En skön helg

"Isn't it bliss?
Don't you approve?
One who keeps tearing around,
One who can't move.
Where are the clowns?
Send in the clowns"

Helgen har varit kanon. I fredags var jag och såg Dream of Life -dokumentären om Patti Smith- på Debaser. Jag ska villigt erkänna att jag inte följt Pattis musikaliska produktion under senare år. Däremot är jag fascinerad av henne som människa. En poet och posör, modeikon och hippietant, rockrebell och husmor. Motsatserna skulle kunna rabblas länge. Dessa motsatta bilder förstärktes genomgående i filmen till dess att det märkliga inträffar att de smälter ihop och på nåt märkligt vis blir en logisk helhet. Efter filmen hamnade jag i baren på Matkultur på Erstagatan. En eloge till tjejen i baren som löste mitt kvällssug på ett lysande sätt genom att servera lite gott knäckebröd med örtsmör. Det smakade utmärkt till en stor tjeck.

Igår tog jag och Marathonmannen en tur ner till Skrubba koloniområde för ett bad. Ölen och retsinan från fredagen gjorde sig påmind och nånstans innan nerförsbacken till Älta fick jag håll. Under 1970-talet hade min mormor en kolonistuga i Skrubba och det var där jag blev kär för första gången och tog min första fumlande sexuella steg. Jag gillar att åka dit ibland och låta minnena skölja över mig. I fredags var det bara Drevvikens kalla vatten som sköljde bort svetten. Väl tillbaka i stan köpte vi pizzor och bänkade oss framför Eurosports sändning från Touren. Första etappens avslutning var en fantastisk uppvisning av Alejandro Valverde där han i den sista kurvan -som är i en uppförsbacke!!!- lyckas få ut en sån acceleration att han lätt spurtar förbi en tillintetgjord Kim Kirchen.

Vid min barndoms badplats i Skrubba

På väg hem rullade jag förbi puben där F jobbar eftersom att jag visste att några gammelpunks skulle träffas där. Puben har ett bra sortiment öl och bland annat en hel mängd olika sorter från det lilla Ölands Gårdsbryggeri. Jag provade både Ölands öl och Ölänningen, båda var mycket goda och av alekaraktär. Det var som vanligt gott att träffa kompisarna från förr och det blev en hel del garv innan jag hoppade upp på jonnen och cyklade hem.

I morse var det tänkt att jag skulle jobba, men inspirationen uteblev fullständigt. Satt framför datorn och blängde håglöst. Sen började ju sändningen från dagen etapp och då kan man ju inte gärna jobba. Något jag får ta igen senare under dan eller kvällen.

Random

"L'enfer du Nord: Paris - Roubaix (Tour de France, Tour de France)
La Cote d'Azur et Saint Tropez (Tour de France, Tour de France)
Les Alpes et les Pyrennees (Tour de France, Tour de France)
Derniere etape Champs-Elysees (Tour de France, Tour de France)"

Huvudvärk när jag slår upp ögonen är i min värld ingen bra start på dan. Tack och lov har jag fått sova mina sex och en halv timme. När det började bli svettigt på tricken vid Slussen bestämde jag mig för att hoppa av vid Gamla Stan och gå över Riddarholmen och Järnvägsbron över till Vasagatan. Det brukar kunna fläkta lite längs den vägen. Inte idag.

***

Jag har hamnat i ett litet dilemma. I morgon kväll har jag bjudit in Marathonmannen så att han kan tömma min dator och installera om alltihop i ett fåfängt försök att få fanstyget att fungera problemfritt. Alldeles nyss såg jag att det är förhandsvisning av filmen Dream of Life som är en dokumentär om Patti Smith. Att dricka ett par bärs på nån just uteservering och sen slinka in på Debaser Medis och se en film i ett par timmar och sen skölja ner upplevelsen med ytterligare ett par bärs låter faktiskt som ett alldeles utmärkt fredagsnöje. Hur göra? Kan jag ställa lite mat och några öl i kylen till Marathonmannen och önska honom lycka till? Får fundera på det här.

***

Bajens backlinje mot Halmstad: En anfallare, två mittfältare och en debutant.

***

Igår satt jag hemma med hörlurar och lyssnade på The Jams Setting Sons. Jag häpnar fortfarande över vilken fantastisk platta det är. Och får fortfarande rysningar av Private Hell. Jag fattar inte hur en 21-årig Paul Weller kunde skriva den texten.

***

Ramis skada kom lite väl olägligt.

***

Två dar kvar.



***

Solen skiner.

Den stora tystnaden

Jaha, vad ska jag skriva om när jag inte hörde nån musik i morse. Har jag inga andra ämnen att spåna runt finns alltid musiken att väva en tråd runt. Nu, ingenting. Fast det är inte riktigt sant, jag har i ett par dar funderat på ämnet döden. En vän på ansiktsboken förlorade nyss sin far. Vi har brevväxlat om sorg och liv. Efter tre dödsfall förra året och det faktumet att jag själv förlorade min far som barn gör att jag känner mig som en ofrivillig expert på området. Brevväxlingen har varit fin. Döden ställer mycket på kant i tillvaron, känslor som varit gömda i åratal kan poppa upp som gubben ur lådan när man minst av allt annar det. Ibland är det positiva känslor. Ibland negativa. Ofta handlar det om saker som aldrig blev sagda. Både uppskattande och kritiska. För våra minnen tar inte slut med ett dödsfall, långt därifrån. Vi bär på en massa skuldkänslor för det som inte blev sagt eller gjort. Ibland blir vi så ockuperade av de döda att vi själva glömmer bort att leva. Det synd. Och ganska dumt. För om du orkar tänka efter är det ändå en ynnest att få leva. Lägger du dig på rygg en stjärnklar natt och tittar upp på himlen tror jag nog att du förstår vad jag menar. Men du måste våga leva. Själv är jag inte alltid världsmästare i den grenen. Jobbar dock på det.

En som tycks bära med sig de döda på ett intressant sätt är Patti Smith. Hon har för vana att besöka döda vänners och hennes förebilders gravar. Jag skulle kanske inte gå så långt som att säga att jag känner de dödas energi när jag befinner mig på en kyrkogård, däremot kan jag känna frid. Mitt förhållande till de döda handlar snarare om att jag i olika situationer och på särskilda platser kommer att tänka på dem. Ibland tränger de sig på utan att ha blivit inbjudna. Precis som nära vänner och familj ska göra. På så sätt blir de döda mina följeslagare i livet.

Filmen 'Dream of Life' som handlar om Patti Smith längtar jag efter att se. Även om hennes musik kanske inte alltid har levt upp till förväntningarna, har hon aldrig känts tråkig och hennes livsöde tror jag är fascinerande.

***

Eftersom solen skiner måste vi avsluta med musik. Här är The Maccabees med 'About Your Dress', en vacker liten sak:

1979

"Allez, venez, Milord!
Vous asseoir à ma table;
Il fait si froid, dehors,
Ici c'est confortable."

Melodin till Piafs Milord brukar ibland snurra runt i mitt huvud. Att melodin kom från just låten Milord lyckades jag klura ut genom YouTube. Men nog om Piaf och franska visor nu ska vi förflytta oss tillbaka i tiden, närmare bestämt till året då punken begravde sig själv, 1979.

"Punk was about change. We don't wanna belong to any tradition. We jus wanna look sort...flash these days." Rubriken skreks ut på Sounds förstasida. Bakom rubriken stod The Clash med Yardleys hårfett i håret. De såg ut som... raggare... eller nåt. Gissa om det var som att slänga in en handgranat i Gallerian i Stockholm där vi punkare brukade hänga. Vi var många som gick omkring halvchockade den dan. "Sellouts" var ett vanligt ord. Jag tror att intervjun kom samtidigt med The Cost of Living-EP:n i maj 1979. Den gav en försmak om vad som var på gång. Två stenhårda versioner av 'Capital Radio' och 'I Fought The Law' flankerades av två nya låtar; 'Gates of the West' och 'Groovy Times'. På den senare använde de till och med akustisk gitarr! Trots denna palatsrevolution var vi många punkare som på sensommaren pallrade oss över till Åbo och kollade in bandet. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig har sett nåt bättre band i hela mitt liv. Det var som att beskåda en kärnvapenexplosion. Jag tror att de flesta av oss förlät dem den dan.

Nån gång under hösten ringer min dåvarande flickvän och säger att Erik Hörnfeldt fått ett recensionsex av den nya plattan och undrar om jag vill komma över och lyssna. En guldfisk på land, det är nog den mest bildlika beskrivningen av hur jag såg ut under lyssningen. Vad fan höll de på med? Jazz, raggarrock, discotrummor och pompösa pianolåtar uppblandat med vad man hoppades skulle finnas på plattan. När vi hade hört den en gång satte vi på den en gång till. Vi sa knappt ett ord till varandra under ett par timmar sen skildes vi väldigt förbryllade. Några dar senare kommer ett skivsläpp, en singel; 'Train in Vain'. Soul!?!

Men om vi varit lite mer uppmärksamma hade vi nog både sett och hört att punken låg för döden. Men att det faktiskt inte betydde slutet.

En månad tidigare hade The Jam släppt Setting Sons. Här söker sig Paul Weller tillbaka till sina 60-talsidoler. Även den här plattan vågar lugna ner sig och söka nya och gamla musikaliska vägar. Och jodå soulen finns med på den också. Deras version av 'Heatwave' är lysande.

Men redan i mars kom Patti Smiths Easter, den var förvisso hårdare på sina ställen än föregångarna, fast även mjukare och kanske mer traditionell. Förmodligen beror det på att Bruce Springsteen var en av producenterna. Han gav henne 'Because the Night' som hon skrev om och som hamnade på toptio-listan i USA. Den borde ligga där ännu, så bra är den. Jag får fortfarande gåshud när jag hör henne gå från första versen till refrängen.

1979 var året då glamrocken föddes fast ingen visste om det då. Felet är helt och hållet Generation X. De släppte LP:n Valley of the Dolls som jag misstänker att varenda glamgrupp stått och repat till. Även här handlade det om ett band som sökte sig bakåt till sina rötter. Det är Mott the Hoople, T-Rex och New York Dolls över mycket av låtmaterialet. Som om det inte var nog lyckades de sätta Ian Hunter bakom rattarna. Jag älskar många av låtarna på plattan, men jag köpte den inte förrens den kom remixad på CD. På vinyl låter den lite platt och trumljudet är faktiskt under all kritik.

Kanske var det så enkelt att i och med att Sex Pistols inte längre fanns, så fanns det inte heller längre nån dogm att förhålla sig till. Fast mer troligt är att ju bättre du blir på ditt instrument desto mer vill du utforska det och ta dig till nya svårighetsgrader.

1979 var året som började med Sid Vicious död och avslutades med att skavågen kom med band som The Specials (producerade av Elvis Costello) och Madness. Nu räckte det inte med att poga längre, man skulle dansa också.

Men det säkraste tecknet på att punken var död kom faktiskt i hemmet när ens morsa knackar på till tonårsrummet och försynt frågar om man inte kan sätta på London Calling istället för Sham 69.

Smashing Pumpkins tycker jag på det stora hela är rätt trista, men de har gjort en handfull riktigt bra låtar som till exempel, ja ni anar nog vilken jag menar, 1979. Den får avsluta dagens inlägg.

Frid.

Free Money

"My minds not perfect but it's sincere
You'd be amazed at what you can achieve in a year"

Vad sa Fredrik till Hu egentligen? Eller rättare sagt; hur sa han det? Det är ju inte utan att man undrar med tanke på vilket fint guldkantat avtal som Ericson skrev på. Nej då, jag är inte ogin, jag tror säkert att Ericsons nätverksutrustning är väl lämpad till att bygga upp mobilnät både här och där. Men med tanke på att Hu och Fredrik gled omkring som de bästa vänner i flera dar kan man ju undra. För nog hörde jag väl att Fredrik sa att han skulle kritisera Kinas brist på mänskliga rättigheter, eller jag kanske hörde fel. Han kanske sa att han ville diskutera hur Sverige har löst frågan. Att vi har lite röstande vart fjärde år; fria dagstidningar som värnar om yttrandefriheten och oberoende tv-kanaler som fanbärare av det fria ordet. Fast nog hade ett uttalande i frågan varit värt att ta, eller åtminstone en kommentar. För vad han sa till DN säger ju faktiskt inte så mycket om vad som händer i Kina.

Stoppa pressarna!

"Every night before I go to sleep
Find a ticket, win a lottery.
Every night before I rest my head
See those dollar bills go swirling round my bed."

Tänkte inte skriva en rad om eländet igår. Jag hoppades nog på att nåt mirakel skulle inträffa så att jag slapp se det. Men med en åttaårig dotter finns det vissa saker som man måste ställa upp på, oavsett om man vill eller inte. Egentligen har den här mannen redan sagt vad som behöver sägas. Men det finns ett par saker som retar mig nåt fruktansvärt. De båda kvällstidningarnas nätupplagor som formligen frossar i nån sjuk nationalism, där The Ark symboliserar den goda upphöjda kultiverade smaken. För att citera J: "God Damn! Har det brunnit?". The Ark kan aldrig symbolisera nån god smak, det är liksom inte deras grej. Förövrigt var det inte bara öst som röstade på öst. Serbien knep tolvpoängare långt över järnridån. Ukrainas Alexander Bardiga bidrag belönades också från andra städer än Minsk eller Jerevan. Och inte fan klagade Luuk i tv när Finland, Norge och Danmark belönade The Ark med högsta möjliga poäng. Märkligt nog inte dagens tidningar heller. Det enda försonande med Expressen är att en journalist orkade skriva lite från höften om nåt annat än det sedvanliga dravlet. Nej det är dags för redaktörer, journalister och rubriksättare att ta sig en funderare över vad det är för känslor de leker med. För bakom de sårade nationalistiska rubrikerna står den här mannen och ler.

***

Min bloggutmaning, 'Sju låtar som förändrade mitt liv', har inget bäst-för-datum, så om du vill haka på, gör gärna det. Det pågår en rolig diskussion och en ny utmaning på kommentarstråden till det här inlägget.

***

Jo, förresten, jag måste bara tipsa om den här fantastiska versionen av Horses.

***

Solen skiner sådär lagom och det är 13 grader. Perfekta omständigheter för en veteranmatch. Men jag kan inte vara med. Jävla fot!

En stilla bön

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He’d wander with pride to sell and keep visions to his self
Visions to his self"

På min låtlista finns 22 män i huvudrollen. En kvinna omnämns, Scarlet Rivera, för att hon lyfte en bra Dylan-platta till himelska höjder. En kvinna, inte 12 eller ens fem. Det är ett faktum. Det var de låtarna, med de musikerna, som förändrade mitt liv. Att försöka könskvotera in Patti Smith, Lyn Collins eller The Supremes går inte. När jag surfat runt på andras listor ser det i stort sett likadant ut. Jah var väl den som noterade snedfördelningen först på sin lista. Varför är det så? (Wow, ännu en retorisk fråga! Nu gäller det att komma med ett bra svar.) Jag tror att svaret är skitenkelt: Skivindustrin styrs fortfarande av män, de flesta musikerna är män. Det är ett faktum idag. Och det var det i en än större omfattning igår. När Patti Smith slog sig in i rockvärlden på sjuttiotalet fick hon i intervju efter intervju svara på varför och hur det kom sig att hon börjat lira rock 'n' roll. Samma sak var det för Janis Joplin.

För oss punkare var det naturligt att tjejerna började lira, men journalisterna skapade snabbt en egen genrer åt våra polare; tjejbandsgenren. En rätt tydlig markering att de inte lirade på samma bollplan som oss andra krattor, oavsett om de var bättre eller inte. Ett litet tag på åttiotalet kändes det som om vinden vände, som om det inte var något onaturligt att tjejer frontade eller kompade i band utan att behöva lira på fibaktuelltlooken. OK, i hårdrocken eller ska vi säga pudelrocken var det annorlunda, där gällde de unkna reglerna fortfarande.

Idag. Suck. MTV och ZTV bombar oss med videor där tjejernas enda roll är att jucka. Samtidigt i ett paralellt universum lirar allt fler brudar rock 'n' roll som svänger ut av bara helvete. Men det anses väl inte vara lika sexigt. Fan. Det är så man kunde tro att musikproducenterna på de så kallade musikkanalerna är finniga artonåriga rekryter. Så jävla illa är det.

En dag hoppas jag att min dotter skriver ner sin lista. Och när hon gör det kommer den inte att vara lika enögd, enkönad och enfaldig som min.