Semestervykort

"E're is på fotbollsplan i år
Står trettonvånginshuset kvar där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte braj för första gången"

Andra morgenen i rad vaknar jag med samma textrad i huvudet, "e're is på fotbollsplan i år...". Det är nog inte så konstigt. Jag är mitt uppe i en femdagarssemester. Jag hade fem dar sparade från förra året som jag tänkt använda till nån resa. Jag kom inte iväg av en mängd olika skäl, men det är ok. Nu är jag på en annan resa i stället: Som delansvarig på en fotbollsskola. Jag lovar att det är en riktig äventyrsresa. 65 grabbar och tjejer i åldrarna 6 - 12 år. De två första dagarna var fyllda av konflikter, testa gränser, men tack och lov också av mycket skratt och lek. Jag har tröstat, förklarat, bannat och skällt. Jag har suttit med en sexårig grabb i en timmes tid i en from förhoppning att han skulle ta reson och förstå att även han måste förlåta när han varit dum. Han var sur och tvär och brydde sig inte. Men efter att ha suttit vid sidan av en fotbollsplan i en timme med en lika envis ledare som satt och kommenterade alla roliga övningar som pågick över hela planen, blev det för mycket även för den här grabben: "Jag kanske vill fortsätta lite då". Vi gick in och han fortsatte. I nästa paus ser jag grabben som inte ville ha nåt att göra med tjejerna som han bråkat med leka "Bro, bro och breja." Gissa om det kändes som en seger.

En annan seger är att 12 av fotbollslagets 15 tjejer är med på fotbollsskolan. Förra året var de tre. Grabbarna som leder träningarna är omkring 18 bast och lirar i juniorallsvenskan. Det spelar ingen roll. De har blivit så avdribblade av de här tjejerna så att det liknar ingenting. I två dar var jag tvungen att skälla på tjejerna som en bandhund. De satt uppflugna i träd och i buskarna och på läktaren. På fotbollsplan var de bara ibland, om det var nåt de tyckte var kul. Efter två ordentliga utskällningar och en riktigt tuff träning med mig som tränare skärpte de till sig. Igår eftermiddag var det underbart att se glöden i deras ögon när vi skildes. De hade lirat med grabbarna på lika villkor och även om det finns killar som ligger långt fram i utvecklingen såg de att var lika bra och ofta bättre än många killar. De hade växt.

Under Heavy Manners

"All that phoney Beatlemania has bitten the dust"

"No one but you and I say the bells of Prince Far I"

"Always tease tease tease"

"Oh remember to kick to it over"

Vaknade ur drömmen och försökte komma ihåg basgången till London Calling, minns inte om vi nånsin lirade den. De övriga tre vet jag att vi har lirat i replokalen. Men London Calling? I drömmen hade T.P och jag precis accepterat att vi skulle lira ett gig på nån pub med våra gamla låtar och dessutom fylla på med Clashlåtar. Om M och M var med på noterna har jag ingen aning om, det var ju en dröm och då är inte alltid detaljerna så viktiga.

***

Att jag inte skrev nåt här igår beror bara på att jag vaknade i tystnad med huvudvärk och morgonen blev stressig för att dottern och jag skulle iväg på sista matchen innan sommarlovet. Hade jag varit en normal pappa hade allt varit förberett kvällen innan och all morgonstress hade varit som bortblåst. Istället blev jag gapig och dottern tårögd. Tack och lov hann vi försonas i en lång kram innan det bar iväg till resten av laget. Men tvi fan vad jag ogillar mig själv i de där lägena, det känns som om hela världen rasar omkring en och jag står där och skäms som en hund. No Fun.

***

Tjejerna hade bortamatch. De är inget gäng du vill bjuda hem, den saken är klar. De tömmer bordet, kylskåpet och skafferiet innan de drar. Slutresultatet talar sitt tydliga språk: 0-17. Men kommer du hem till oss är de alltid generösa; ni åker troligen därifrån med en seger, är dom lite tjuriga får ni åka hem med ett oavgjort resultat.

***

En bild från nån förenings träningar på Västberga IP. Två lag i samma ålder tränar sju-manna bredvid varandra. På ena plan pågår killarnas träning med två tränare aktivt deltagande. De omkring tittar uteslutande på vad som försigår på den planhalvan. På den andra planhalvan tränar tjejerna, utan att någon, undertecknad borträknad, tittar. Tränaren är försvunnen, såg jag rätt satt han på avbytarbänken och snackade med några under hela den tid jag var där.

***

Är nån mer än jag som noterat att det tog 86 inlägg innan jag hade med nåt av The Clash?

***

Men då kom fyra låtar på en gång...

***

Klicka gärna på bilden. Den gör sig bättre lite större.

En boll med kön

"Jag delar ståplats med tonårsgängen
Dom står och drömmer, det gör jag med
Det är det enda vi har gemensamt
Dom vill ha allt som natten kan ge
Men jag vill bara att du ser mig"

Vi var trötta och hungriga igår när vi kom hem, dottern och jag. Vi hade fotbollsträning. Vi försöker nöta att de inte ska hamna i den berömda klungan, att en ska få ut bollen och snabbt passa sig ur situationen. För att unvika klungan har vi infört en ny paragraf i SvFF:s knatteregler: § 1 a) Klungspel är absolut förbjudet.

Tio tjejer körde passningsspel och fem övade skott. I laget har vi kanske tre som kan få till riktigt bra skott, det är på tok för få. Så igår försökte vi få in skotteknik, var stödjefoten ska stå i skottögonblicket. Det blev en hel del strumprullare, många skratt, men även några som helt plötsligt fick till riktiga skott.

Nästan alla tjejerna går i samma skola och skolan ligger alldeles bredvid en stor konstgräsplan. På rasterna tar grabbarna bollarna snabbare än nån hinner säga Zlatan och försvinner ut på plan. Jag tror inte att det är nåt unikt för just den här skolan. För ett och ett halvt år sen påtalade jag det för en av fritidsfröknarna, hon såg lite förorättad ut för att jag, en kille, kom och påpekade det snedvridna. Hon skulle ta upp det, sa hon. Igår under skottövningen förstod jag att inget hänt. När vi pratade med tjejerna och sa att det här är lätt att öva på på rasterna kom det: På rasterna har bollen blivit grabbarnas självklara egendom, såvida tjejerna inte har snackat med fröknarna om det innan. Jag blir så jävla trött. Snacka om att föra sterotypa könsbilder vidare. Killar spelar fotboll, tjejer klär ut/upp sig och ska leka stillsamma lekar. Tack det räcker nu. Fotboll är en lek. Och jag har då aldrig sett en snopp på någon boll. I helgen ska jag att köpa en boll till skolan, märka upp den med två ord: TJEJERNAS BOLL. Så blir det tydligt att EN boll är könsbestämd på riktigt och inte underförstått.

En stilla bön

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He’d wander with pride to sell and keep visions to his self
Visions to his self"

På min låtlista finns 22 män i huvudrollen. En kvinna omnämns, Scarlet Rivera, för att hon lyfte en bra Dylan-platta till himelska höjder. En kvinna, inte 12 eller ens fem. Det är ett faktum. Det var de låtarna, med de musikerna, som förändrade mitt liv. Att försöka könskvotera in Patti Smith, Lyn Collins eller The Supremes går inte. När jag surfat runt på andras listor ser det i stort sett likadant ut. Jah var väl den som noterade snedfördelningen först på sin lista. Varför är det så? (Wow, ännu en retorisk fråga! Nu gäller det att komma med ett bra svar.) Jag tror att svaret är skitenkelt: Skivindustrin styrs fortfarande av män, de flesta musikerna är män. Det är ett faktum idag. Och det var det i en än större omfattning igår. När Patti Smith slog sig in i rockvärlden på sjuttiotalet fick hon i intervju efter intervju svara på varför och hur det kom sig att hon börjat lira rock 'n' roll. Samma sak var det för Janis Joplin.

För oss punkare var det naturligt att tjejerna började lira, men journalisterna skapade snabbt en egen genrer åt våra polare; tjejbandsgenren. En rätt tydlig markering att de inte lirade på samma bollplan som oss andra krattor, oavsett om de var bättre eller inte. Ett litet tag på åttiotalet kändes det som om vinden vände, som om det inte var något onaturligt att tjejer frontade eller kompade i band utan att behöva lira på fibaktuelltlooken. OK, i hårdrocken eller ska vi säga pudelrocken var det annorlunda, där gällde de unkna reglerna fortfarande.

Idag. Suck. MTV och ZTV bombar oss med videor där tjejernas enda roll är att jucka. Samtidigt i ett paralellt universum lirar allt fler brudar rock 'n' roll som svänger ut av bara helvete. Men det anses väl inte vara lika sexigt. Fan. Det är så man kunde tro att musikproducenterna på de så kallade musikkanalerna är finniga artonåriga rekryter. Så jävla illa är det.

En dag hoppas jag att min dotter skriver ner sin lista. Och när hon gör det kommer den inte att vara lika enögd, enkönad och enfaldig som min.

30 Years After

"Now I got a reason, now I got a reason
Now I got a reason and I'm still waiting"

I morse lirade min mentala jukebox uppenbarligen LP-skivor: Vaknade med 'Holidays In The Sun' i huvudet, varpå, ktsccchk: Didudidi, Didudidi, Didudidi, Didudidi, "She was a girl from Birmingham. She just had an abortion", dånar loss i huvudet.

Det är mycket punk nu. Inte bara i mitt huvud, utan även i dagens tonårskultur tycks rötterna till punken vara viktiga. Många band är rena copy catsen av Stiff Little Fingers, 999 och The Clash. Hade jag varit 14 idag hade jag väl gått loss på det jag med, men nu? Nja.

Jag tänker egentligen inte så mycket på punken som företeelse idag. På vad den innebar för mig. Jo, ibland gör jag nog det också. Men mer tänker jag på punkarna. Vi som var små mellan 1977-1979 och sökte desperat efter nåt annat än vad ungdomsgårdarna hade att erbjuda i form av kontaktlim och moppesnack. Vi som i stället för att hänga på förortstorget tog tricken in till stan och Gallerian och satt där och hängde i stället; som åkte kors och tvärs över hela stan bara nåt punkband lirade; som hängde på Fyran, Verket och Oasen; som åkte på stryk av raggare och snedtända boffare. Vi som gick på Beyaz, brass och amfetamin. Jag tänker på oss. De flesta av oss klarade sig bra, några riktigt bra, men några av oss dog. Fast ändå, med tanke på hur mycket droger vi konsumerade, är de förvånansvärt få.

Jag har märkt att när jag går på stan tittar jag allt mer efter er. Söker er bland alla främmande ansikten. Ibland dyker ni upp i folkvimlet, på tuben eller i krogvimlet. Vi säger hej och allt det där. Men en sak har slagit mig. Det är oftast medelåders män jag träffar. Med eller utan hår. Det får mig att undra var alla bedagade punkdamer har tagit vägen? Var är ni? Blev ni offer för det patriarkala samhället, ni som var så modiga, som inte vek ner er, som var så vackra; är ni hemma med ungarna och disken? För på krogarna är ni sällan. I och för sig förstår jag det. Det är vårt, männens, revir. En ensam kvinna på krogen ses som nåt skumt, en som söker en karl eller är alkad. Det är väl de två sterotyperna som kvinnor representerar när de går på krogen själva. Och i vårt samhälle finns det inte mycket som är värre än en kvinnlig alkis. Det är trist. Jävligt trist. För jag skulle vilja veta hur det har gått för er. Hur ni mår och vad som har hänt sen sist vi sågs?

Har ni tid så kom förbi Tanto den 2 juni, kl 13.00 för en gammelpunkspicnic. Ta med er en pava Diamant eller Lemon Gin, en fralla, en påse snattade jordnötter och kom. Vi kan sitta där i gräset och garva åt varandras rynkor och förundras över att hela trettio år har gått sen punken intog Sverige.

***

Jag har läst de flesta av er som hörsammat min utmaning "Sju låtar som förändrade mitt liv" och det som slår mig är att många verkligen har tagit fasta på ordet "förändrade", för visst är det så att musik verkligen kan få en att ta ett steg i en annan riktning. Och då inte bara på dansgolvet.