30 Years After

"Now I got a reason, now I got a reason
Now I got a reason and I'm still waiting"

I morse lirade min mentala jukebox uppenbarligen LP-skivor: Vaknade med 'Holidays In The Sun' i huvudet, varpå, ktsccchk: Didudidi, Didudidi, Didudidi, Didudidi, "She was a girl from Birmingham. She just had an abortion", dånar loss i huvudet.

Det är mycket punk nu. Inte bara i mitt huvud, utan även i dagens tonårskultur tycks rötterna till punken vara viktiga. Många band är rena copy catsen av Stiff Little Fingers, 999 och The Clash. Hade jag varit 14 idag hade jag väl gått loss på det jag med, men nu? Nja.

Jag tänker egentligen inte så mycket på punken som företeelse idag. På vad den innebar för mig. Jo, ibland gör jag nog det också. Men mer tänker jag på punkarna. Vi som var små mellan 1977-1979 och sökte desperat efter nåt annat än vad ungdomsgårdarna hade att erbjuda i form av kontaktlim och moppesnack. Vi som i stället för att hänga på förortstorget tog tricken in till stan och Gallerian och satt där och hängde i stället; som åkte kors och tvärs över hela stan bara nåt punkband lirade; som hängde på Fyran, Verket och Oasen; som åkte på stryk av raggare och snedtända boffare. Vi som gick på Beyaz, brass och amfetamin. Jag tänker på oss. De flesta av oss klarade sig bra, några riktigt bra, men några av oss dog. Fast ändå, med tanke på hur mycket droger vi konsumerade, är de förvånansvärt få.

Jag har märkt att när jag går på stan tittar jag allt mer efter er. Söker er bland alla främmande ansikten. Ibland dyker ni upp i folkvimlet, på tuben eller i krogvimlet. Vi säger hej och allt det där. Men en sak har slagit mig. Det är oftast medelåders män jag träffar. Med eller utan hår. Det får mig att undra var alla bedagade punkdamer har tagit vägen? Var är ni? Blev ni offer för det patriarkala samhället, ni som var så modiga, som inte vek ner er, som var så vackra; är ni hemma med ungarna och disken? För på krogarna är ni sällan. I och för sig förstår jag det. Det är vårt, männens, revir. En ensam kvinna på krogen ses som nåt skumt, en som söker en karl eller är alkad. Det är väl de två sterotyperna som kvinnor representerar när de går på krogen själva. Och i vårt samhälle finns det inte mycket som är värre än en kvinnlig alkis. Det är trist. Jävligt trist. För jag skulle vilja veta hur det har gått för er. Hur ni mår och vad som har hänt sen sist vi sågs?

Har ni tid så kom förbi Tanto den 2 juni, kl 13.00 för en gammelpunkspicnic. Ta med er en pava Diamant eller Lemon Gin, en fralla, en påse snattade jordnötter och kom. Vi kan sitta där i gräset och garva åt varandras rynkor och förundras över att hela trettio år har gått sen punken intog Sverige.

***

Jag har läst de flesta av er som hörsammat min utmaning "Sju låtar som förändrade mitt liv" och det som slår mig är att många verkligen har tagit fasta på ordet "förändrade", för visst är det så att musik verkligen kan få en att ta ett steg i en annan riktning. Och då inte bara på dansgolvet.