Holiday In The Sun

"Into the great wide open,
A rebel without a clue"

Nykterhet betalar sig ibland väldigt illa. Igår kväll avstod jag två förfrågningar om ett par öl på några av stans utskänkningslokaler, jag känner mig själv rätt väl - ett par blir sällan bara två - så jag gick i stället och hyrde ett par filmer, eftersom jag inte ville ligga hemma med pannknack idag, utan ville ut på vägarna. Med facit i hand var även det valet inget vidare då ingen av de två filmerna berörde mig nämvärt. Enligt Aftonbladet ska 'Into the Wild' vara Sean Penns bästa film som regissör. Skitsnack. 'Into the Wild' är en gudssökande rulle som landar i att Gud finns i förlåtelsen och att den enda sanna glädjen är den man delar med andra. Jaha. 'Marie Antoinette' var bara feg och tråkig. Men jag vaknade tidigt i morse, åt min frukost och satte mig på cykeln. Jag kände direkt att benen var lite sega, men hoppades på att de skulle komma igång. Efter Svartsjö slott förstod jag att det inte skulle hända. Tog av mot stan igen. Jag hade med andra ord kunnat tacka ja till hur många öl som helst igår och på så sätt besparat mig "filmupplevelserna" och kastat mig ut på vägarna idag i alla fall. I morgon får cyklandet vila, att använda den till ett bad räknas inte. Alltså kan jag dricka öl i kväll.

Nya vägar - nya ansikten

Sitter och eftersvettas med en kall Urquell. Idag blev det en riktigt skön tur. Jag cyklade ner till Slagsta och tog färjan över till Ekerö. Hade ingen som helst plan mer en att njuta. Vid Tappström velade jag ett tag huruvida jag skulle ta av mot Bromma eller om jag skulle bege mig ut på Svartsjölandet. Jag valde det senare. Ett mycket bra val skulle det visa sig för i första uppförsbacken kom nån kis och svischade förbi varpå reptilhjärnan skrek: Häng på! I backen var han starkare, men jag kom strax i kapp honom och la mig som katten Gustaf på rulle. Jag visste fortfarande inte var jag skulle så jag låg bara där och lät svettot ta vind. När jag hade skuggat honom till avfarten mot Skå började det bli löjligt att inte säga nåt så jag hojtade till att jag tänkte fortsätta leka Följa John. Och det var ok med honom så vi presenterade oss för varandra. Det visade sig att han flyttat ner till stan för ett halvår sen och nu jobbade i en cykelbutik och tävlade i Mountainbike, vilket märktes i varenda uppförsbacke. Vi slog följe runt Färingsö och det visade sig att P var en mycket trevlig prick som inte bara hade cyklar på hjärnan. Tyvärr bytte vi aldrig nummer innan vi skildes, för jag skulle gärna höra honom berätta om hans musikstudier på Kuba. När vi sagt hej då lyckades jag vurpa, genom att han korsade min väg och mitt framhjul drog in i hans bakhjul. Tack och lov var det från nästan stillastående.

Två bilder kommer jag att bära med från dagens tur, dels älgen som blockerade vägen, men framförallt P:s reaktion när en bilist körde förbi så nära att jag nästan hamnade i diket. P svischade åter förbi mig jagandes bilisten med ett väl synligt långfinger.

Vid färjan slog jag mig i slang med en äldre cyklist som hade 26 Vätternrundor i bagaget. Bortsett från att han ogillade religionsfriheten och moskéer var han rätt trevlig. Men så är det väl, de flesta människor är trevliga tills att man stöter på deras tillkortakommanden. Nej nu är det dags för en dusch.

Jo, glömde nästan. P:s kommentar när vi började snacka: -Jag trodde jag skulle hänga av dig så varmt klädd som du är.

Jepp, jag cyklar i min lammullströja trots att termometern visar 28 grader. Jag hade den på när det var 30 också och det funkar. Anledningen är enkel. Ull andas.

Hela vägen in i muren

"Halt, här får ingen passera,
här kommer ingen förbi,
kommer aldrig över nåt mera"

Var det för att jag var ute till sent i natt som jag vaknade med Ebbas Die Mauer i skallen?



I filmen ler Pimme. Jag förstår honom. Att vara på samma scen som Mick Jones var nog en dröm som blev uppfylld.

I Was Definitely (Not) Made For These Times

Det var väntat. Efter en veckas intensivt följande av Eurosports sändningar från TdF kunde det inte gå på nåt annat sätt. Jag reagerade på den redan första gången de visade den. Tänkte att; hmm, den här kommer jag att vakna upp med, det är liksom en sån låt. Jag snackar om musiken till Volvos reklam för C30. Att det är Annika Norlin a.k.a Hello Saferide som gjort låten tog jag reda på alldeles nyss. Samtidigt var det redan från början nåt jag kände igen. Jag hoppas att Annika fick fett mycket deg för rättigheterna. Tack och lov är det inte reklam för nån stadsjeep, utan Volvos "miljöbil". Miljöaspekten är tydligen att kunden kan välja om han eller hon vill ha en bensin- eller etanoldriven bil, det vill säga C30 finns som både och. Snacka om miljöbil!

Grattis Sastre!

"Now I know that, now I understand

You're turning a monkey on me"

Bara en punktering eller en vurpa kan nu stoppa Carlos Sastre från att bli Tour de France-vinnare. Efter nästan tio bast i den absoluta toppen av cyklister blir han belönad för allt slit. I intervjuer tackar han sitt lag och framförallt bröderna Schleck för att de offrade sig för honom. Och så var det verkligen i Alpe D´Huez där både Andy och Frank bevakade resten av konkurrenterna så att Sastre kunde dra. Och som han drog! När Evans väl fattade att det var ett allvarligt försök att ta över den gula ledartröjan, från Frank Schleck, var det för sent. Evans hade inte en ända hjälpryttare kvar, dem hade CSC kört skiten ur, och själv hade han inte benen.

När Saunier Duval drog tillbaka sin sponsring efter dopingskandalen trodde jag att det skulle ta tid innan de hittade en ny sponsor. Icke. Nu går American Beef in som sponsor. Näst efter ett läkemedelsföretag var väl en amerikansk köttproducent det sista cykelsporten behövde som sponsor. En snabb googling och en massa hormonuppfödda kor dyker upp. Bravo!

För egen del blev det en kort tur ner till Skrubba och lite bad på en av Marathonmannens cyklar. Det är inte riktigt lika kul att jonna på en Mountainbike på landsvägar, men vad gör man när Surlyn är hos meken?

Klibbigt och svettigt

"Sweet Sweet Revenge
She carries a bitter sting
You go round believing in her
But she won't bring a thing"

Klockan står på 09:43 när detta skrivs. Svetten klibbar redan på rygg och i armhålor. Grannen i lägenhet 28 hade gett fan i att sopa golv och torka av maskinerna i tvättstugan. Vet ni vad jag hatar mest av allt med mina grannar. Det är inte det att de skiter i sina åtaganden så mycket som vad konsekvenserna av dem blir: Jag blir en sur gnällgubbe. Det finner jag oförlåtligt.

***

Idag kommer dotterns mor och hämtar barnet. För fadern betyder det en veckas semester, barnledig. Det är alltid kluvet det här med barnledigheten, får man skriva att man ser fram emot den utan att framstå som en ansvarslös skit? Fast frihetskänslan under barnledigheten brukar ge sig efter några dar, då kommer i stället längtan efter dottern smygande. Det känns tomt.

***

Hade Surlyn inte varit på verkstan hade det varit lätt att fördriva tiden; cykling på mornarna, krogbesök på kvällarna däremellan sömn och vila. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Endast en lång radda krogbesök är inte längre riktigt min grej, längre. Min kropp behöver röra på sig för att hela jag ska må bra. Men Marathonmannen har lovat att jag kan få låna nån av hans cyklar, fast jag tror att han menade för morgondagens tur. Jag behöver mer än så.

***

Idag kommer med all sannolikhet Tour de France att avgöras. Carlos Sastre eller Cadel Evans, är vad förhandssnacket handlar om. Och det verkar som en sannolik rysare. På första tempoetappen, som var 29, 5 km, kom Evans in 1 minut och 15 sekunder före Sastre. Dagens tempoetapp är 5, 3 mil. Vad statistiken inte berättar är vem som var starkast på slutet. Eller vem som efter 19 etapper har tröttast ben. På Anders Adamsons blogg har fans tittat på tempolopp historiskt och då talar det mesta för Evans. Men det finns en omständighet som skiljer, i de loppen hade inte Sastre en gul tröja på sig. Hur det än går kommer matchen dem två emellan att bli både svettig och spännande att följa.

Klonk

"I noticed at the ceremony, your corrupt ways had finally made you blind
I can't remember your face anymore, your mouth has changed,
your eyes don't look into mine"

På väg till badet härom dagen hörde jag ett klonkljud från bakhjulet. Inte särskilt högt, men det lät. Rytmiskt. Väl hemma lirade jag lite harpa på ekrarna och det hördes att det inte var samma ton i dem. Blev lite småsur eftersom jag fick hjulen riktade så sent som i april. Funderade på en snygg strategi i mitt klagomål, hur jag skulle få till det lagom avmätt så att de skulle ta på sig ansvaret. Dessutom hade jag lite gnäll över justeringen av framväxeln som gjordes för en månad sen. Utan att ha formulerat ett färdigt tal åkte jag iväg till cykelhandlarn i en from förhoppning att få ner kostnaderna. En av mekarna kände lite på ekrarna och såg det jag hade missat, fälgen hade spruckit. Min fromma förhoppning var med ens lika grusad som John Lee Augustyns chanser att vinna etappen i förrgår efter sin märkliga tur nedför branten. Först fick jag ett erbjudande om ett annat hjul, men då såg meken att jag har ett Campagnolonav och Campagnolokassett, varpå han sa det i och för sig går att byta till Shimano, men att jag kanske inte ville det. Och det hade han helt rätt i. Jag är löjligt förtjust i mina Campanav, de är omåttligt vackra. Efter många om och men har jag nu landat i att de får bygga ett nytt hjul kring mina gamla doningar. Men det finns inget dåligt som inte har nåt gott med sig (vilket ju alla vet är skitsnack), fälgbytet fick i alla fall fart på mina tankar om en restaurering av Surlyn. Nu är projektet igång. Tyvärr kom det lite olägligt, med en och en halv veckas semester kvar och den sista veckan barnledig med väderprognoser som utlovar fantastiskt cykelväder...
..det bara måste vara lagen om alltings jävlighet i kvadrat.

Nu när bergsetapperna är över i årets Tour de France är det svårt att inte ha imponerats av CSC-stallets taktiska körningar över bergen, hur de kort och gott har kört skiten ur motståndarna. Belöningen är en första och andraplacering i sammandraget. Men fan vet om det håller. På lördag är det tempoetapp. Och då är det inte helt omöjligt att Cadel Evans tar tillbaka den gula tröjan från Carlos Sastre. 1.34 skiljer. Fast jag måste nog säga att jag håller på Sastre. Han har länge varit bland de tio bästa men aldrig vunnit nåt. Klart grabben ska ha en gul tröja på söndag.

***

I övrigt har semestern varit lugn, halvplanerna på lite vandring längs Sörmlandsleden dumpades i förra veckan på grund av vädret och efter att dottern i helgen hjälpt sin farmor med lite barnvaktande har hennes lust till längre utflykter hamnat på minus. Bäst är, enligt henne, en tur till Trekanten eller Mälaren. Alla förslag som innebär planeranden och resor kasseras urskiljningslöst redan vid ritningsbordet. Nåt jag tycker är både tråkigt och bra. Tråkigt för att vi inte kommer iväg på nåt spännande, men samtidigt bra eftersom att dottern har farit och flängt hela sommaren och att då välja att vara hemma tycker jag är en vettig reaktion.

Det tristaste som hänt under semestern, om man räknar bort debaclet med fälgen, är att jag och min mor återigen har hamnat på kant med varandra. Kanske inte den bästa starten på en semester man kan önska sig. Snarare tvärtom. Tyvärr är det inte första gången vi är i delo. När min ilska hade lagt sig bestämde jag mig för att låta allt bero. Jag orkar inte gå och älta all skit hela tiden. Det har under de senaste åren varit för mycket av den varan. Det räcker nu. Livet är alldeles för kort för bitterhet. Gråt, gå vidare.

Tune In - Drop Out

Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om vänskap och besvikelse, men jag struntar i det. För nu börjar semestern. Och då är det onödigt att bära omkring på en massa barlast. Jag ska försöka att ta det så lugnt som det bara går. Slöa och ladda. Och eftersom jag sitter alldeles för mycket framför en dator på jobbet innebär det att jag tar en time out från bloggen.

Vi ses om ett par veckor. Tills dess ha det bäst!

You Get Under My Skin

"I always flirt with death
I could kill, but I don't care about it
I can face your threats
Stand up tall and scream and shout about it"

Jag vaknade av en mardröm i morse. Den var allt för hemsk för att berättas. För att du ska förstå räcker det med att jag säger att du aldrig skulle vilja drömma den. Aldrig nånsin.

Jag somnade om och vaknade en halvtimma senare av att klockan ringde. Mardrömmen hängde kvar som en kvarnsten runt min hals. När jag sköljde ur mokabryggaren fick jag tack och lov Only Ones 'Another Girl, Another Planet' i huvudet. Den är kvar där än. Tillsammans med mardrömmen.

Om du aldrig har hört Only Ones 'Another Girl, Another Planet' är det dags att du gör det nu. Ljudkvalitén är kanske inte den bästa, men låten är det inget fel på:



Och så hoppas vi att Thomas Lövkvist hänger i idag.

Wow liksom

"Your face when sleeping is sublime
And then you open up your eyes"

Thomas Lövkvist. Som tredje svensk genom tiderna kommer han idag att cykla ut på Touren i en ledartröja, den vita som kallas för "ungdomströjan". Han gör det efter ett fenomenalt tempolopp där han slutar elva. I totalen har han smugit sig upp till en åttonde plats. Det är stort. Riktigt stort. Dessvärre tror jag att få begriper Torens storhet, av nyhetsrapporteringen att döma inte särskilt många "sportjournalister" heller. Att DN viger halva ettan på sporten åt Lövkvist var antagligen bara ett olycksfall i arbetet. David Millar, som tävlar för Slipstream, skriver på sin blogg om Touren:

"The Tour is different. There is so much energy present, it buzzes, you can feel it all around you. There is a constant background noise and you know that if you disengage from it for a moment, you can lose everything. This energy depletes as the race goes on, but this first week is electric. T-Bag (Trent Lowe) said after the race that he was already shitting himself in the neutral. It was about as sketchy and nervous as the final of any other bike race, which puts it into perspective."

Jag kanske är cynisk, men jag tror faktiskt inte att Lövkvist skulle få Svenskans bragdmedalj ens om han behåller den vita tröjan hela vägen in i mål. Nej, så illa kan det väl inte vara tänker du kanske. Jo, precis så illa är det. 2004 lyckades bragdmedaljsjuryn med konststycket att helt glömma bort Magnus Bäckstedts bragd, vinsten i cykelsportens mest prestigefyllda endagstävling, Paris-Roubaix. Han var inte ens nominerad!

Nå, nu struntar vi i alla ignoranta människor och gläds med Lövkvist i stället och hoppas att stallet har för avsikt att inte bara klippa den gula tröjan, utan också försvara den vita.

För den som vill läsa fler som bloggar om TdF kommer dagens tips här.

Ett skönt samtal

"Violence, violence
It's the only thing that'll make you see sense
Violence, violence
It's the only thing that'll make you see sense"

T ringde igår. Jag fick svårt att hålla mig för skratt. Dels för att hon ringde och det lät på henne som om livet hittat tillbaka till henne. Dels för att hon som vanligt ringde och behövde lite hjälp. Jag vet inte om jag var till så stor hjälp, men det var skönt att höra hennes skånska och att pratas vid ett tag. Vi höll oss till nuet, det är ju trots allt i det vi lever. Jag lät alla frågor bero. Kanske blir det tid till dem en annan dag, kanske inte.

***

4-3. Den segern var dyrköpt.

***

Fyra arbetsdar kvar till semestern. Jag har inte planerat ett dugg. Funderar på att ta med dottern på lite äventyr längs Sörmlandsleden. En övernattning under bar himmel. Ändå tvekar jag lite. Jag är så långt från en lantis man kan komma; det växer asfalt mellan mina tår. Att smälla upp tält och koka käk i stormkök finns inte i min världsbild. Om det blir av får det bli torkat kött, bröd och vatten. Och kanske nåt godis.

***

Fantastiskt att utbrytningen höll igår. Som jag ser det berodde det på två saker: Att utbrytarna körde för varandra hela vägen till sista kilometermärket; att lagen i klungan inte kunde samarbeta.

***

När alla nu är eniga om att Petter Andersson borde få plats i landslaget, kan vi omedelbart räkna bort honom. Lagerbäck faller endast till föga för mediastormar om det handlar om Henrik Larsson. Inte annars.

***

Efter dagens tempoetapp skulle det förvåna mig mycket om Feillu har kvar den gula ledartröjan.

No Time To Be 21

"Life´s short, don´t make a mess of it
To the ends of the earth
you´ll look for sense in it
No chances, no plans"

Märkligt. När jag satt vid köksbordet och åt frukost skummandes Svenskan fick The Adverts 'No Time To Be 21' i huvudet. Kanske för att jag tänkte på P och hennes födelsedag igår. Jag vågade inte gå för jag var rädd för att bli för bakis idag, då jag måste bli klar med ett jobb. Ja, men du hade väl kunnat gå och druckit alkoholfritt. Jo visst. Men alkoholfritt på födelsedagskalas är inte min bästa gren. Dessutom var tänderna borstade och huvudet låg på kudden redan vid tiotiden, att jag sen inte somnade innan tolv är en annan sak. Jag försökte. Och det viktigaste: Jag känner mig relativt utvilad idag.

En skön helg

"Isn't it bliss?
Don't you approve?
One who keeps tearing around,
One who can't move.
Where are the clowns?
Send in the clowns"

Helgen har varit kanon. I fredags var jag och såg Dream of Life -dokumentären om Patti Smith- på Debaser. Jag ska villigt erkänna att jag inte följt Pattis musikaliska produktion under senare år. Däremot är jag fascinerad av henne som människa. En poet och posör, modeikon och hippietant, rockrebell och husmor. Motsatserna skulle kunna rabblas länge. Dessa motsatta bilder förstärktes genomgående i filmen till dess att det märkliga inträffar att de smälter ihop och på nåt märkligt vis blir en logisk helhet. Efter filmen hamnade jag i baren på Matkultur på Erstagatan. En eloge till tjejen i baren som löste mitt kvällssug på ett lysande sätt genom att servera lite gott knäckebröd med örtsmör. Det smakade utmärkt till en stor tjeck.

Igår tog jag och Marathonmannen en tur ner till Skrubba koloniområde för ett bad. Ölen och retsinan från fredagen gjorde sig påmind och nånstans innan nerförsbacken till Älta fick jag håll. Under 1970-talet hade min mormor en kolonistuga i Skrubba och det var där jag blev kär för första gången och tog min första fumlande sexuella steg. Jag gillar att åka dit ibland och låta minnena skölja över mig. I fredags var det bara Drevvikens kalla vatten som sköljde bort svetten. Väl tillbaka i stan köpte vi pizzor och bänkade oss framför Eurosports sändning från Touren. Första etappens avslutning var en fantastisk uppvisning av Alejandro Valverde där han i den sista kurvan -som är i en uppförsbacke!!!- lyckas få ut en sån acceleration att han lätt spurtar förbi en tillintetgjord Kim Kirchen.

Vid min barndoms badplats i Skrubba

På väg hem rullade jag förbi puben där F jobbar eftersom att jag visste att några gammelpunks skulle träffas där. Puben har ett bra sortiment öl och bland annat en hel mängd olika sorter från det lilla Ölands Gårdsbryggeri. Jag provade både Ölands öl och Ölänningen, båda var mycket goda och av alekaraktär. Det var som vanligt gott att träffa kompisarna från förr och det blev en hel del garv innan jag hoppade upp på jonnen och cyklade hem.

I morse var det tänkt att jag skulle jobba, men inspirationen uteblev fullständigt. Satt framför datorn och blängde håglöst. Sen började ju sändningen från dagen etapp och då kan man ju inte gärna jobba. Något jag får ta igen senare under dan eller kvällen.

Äntligen

Sell Out

"You've done too much
much too young
Now you're married with a kid
when you could be having fun with me"

Jaha, så var han igång igen då, Teflonpannan Odell. Lycklig som ett barn över att ha "sålt ut" nåt igen. Men vilar det inte ett löjets skimmer över hela den här affären? Det statliga fastighetsbolaget, Vasakronan, säljs till ett annat statligt fastighetsbolag; AP Fastigheter. Men Mats ler och säger:

- Det är det verkligen inte. AP-fonderna har pengar som de ska placera. Staten har inte pengar att placera.

Och så lovar han intäkterna ska gå till allt mellan himmel och jord, från vägbyggen till pensionärer. Men först ska amorteringarna på statens lån betalas. Hur mycket som sen ska räcka till vägar, järnvägar och äldreboenden återstår att se. Hur äldreboendena blev en statliga angelägenhet förtäljer dock inte nyhetsrapporteringen. Men i Odells värld tycks allt vara möjligt.

***

Marathonmannen var inte bakis igårkväll när vi tog en liten tur ner till Flaten på cyklarna. Han försvann som en avlöning i backen upp mot Hellas. Sen satt han utanför korvkiosken i Älta och väntade vänligt in mig när jag kom flåsande. Vi avslutade med ett par Staropramen på nån uteservering i Hammarby innan vi skiljdes.

***

Det är lite trist att inte få se Gustav Larsson i Touren. Jag tror nog att han hade gjort bra ifrån sig där också.

***

Marathonmannen blev inte alls besviken över att slippa bråka med min dator i kväll. Mycket märkligt.

***

En del tycker att cykling är en fjollsport. Ta ett titt på klippet och fundera sen på om du själv skulle våga delta i ett lopp. Vilket som helst.



***

I morgon blir det först några mil runt Södertörn, sen ska jag och Marathonmannen bänka oss i en soffa och se första etappen på Touren med några riktigt goda bärs. Vad du än gör, ring mig inte mellan 14.45 och 17.00. Jag kommer inte att svara.

Random

"L'enfer du Nord: Paris - Roubaix (Tour de France, Tour de France)
La Cote d'Azur et Saint Tropez (Tour de France, Tour de France)
Les Alpes et les Pyrennees (Tour de France, Tour de France)
Derniere etape Champs-Elysees (Tour de France, Tour de France)"

Huvudvärk när jag slår upp ögonen är i min värld ingen bra start på dan. Tack och lov har jag fått sova mina sex och en halv timme. När det började bli svettigt på tricken vid Slussen bestämde jag mig för att hoppa av vid Gamla Stan och gå över Riddarholmen och Järnvägsbron över till Vasagatan. Det brukar kunna fläkta lite längs den vägen. Inte idag.

***

Jag har hamnat i ett litet dilemma. I morgon kväll har jag bjudit in Marathonmannen så att han kan tömma min dator och installera om alltihop i ett fåfängt försök att få fanstyget att fungera problemfritt. Alldeles nyss såg jag att det är förhandsvisning av filmen Dream of Life som är en dokumentär om Patti Smith. Att dricka ett par bärs på nån just uteservering och sen slinka in på Debaser Medis och se en film i ett par timmar och sen skölja ner upplevelsen med ytterligare ett par bärs låter faktiskt som ett alldeles utmärkt fredagsnöje. Hur göra? Kan jag ställa lite mat och några öl i kylen till Marathonmannen och önska honom lycka till? Får fundera på det här.

***

Bajens backlinje mot Halmstad: En anfallare, två mittfältare och en debutant.

***

Igår satt jag hemma med hörlurar och lyssnade på The Jams Setting Sons. Jag häpnar fortfarande över vilken fantastisk platta det är. Och får fortfarande rysningar av Private Hell. Jag fattar inte hur en 21-årig Paul Weller kunde skriva den texten.

***

Ramis skada kom lite väl olägligt.

***

Två dar kvar.



***

Solen skiner.

Pöbelfika

"Into the valley
Betrothed and divine
Realisations no virtue
But who can define"

The Skids till frukostkaffet, vem hade kunnat ana det? Inte jag. Kanske var det för att jag äntligen lyckades sova sju timmar på raken som hårddisken grävde fram "Into the Valley".

***

Jag lyckades med konststycket att hamna i en märklig diskussion med några av mina kollegor vid morgonfikat. De var upprörda över att Anders Eklund inte klassades som allvarligt psykiskt störd. Vilket jag anser är en fullt berättigad upprördhet eftersom att utlåtandet indirekt säger att människor utan psykiska störningar begår den typen av brott. Vilket naturligtvis inte är fallet. Sen spårade diskussionen ur. Kollegorna hemföll till pöbelmentalitet och ansåg att det bästa straffet skulle vara fängelse för honom, gärna bland medfångar som skulle våldta och mörda honom. Att försöka föra en principiell diskussion om brott, straff, sjukdom och vård lät sig inte göras. Helt plötsligt satt jag omgiven av tre förespråkare av dödsstraff. Argumentet att dödstraffet är det ultimativa straffet - en oskyldigt dömd kan aldrig väckas till liv - bet inte. "Ja men om man vet att nån e skyldig", "har man begått såna handlingar förtjänar man att dö", lät det. Kanske det. Men då måste det stå bortom alla rimliga tvivel. Och det finns det inte mycket här i världen som verkligen gör. Ett rättssamhälle kan aldrig någonsin ha rätten att döda en oskyldig medborgare. Så enkelt är det. Hursomhelst var pratet obehagligt. Eftersom att jag kraftigt ifrågasatte deras argument fick jag höra "men vad är det med dig?".

***

Idag lirar Bajen mot Halmstad. Utan en enda ordinarie back.

***

I söndags var jag ute med Marathonmannen på en liten tur. Jag lyckades bita mig fast vid hans bakhjul större delen av sträckan.

***

Mot Malmö senast gick det vägen med bara en ordinarie back.

***

Marathonmannen var bakis. Det var inte jag.

En trött morgon

"Vi två hör hemma
i ett rum med inga andra
Om jag var tio år yngre
skulle jag inte behöva dig längre"

Olust. I flera nätter har nu sömnen blivit allt för kort. Ungefär mellan fyra och fem timmar. Det känns. Sitter nu på jobbet och glor ut genom fönstret. Klockan visar 08.31. Huvudet värker. En lista med måsten ligger på skrivbordet mittemot mig. Hur de ska bli gjorda innan lunch övergår nästan mitt förstånd. Längs ryggraden och i armhålorna har svetten börjat tränga fram. Tre timmar och 29 minuter kvar till lunch. Förmodligen blir det bara tre. För vid halv tolv lär min mage skrika högt av hunger och min blodsockernivå lär vara på en så låg nivå att jag blir en fara för min omgivning. Idag får vi ta saker och ting med ett stoiskt lugn. Det jag hinner med får ses som en ren bonus.

***

Clive hade ett kul inlägg igår, "inräkningar jag minns". Hon nämner bland annat Sam the Sham & the Pharaohs- "Wooly Bully" och vad som helst med Ramones. Själv har jag bara en; Mick Jones inräkning på White Man in Hammersmith Palais. Vilka har du?

***

Att de privatanställda bussförarna gått i strejk för en lön likställd med de som har en kommunal arbetsgivare, att få en rimlig dygnsvila samt en gräns vid tretton timmars arbete per dag tycker jag är självklarheter. Jag hoppas att konflikten blir kort och lyckad för busschaufförernas del.