torsdag 30 april 2009

I'm the Moral Minority



"What you see is what you get
You've made your bed, you better lie in it
You choose your leaders and place your trust
As their lies put you down and their promises bust"

Det finns en ologisk ekvation som brer ut sig allt mer i samhället: Vi som medborgare/medlemmar är i allt mindre utsträckning beredda på att ta ett eget ansvar för vårt och andras liv, men kräver att andra ska göra mer - men till obefintliga kostnader. Låt oss ta ett exempel:

För cirka trettio år sedan hade de flesta arbetsplatser en fackklubb, nästan oavsett hur stor eller liten den var. Den lokala fackklubben förhandlade om lönepotter, arbetstider och arbetsmiljö. Avgiften till förbundet var inte sällan mellan 1,5 - 2 procent av lön, utan tak. Förbundens ombudsmän förhandlade åt dem som inte hade någon klubb, var förhandlingsstöd till dem som behövde det och fungerade som kursledare i arbetsrätt till klubbarna. De senaste 15 åren har allt fler fack infört tak i avgifterna med effekten att förbunden har fått skära ned på personal. Och det hade väl varit ok om engagemanget hade varit lika stort som i början av åttiotalet. Det är det inte. Att få folk att engagera sig är ofta lögn i helvete. Däremot går det bra att gnälla över de höga medlemsavgifterna (eller varför inte skatterna) och beklaga att man får vänta när man behöver hjälp.

Sorry, men det håller faktiskt inte. Vare sig medlemsavgifter eller skatter kan bli lägre om vi själva inte är beredda att offra lite av vår tid till vårt eget och andras bästa. Det mina damer och herrar är den enda ekvationen som går ihop.

5 kommentarer:

Alla smutsiga detaljer sa...

Just det - om alla gör något så behöver ingen göra allt, dessutom.

Martin sa...

Var första maj talar du?

Sånger från nedre botten sa...

Asd, precis.

Martin, här. Idag. I morgon har jag andan i halsen mellan S-tälje och hemmet på nya hojen.

slow motion sa...

Plötsligt associerade jag till en sketch, gärna i Monty Python-stil, där en snubbe och snubba blir utsparkade från jobb och hem, fotbollslaget, puben, föreningen etc. I ett slags desperat trots skriker de "Det var det här vi ville ha! Det här är vårat val! "när folk trampar på dem.

Jag märker av det här med facket på jobbet och hur skarpa kollegor kväser sig själva och låter bli att invända, till och med när de måste arbeta över för att få jobbet att gå ihop. Och om och när de uppnår något slags position håller de käften av gammal vana och tycker (skulle jag tro) att de gjort ett val och (inbillar jag mig) befinner sig bortom tröttheten, resignationen och mesigheten.

Sånger från nedre botten sa...

Slow, civilkurage är det allt färre som törs stava till.