag läste hennes blogg igår och fastnade vid hennes text om självmord. Utan att orda för mycket om den slog den an en sträng i mig.
***
Jag kom på vilken låt det var igår, det var Swan Lakes All Fires. Melodin stämde, men textstrofen var fel. Efter många om och men hittade jag låttexten. Lite typiskt amerikanskt (fast dom är från Kanada) med gammeltestamentliga referenser. Är det nån mer än jag som känner igen sångmelodin?
onsdag 18 april 2007
Hur går vi vidare?
"there's so many people - too many people"
Fan. Jag har den här strofen och en melodi i huvudet. Jag kommer inte på vem eller vilka som gjort låten. Jag har googlat och fått fram Elliott Smith. En låt som tydligen heter 10.14.99 2. Men jag är inte säker. Jag har inga plattor med Smith. Jag har försökt hitta den på nätet, men eftersom jag inte är nån vidare fildelare så har jag misslyckats kapitalt. I mitt huvud har sångaren en sån där sprödnasal röst.
***
Jag pratade med T igår. Hon tycks knapphändigt hålla ihop. De praktiska bestyren kring begravningen tar fokus från grubblandet och depressionen samtidigt som förhandlingarna med resten av familjen verkar vara utdragna historier som dränerar T på energi. I förgår hade hon talat med hopparens pappa, han var tydligen upprörd över att jag inte har blivit hörd av polisen, eftersom att jag troligtvis var den siste som träffade hopparen.
***
Vi lämnade hopparens och T:s lägenhet nån gång på natten för att dela en flaska vin nedanför Ivar Los Park. Eftersom jag hängde en del i dom kvarteren under min tonårstid snackade jag väl en del om det. Vi satte oss efter ett tag och vinaren gick mellan oss. Helt plötsligt tröttnade han på mitt sentimentala dravel och ville prata allvar och mörker. När han fattade att jag inte var allt för intresserad blev han besviken på mig, han sa att han misstagit sig, trodde att han hittat en frände. Jag bad honom se ut över staden och himlen. Han skrek att inget betydde ett skit för honom och att jag var ytlig. Jag sa att han fan inte var den enda människan i världen med problem och om mina visste han inte ett skit. Han fortsatte att vältra sig i svartsyn och jag sa väl, sådär lagom provocerande, att om allt är så förbannat jävligt varför hoppar du inte.
Vad som hände sen är delvis höljt i dunkel. Jag vet att han hoppade på mig och att jag brottade ner honom och höll honom fast medan jag frågade honom tre eller fyra gånger om han skulle ge fan i och hoppa på mig om jag släppte honom, till sist mumlade han fram ett ja. Då reste jag mig och gick därifrån. När jag kom upp till grinden till Ivar Los Park blev jag så trött. Hur i helvete kan en kväll sluta så här och tänkte, nej det får den inte. Jag gick tillbaka för att hitta honom. Men gångbron och platsen där vi suttit var tom. Så jag gick därifrån.
Nåntans på väg mot tunnelbanan försökte jag få tag på T för att berätta om det dumma som hade hänt. Fick inte tag på henne så jag ringde S, som också hade varit med på middagen, och berättade den förvirrade historien.
Dan efter fick jag ett sms från T, där hon bad mig ringa henne. Jag ringde och hon undrade om jag viste var hennes man var. Jag berättade om natten och vi sa att vi skulle höras senare. Två eller tre timmar senare ringer jag T och då berättar hon att hennes man har hittats död på Söder Mälarstrand.
Jag gick sönder.
***
Efter gårdagens samtal med T ringer jag polisen. Får tag i den som har haft hand om utredningen och berättar varför jag ringer, att hopparens pappa är upprörd. Jag berättar min historia, trots att polismannen förklarar att det inte behövs. De tekniska och den rättsmedicinska utredningarna är klara och inget tyder på att ett brott ligger bakom dödsfallet; allt talar för självmord. Polismannen berättar att de även har förklarat detta för pappan.
Jag kan förstå att pappan gärna vill ha något handfast att skylla på, att det vore enklare om det var ett mord eller dråp i stället för ett självmord. Hur kan en förälder som älskat sitt barn orka bära på ett självmord? Vi blir så förbannat otillräckliga när någon tar livet av sig. Samtidigt blir jag arg. Jag vill inte och tänker fan inte känna nån skuld. Jag bad inte om att bli indragen i den här jävla soppan. Och kunde jag göra nåt ogjort så skulle det naturligtvis vara att säga nej till förslaget om att sänka en vinare till och gått hem. Men det gjorde jag inte.
Fan. Jag har den här strofen och en melodi i huvudet. Jag kommer inte på vem eller vilka som gjort låten. Jag har googlat och fått fram Elliott Smith. En låt som tydligen heter 10.14.99 2. Men jag är inte säker. Jag har inga plattor med Smith. Jag har försökt hitta den på nätet, men eftersom jag inte är nån vidare fildelare så har jag misslyckats kapitalt. I mitt huvud har sångaren en sån där sprödnasal röst.
***
Jag pratade med T igår. Hon tycks knapphändigt hålla ihop. De praktiska bestyren kring begravningen tar fokus från grubblandet och depressionen samtidigt som förhandlingarna med resten av familjen verkar vara utdragna historier som dränerar T på energi. I förgår hade hon talat med hopparens pappa, han var tydligen upprörd över att jag inte har blivit hörd av polisen, eftersom att jag troligtvis var den siste som träffade hopparen.
***
Vi lämnade hopparens och T:s lägenhet nån gång på natten för att dela en flaska vin nedanför Ivar Los Park. Eftersom jag hängde en del i dom kvarteren under min tonårstid snackade jag väl en del om det. Vi satte oss efter ett tag och vinaren gick mellan oss. Helt plötsligt tröttnade han på mitt sentimentala dravel och ville prata allvar och mörker. När han fattade att jag inte var allt för intresserad blev han besviken på mig, han sa att han misstagit sig, trodde att han hittat en frände. Jag bad honom se ut över staden och himlen. Han skrek att inget betydde ett skit för honom och att jag var ytlig. Jag sa att han fan inte var den enda människan i världen med problem och om mina visste han inte ett skit. Han fortsatte att vältra sig i svartsyn och jag sa väl, sådär lagom provocerande, att om allt är så förbannat jävligt varför hoppar du inte.
Vad som hände sen är delvis höljt i dunkel. Jag vet att han hoppade på mig och att jag brottade ner honom och höll honom fast medan jag frågade honom tre eller fyra gånger om han skulle ge fan i och hoppa på mig om jag släppte honom, till sist mumlade han fram ett ja. Då reste jag mig och gick därifrån. När jag kom upp till grinden till Ivar Los Park blev jag så trött. Hur i helvete kan en kväll sluta så här och tänkte, nej det får den inte. Jag gick tillbaka för att hitta honom. Men gångbron och platsen där vi suttit var tom. Så jag gick därifrån.
Nåntans på väg mot tunnelbanan försökte jag få tag på T för att berätta om det dumma som hade hänt. Fick inte tag på henne så jag ringde S, som också hade varit med på middagen, och berättade den förvirrade historien.
Dan efter fick jag ett sms från T, där hon bad mig ringa henne. Jag ringde och hon undrade om jag viste var hennes man var. Jag berättade om natten och vi sa att vi skulle höras senare. Två eller tre timmar senare ringer jag T och då berättar hon att hennes man har hittats död på Söder Mälarstrand.
Jag gick sönder.
***
Efter gårdagens samtal med T ringer jag polisen. Får tag i den som har haft hand om utredningen och berättar varför jag ringer, att hopparens pappa är upprörd. Jag berättar min historia, trots att polismannen förklarar att det inte behövs. De tekniska och den rättsmedicinska utredningarna är klara och inget tyder på att ett brott ligger bakom dödsfallet; allt talar för självmord. Polismannen berättar att de även har förklarat detta för pappan.
Jag kan förstå att pappan gärna vill ha något handfast att skylla på, att det vore enklare om det var ett mord eller dråp i stället för ett självmord. Hur kan en förälder som älskat sitt barn orka bära på ett självmord? Vi blir så förbannat otillräckliga när någon tar livet av sig. Samtidigt blir jag arg. Jag vill inte och tänker fan inte känna nån skuld. Jag bad inte om att bli indragen i den här jävla soppan. Och kunde jag göra nåt ogjort så skulle det naturligtvis vara att säga nej till förslaget om att sänka en vinare till och gått hem. Men det gjorde jag inte.
tisdag 17 april 2007
You can't judge a book by looking at the cover
"When you're over me
There's no-one above you
It's in your eyes
Uncomplicated "
Sjukskrev mig igår. Kände att jag inte orkar vara Bror Duktig en dag till. Sömnproblemen är tillbaka, vilket innebär att jag vaknar tre fyra gånger per natt. Oftast somnar jag om när jag kollat klockan på dvd:n, men ibland vaknar jag till, ligger och stirrar i mörkret ett tag innan jag sätter på tv:n. Zappar runt till jag hittar nåt som är avlägset intressant, sänker volymen till det blir ett mummel, ligger och glor tills jag somnar om. När det sen är dags att kliva upp är jag lika pigg som en av Crabofix fiskar. Det enda som är någorlunda lustfyllt och uppiggande är att vara med och träna och se tjejerna lira fotboll.
Jag vet inte hur jag har lyckats missa det, men i dagens Svenskan var det en stor artikel i kulturdelen om ett läsprojekt bland metallarna på Sandvik. Sedan 1999 har cirka 280 farsor varit med i Läs för mig, pappa. Med hjälp av ABF, Ordfront och En bok för allas vänner bjuds det in till träffar med författare, bibliotekarier och andra textarbetare där det snackas om böcker och läsande. För många av grabbarna har det blivit ingången till en ny värld. Några av dem börjar nära egna författardrömmar, andra vågade ta steget till att bli fackklubbens sekreterare. En del av dem med flera ungar har varit med sen starten och även om de kanske inte läser så mycket själva har läsandet för barnen blivit viktigt. Jag blev glad när jag läste om projektet.
Min dotter fyller åtta om en månad och trots att hon nu kan läsa vill hon ändå att jag läser för henne varje kväll (och jajamensan, hon rättar mig så fort jag läst fel). Vår lässamvaro grundade jag redan när hon var bebis. Jag älskade att läsa pekböcker och kortsagor för henne då och älskar fortfarande att dela en berättelse med henne nu. Det gäller att gripa varje kväll, inse att det är en ynnest som är kort, för snart kommer det en kväll då M säger:
- Pappa, jag kan läsa själv.
There's no-one above you
It's in your eyes
Uncomplicated "
Sjukskrev mig igår. Kände att jag inte orkar vara Bror Duktig en dag till. Sömnproblemen är tillbaka, vilket innebär att jag vaknar tre fyra gånger per natt. Oftast somnar jag om när jag kollat klockan på dvd:n, men ibland vaknar jag till, ligger och stirrar i mörkret ett tag innan jag sätter på tv:n. Zappar runt till jag hittar nåt som är avlägset intressant, sänker volymen till det blir ett mummel, ligger och glor tills jag somnar om. När det sen är dags att kliva upp är jag lika pigg som en av Crabofix fiskar. Det enda som är någorlunda lustfyllt och uppiggande är att vara med och träna och se tjejerna lira fotboll.
Jag vet inte hur jag har lyckats missa det, men i dagens Svenskan var det en stor artikel i kulturdelen om ett läsprojekt bland metallarna på Sandvik. Sedan 1999 har cirka 280 farsor varit med i Läs för mig, pappa. Med hjälp av ABF, Ordfront och En bok för allas vänner bjuds det in till träffar med författare, bibliotekarier och andra textarbetare där det snackas om böcker och läsande. För många av grabbarna har det blivit ingången till en ny värld. Några av dem börjar nära egna författardrömmar, andra vågade ta steget till att bli fackklubbens sekreterare. En del av dem med flera ungar har varit med sen starten och även om de kanske inte läser så mycket själva har läsandet för barnen blivit viktigt. Jag blev glad när jag läste om projektet.
Min dotter fyller åtta om en månad och trots att hon nu kan läsa vill hon ändå att jag läser för henne varje kväll (och jajamensan, hon rättar mig så fort jag läst fel). Vår lässamvaro grundade jag redan när hon var bebis. Jag älskade att läsa pekböcker och kortsagor för henne då och älskar fortfarande att dela en berättelse med henne nu. Det gäller att gripa varje kväll, inse att det är en ynnest som är kort, för snart kommer det en kväll då M säger:
- Pappa, jag kan läsa själv.
söndag 15 april 2007
lördag 14 april 2007
Dirty ol dreamer
"Every day I look at the world from my window
But chilly, chilly is the evening time
Waterloo sunset's fine"
Trots tre tunga sjok av sömn känns som om jag skulle kunna gå raka vägen ner i sängen för ett fjärde. Kanske skulle drömmens musa återvända. Hon som väckte mig vid femtiden, när vår samvaro blev härligt intim. Jag var nämligen i Italien, eller var det Frankrike?, i natt. I ett hus där jag inte skulle vara var också den här kvinnan, som inte heller borde vara där, och hur det nu hände så var vi snart omslingrade av varandra och vita lakan. Att då vakna innan vi lekt klart och sagt adjö till varandra känns som om jag blivit rånad.
Snabbspola länken fram till 3.23.
But chilly, chilly is the evening time
Waterloo sunset's fine"
Trots tre tunga sjok av sömn känns som om jag skulle kunna gå raka vägen ner i sängen för ett fjärde. Kanske skulle drömmens musa återvända. Hon som väckte mig vid femtiden, när vår samvaro blev härligt intim. Jag var nämligen i Italien, eller var det Frankrike?, i natt. I ett hus där jag inte skulle vara var också den här kvinnan, som inte heller borde vara där, och hur det nu hände så var vi snart omslingrade av varandra och vita lakan. Att då vakna innan vi lekt klart och sagt adjö till varandra känns som om jag blivit rånad.
Snabbspola länken fram till 3.23.
fredag 13 april 2007
Waiting for the Big Sleep
"Du skjöts i bitar, jag kanske gled emellan"
Hopparen återkom i natt (han hade självklart ett namn, men här får han gå under epitetet hopparen). Jag minns inte riktigt på vilket sätt han dök upp i natt, eller för den delen vad han gjorde där. Jag tror att det var under nåt av alla vaknanden som han kom smygande. Det är märkligt hur minnet spelar en spratt, hans ansikte och hårfärg blir otydligare och otydligare.
Vad jag gör på jobbet idag har jag ingen aning om, nån annan, nån smartare, hade sjukskrivit sig. Men nån perverterad form av arbetsmoral säger att jag måste bli klar med ett par saker innnan jag kan gå hem och lägga mig så att jag åtminstone kan va en någorlunda fungerande farsa när jag hämtat dottern på fritis.
Min största längtan just nu är en natts ostörd sömn. Tack.
Hopparen återkom i natt (han hade självklart ett namn, men här får han gå under epitetet hopparen). Jag minns inte riktigt på vilket sätt han dök upp i natt, eller för den delen vad han gjorde där. Jag tror att det var under nåt av alla vaknanden som han kom smygande. Det är märkligt hur minnet spelar en spratt, hans ansikte och hårfärg blir otydligare och otydligare.
Vad jag gör på jobbet idag har jag ingen aning om, nån annan, nån smartare, hade sjukskrivit sig. Men nån perverterad form av arbetsmoral säger att jag måste bli klar med ett par saker innnan jag kan gå hem och lägga mig så att jag åtminstone kan va en någorlunda fungerande farsa när jag hämtat dottern på fritis.
Min största längtan just nu är en natts ostörd sömn. Tack.
torsdag 12 april 2007
Backlash
"Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you"
Trött. Vaknade flera gånger inatt. Sjuka drömmar red mig. Min dotter, som inte ville sova i sin egen säng, kastade armar i mitt ansikte. Och när jag vaknade var det nog mer ordet Damn! än hela refrängen jag hade i huvudet. Men det ena leder som bekant ofta till det andra så när jag låg där i sängen med sömngrusiga ögon och försökte lista ut hur mycket klockan på dvd:n var hackade hårddisken igång och resten av refrängen poppade upp. Två Annika på en vecka, hur ska det här sluta?
Något senare: Jag bara måste tipsa om den här klassiska Johnnyspelningen! Låten ger mig fortfarande rysningar, trots att jag har haft plattan sen sjuttiotalet. Av nån outgrundlig anledning har jag missat den på Youtube.
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you"
Trött. Vaknade flera gånger inatt. Sjuka drömmar red mig. Min dotter, som inte ville sova i sin egen säng, kastade armar i mitt ansikte. Och när jag vaknade var det nog mer ordet Damn! än hela refrängen jag hade i huvudet. Men det ena leder som bekant ofta till det andra så när jag låg där i sängen med sömngrusiga ögon och försökte lista ut hur mycket klockan på dvd:n var hackade hårddisken igång och resten av refrängen poppade upp. Två Annika på en vecka, hur ska det här sluta?
Något senare: Jag bara måste tipsa om den här klassiska Johnnyspelningen! Låten ger mig fortfarande rysningar, trots att jag har haft plattan sen sjuttiotalet. Av nån outgrundlig anledning har jag missat den på Youtube.
onsdag 11 april 2007
En Lidnersk knäpp
"Oh this is definitely all for you"
Spanien utslaget från Champions League och kvar är tre engelska lag. Vem trodde det i höstas? Att Chelsea och Milan är kvar uppfyller alla mått på lagen om alltings jävlighet. Egentligen hatar jag nog inte Chelsea och Milan så mycket som jag hatar deras ägare. Det skulle inte förvåna mig om de två lagen hamnar i finalen, vilken mardröm. Men samtidigt; om United spelar som de gjorde igår ser jag inte hur något ska stoppa dem från att ta hem den rysligt fula pokalen. Fast frågan är om det inte var en kollektiv Lidnersk knäpp som drabbade dem. Det är nog inte möjligt att upprepa gårdagens bravad en gång till under samma turnering. Eller ens under samma säsong. Går det att upprepa ens under ett årtionde?
Hur Bajen ska få ihop en tajt backlinje och ett vasst anfall i år är vi nog många som undrar över.
Jag tror att jag gjorde Plura lite sur igårkväll när jag, mer eller mindre försynt, påpekade att det han listade upp som en dröm såg ut som något Dylan gjort under de senaste 10-15 åren. Men jag tror inte han hajade vad jag menade, eller så var tårna bara för stora.
I morse var det Jamie igen, nån hade mixat ihop refrängen från So Lonely Was the Ballad med versen från Calm Down Dearest. Det funkade hur bra som helst.
Spanien utslaget från Champions League och kvar är tre engelska lag. Vem trodde det i höstas? Att Chelsea och Milan är kvar uppfyller alla mått på lagen om alltings jävlighet. Egentligen hatar jag nog inte Chelsea och Milan så mycket som jag hatar deras ägare. Det skulle inte förvåna mig om de två lagen hamnar i finalen, vilken mardröm. Men samtidigt; om United spelar som de gjorde igår ser jag inte hur något ska stoppa dem från att ta hem den rysligt fula pokalen. Fast frågan är om det inte var en kollektiv Lidnersk knäpp som drabbade dem. Det är nog inte möjligt att upprepa gårdagens bravad en gång till under samma turnering. Eller ens under samma säsong. Går det att upprepa ens under ett årtionde?
Hur Bajen ska få ihop en tajt backlinje och ett vasst anfall i år är vi nog många som undrar över.
Jag tror att jag gjorde Plura lite sur igårkväll när jag, mer eller mindre försynt, påpekade att det han listade upp som en dröm såg ut som något Dylan gjort under de senaste 10-15 åren. Men jag tror inte han hajade vad jag menade, eller så var tårna bara för stora.
I morse var det Jamie igen, nån hade mixat ihop refrängen från So Lonely Was the Ballad med versen från Calm Down Dearest. Det funkade hur bra som helst.
tisdag 10 april 2007
Utanför ämnet
Det är något med allsvenska premiärer som påminner om ett första samlag. Det är för fumligt, för mycket vilja och för lite kunnande och alldeles för spänt för att det ska bli något riktigt skönt av det hela.
Kort sagt; skönast är det när det är över.
Kort sagt; skönast är det när det är över.
En hel natts sömn
"Do you talk in the middle of Seinfeld Do you read more than two books amonth
Do you get racist or sexist when you’ve had a few Is it fine
if I make more money than you"The Quiz, Hello Saferide
Första natten sedan den 24 mars som jag sovit utan att ha vaknat ett flertal gånger. Att slå upp ögonen och se siffrorna på dvd:n glimra 05.55 samtidigt som ovanstående låtsnutt satte igång inne i jukeboxen var en sån tillfredsställande känsla att jag genast gick upp och lät mockabryggaren sjunga en gospel i köket. Trots att det egentligen var tjugo minuter kvar tills att väckarklockan skulle ringa.
Idag är det allsvensk avspark. Det som har varit hittills var bara taskiga förspel. Även om vissa resultat var roligare än andra. Är kluven till om jag se matchen på Instabil eller ej. Endast i fotbollssammanhang är jag skrockfull och jag kan inte minnas när jag såg en match på Instabil då mitt lag vann. Oavsett om det gäller Bajen eller Barca. Samtidigt borde chansen vara större att oturen vänder för varje gång jag går dit. Eller inte.
Engelsmännen har en skruvad syn på barn. I mördarens spår framställdes alla tonåringar som känslokalla beräknande ständigt sms:ande aliens. Trots det var en del skådespelarprestationer så lysande att tv:n fortfarande glödde när jag åkte hemifrån. Helen Mirrens blickar blir det svårt att putsa bort från rutan, de är nog för evigt inetsade där.
måndag 9 april 2007
Upp å ner igen
"Och vad vet du om kärleken?
Förrän du förgäves hatat den...
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva..."
En bra natt. Vaknade bara två gånger innan jag steg upp. Sen önskade jag mig snabbt tillbaka till sängen igen; utanför mitt fönster ligger en decimeter snö...
..Äh, jag går och lägger mig.
Förrän du förgäves hatat den...
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva..."
En bra natt. Vaknade bara två gånger innan jag steg upp. Sen önskade jag mig snabbt tillbaka till sängen igen; utanför mitt fönster ligger en decimeter snö...
..Äh, jag går och lägger mig.
söndag 8 april 2007
Några tips
"Visst känns det fint att va vid liv, en dag till
visst känns det fint nu, hurricane?
Oh hurricane, nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig
alla talar om dig, hurricane..."
Jag sover fortfarande dåligt och vaknar flera gånger per natt. Men i morse vid femtiden var det faktiskt roligt för en gång skull eftersom jag vaknade av en knäpp dröm; Jag surfade längs med skenorna efter ett tåg/tunnelbana nånstans mellan Åkeshov och och Ängbyplan. Det var både läskigt och kul. Av nån outgrundlig anledning var sångerskan i saligt insomnade Catatonia inblandad på nåt sätt. Låg och smålog ett tag åt drömmen, slog på tv:n, zappade lite innan jag somnade om. TV:n är min sömntablett, funkar nästan jämnt.
"Ni na na ni na na
Ni na na ni na"
Här är veckan bloggtips:
Igår kväll satt jag och surfade runt lite bland andra som bloggar och hittade några som jag vill tipsa om. Pysan är en kvinna som drabbats av bröstcancer och använder bloggen som dagbok, det är ärligt och rakt skrivet. En annan som skriver rakt och ärligt är Vendettanbettan. Hon kämpar för återfå nån form av normalitet efter ha blivit utsatt för mordförsök av sin psykotiska kille. Vendettanbettan och hennes dotter lever idag som flyktingar. En annan ny intressant bekantskap är Thomas Halvarssons blogg, han skriver underfundigt och engagerat om böcker, musik och sin boxer, fick mig ett par sköna garv när jag läste honom.
Män i min ålder ska falla ner på knä och tala i tungor bara nån nämner Eldkvarn, inte jag. De har gjort några justa vax, inte tu tal om det, men jag kan som sagt inte bli lyrisk över det. Vad som dock är välformulerat och mer eller mindre genomtänkt är Pluras blogg. Klart läsvärd och rekommenderas varmt.
Att återigen vakna med Hurricane Gilbert ringande i huvudet gjorde inte ont.
Kan fortfarande inte låta bli att le åt ett allsvenskt resultat. Man ska kanske inte glädjas åt andras olycka, men...
..Jo.
visst känns det fint nu, hurricane?
Oh hurricane, nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig
alla talar om dig, hurricane..."
Jag sover fortfarande dåligt och vaknar flera gånger per natt. Men i morse vid femtiden var det faktiskt roligt för en gång skull eftersom jag vaknade av en knäpp dröm; Jag surfade längs med skenorna efter ett tåg/tunnelbana nånstans mellan Åkeshov och och Ängbyplan. Det var både läskigt och kul. Av nån outgrundlig anledning var sångerskan i saligt insomnade Catatonia inblandad på nåt sätt. Låg och smålog ett tag åt drömmen, slog på tv:n, zappade lite innan jag somnade om. TV:n är min sömntablett, funkar nästan jämnt.
"Ni na na ni na na
Ni na na ni na"
Här är veckan bloggtips:
Igår kväll satt jag och surfade runt lite bland andra som bloggar och hittade några som jag vill tipsa om. Pysan är en kvinna som drabbats av bröstcancer och använder bloggen som dagbok, det är ärligt och rakt skrivet. En annan som skriver rakt och ärligt är Vendettanbettan. Hon kämpar för återfå nån form av normalitet efter ha blivit utsatt för mordförsök av sin psykotiska kille. Vendettanbettan och hennes dotter lever idag som flyktingar. En annan ny intressant bekantskap är Thomas Halvarssons blogg, han skriver underfundigt och engagerat om böcker, musik och sin boxer, fick mig ett par sköna garv när jag läste honom.
Män i min ålder ska falla ner på knä och tala i tungor bara nån nämner Eldkvarn, inte jag. De har gjort några justa vax, inte tu tal om det, men jag kan som sagt inte bli lyrisk över det. Vad som dock är välformulerat och mer eller mindre genomtänkt är Pluras blogg. Klart läsvärd och rekommenderas varmt.
Att återigen vakna med Hurricane Gilbert ringande i huvudet gjorde inte ont.
Kan fortfarande inte låta bli att le åt ett allsvenskt resultat. Man ska kanske inte glädjas åt andras olycka, men...
..Jo.
lördag 7 april 2007
Gröna vågenkänslor
"Who are you looking away wondering why you can’t eat
Why you never sleep why you’re drunk all the time and you’re cold in the heat
Cos' what sow man its what you reap"
Vet inte varför, men jag kunde inte låta bli att titta närmre på en annons om ett hus i Nyköpingstrakten. Det var väl något med den pastorala idyllen som slog an en ton i mig. Och visst vore det underbart att ta morgonfikat och tidningen ner till bryggan och sitta där och meditera i lugn och ro. Samma på kvällen, ta en kall tysk eller tjeck ur kylen glida ner och lyssna till vågornas kluckande. Vore det inte livet?
Jo, säkert. Men det är bara några mindre problem. Priset. Minst 3,7 mille. Inga problem om det bara fanns nån att dela kostnaden med. Förvisso lite långt för M att ta sig till skolan. Finns det skolskjuts? Mina vänner bor inte i närheten. Förvisso hyr T, M & M sommarstugor i krokarna, men att vänta på att dom kommer ut nåra gånger om året skulle förmodligen tära på vänskapen rätt rejält. Jag skulle antagligen inte lämna deras tomter när de väl kom ner. Jag är en social människa som gillar att träffa vännerna över mat och dryck. Att leva i nån självvald tvåsam isolering är inget för mig. Sen var det ju ett litet problem till. Jag har inget körkort. Varför skulle jag ha det? Jag är ju stockholmare.
Vid närmare eftertanke var det rätt skönt på balkongen igår. Pilsnern smakade förträffligt i eftermiddagssolen. Idag kanske jag ska klä av vinrankan vinterskruden. Jag tror nog att vintern gjort sitt.
Apropå att så vad man skördar, tycks FN:s klimatrapport inte var nån rolig läsning. Samtidigt kan jag inte säga att jag är förvånad. Forskare har i mer än tio års tid varnat för de scenarion som nu skissas upp. Men eftersom de vetenskapliga rönen kräver kraftfulla åtgärder som hotar industrins kortsiktiga vinstintressen har forskningen motarbetats aktivt. Vad som får mig att må riktigt illa är det schackrande som pågår inom FN:s klimatpanel om hur allvarligt hotet mot allas vår miljö verkligen är. Där länder av ekonomisk-politiska skäl kräver att allvaret skrivs ned eller på annat sätt bagatelliserar problemen. Det finns de som tror att den här oljetankern kommer att ändra kurs. Tyvärr är jag inte lika optimistisk. Men det har jag å andra sidan aldrig varit. Trots det anser jag man måste kämpa. För om det finns en enda chans i helvetet är det vår plikt att att åtminstone försöka påverka makthavarna att ändra kurs.
Why you never sleep why you’re drunk all the time and you’re cold in the heat
Cos' what sow man its what you reap"
Vet inte varför, men jag kunde inte låta bli att titta närmre på en annons om ett hus i Nyköpingstrakten. Det var väl något med den pastorala idyllen som slog an en ton i mig. Och visst vore det underbart att ta morgonfikat och tidningen ner till bryggan och sitta där och meditera i lugn och ro. Samma på kvällen, ta en kall tysk eller tjeck ur kylen glida ner och lyssna till vågornas kluckande. Vore det inte livet?
Jo, säkert. Men det är bara några mindre problem. Priset. Minst 3,7 mille. Inga problem om det bara fanns nån att dela kostnaden med. Förvisso lite långt för M att ta sig till skolan. Finns det skolskjuts? Mina vänner bor inte i närheten. Förvisso hyr T, M & M sommarstugor i krokarna, men att vänta på att dom kommer ut nåra gånger om året skulle förmodligen tära på vänskapen rätt rejält. Jag skulle antagligen inte lämna deras tomter när de väl kom ner. Jag är en social människa som gillar att träffa vännerna över mat och dryck. Att leva i nån självvald tvåsam isolering är inget för mig. Sen var det ju ett litet problem till. Jag har inget körkort. Varför skulle jag ha det? Jag är ju stockholmare.
Vid närmare eftertanke var det rätt skönt på balkongen igår. Pilsnern smakade förträffligt i eftermiddagssolen. Idag kanske jag ska klä av vinrankan vinterskruden. Jag tror nog att vintern gjort sitt.
Apropå att så vad man skördar, tycks FN:s klimatrapport inte var nån rolig läsning. Samtidigt kan jag inte säga att jag är förvånad. Forskare har i mer än tio års tid varnat för de scenarion som nu skissas upp. Men eftersom de vetenskapliga rönen kräver kraftfulla åtgärder som hotar industrins kortsiktiga vinstintressen har forskningen motarbetats aktivt. Vad som får mig att må riktigt illa är det schackrande som pågår inom FN:s klimatpanel om hur allvarligt hotet mot allas vår miljö verkligen är. Där länder av ekonomisk-politiska skäl kräver att allvaret skrivs ned eller på annat sätt bagatelliserar problemen. Det finns de som tror att den här oljetankern kommer att ändra kurs. Tyvärr är jag inte lika optimistisk. Men det har jag å andra sidan aldrig varit. Trots det anser jag man måste kämpa. För om det finns en enda chans i helvetet är det vår plikt att att åtminstone försöka påverka makthavarna att ändra kurs.
fredag 6 april 2007
Thank You For the Music
"But after about ten clear minutes, he was back in the game. Thought he was done man, thought he was finished, But he’s back up again."
Efter en tystnad som beror på att ett självmord inträffade alldeles för nära kom musiken sakta tillbaka förra helgen. Jag har försökt skriva, men det har helt enkelt inte gått. Tröttheten, sorgen och ilskan som jag kämpat med har varit av monumental karraktär. Men nån gång förra helgen vaknade jag med texten och melodin till Hurricane Gilbert:
"Visst känns det fint att va vid liv, en dag till
visst känns det fint nu, hurricane?"
Jag var tvungen att lyssna på den och sen hela Ett kolikbarns bekännelser och nånstans i plattan hittade jag en grundton som startade läkningsprocessen. Inte för att den snurrade på högvarv, men det var den enda plattan jag orkade med under några dar.
I onsdags fortsatte läkningsprocessen med Jamie T på Kägelbanan. Det var precis så bra som jag hoppades att det skulle vara, trots att lillgrabben var förkyld gjorde han ett bra jobb med basen. Trots att några recensenter tjatat om att de hellre sett och hört honom med bandet, kommer de om några år tjata lika mycket om vilken fantastisk kväll det var och att de minsan var där. Jaja, nada förändras i flocken.
Så därför Håkan och Jamie, Thank You For the Music.
Efter en tystnad som beror på att ett självmord inträffade alldeles för nära kom musiken sakta tillbaka förra helgen. Jag har försökt skriva, men det har helt enkelt inte gått. Tröttheten, sorgen och ilskan som jag kämpat med har varit av monumental karraktär. Men nån gång förra helgen vaknade jag med texten och melodin till Hurricane Gilbert:
"Visst känns det fint att va vid liv, en dag till
visst känns det fint nu, hurricane?"
Jag var tvungen att lyssna på den och sen hela Ett kolikbarns bekännelser och nånstans i plattan hittade jag en grundton som startade läkningsprocessen. Inte för att den snurrade på högvarv, men det var den enda plattan jag orkade med under några dar.
I onsdags fortsatte läkningsprocessen med Jamie T på Kägelbanan. Det var precis så bra som jag hoppades att det skulle vara, trots att lillgrabben var förkyld gjorde han ett bra jobb med basen. Trots att några recensenter tjatat om att de hellre sett och hört honom med bandet, kommer de om några år tjata lika mycket om vilken fantastisk kväll det var och att de minsan var där. Jaja, nada förändras i flocken.
Så därför Håkan och Jamie, Thank You For the Music.
"En dag till
En dag till
En dag till"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
