lördag 12 maj 2007

En stilla bön

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He’d wander with pride to sell and keep visions to his self
Visions to his self"

På min låtlista finns 22 män i huvudrollen. En kvinna omnämns, Scarlet Rivera, för att hon lyfte en bra Dylan-platta till himelska höjder. En kvinna, inte 12 eller ens fem. Det är ett faktum. Det var de låtarna, med de musikerna, som förändrade mitt liv. Att försöka könskvotera in Patti Smith, Lyn Collins eller The Supremes går inte. När jag surfat runt på andras listor ser det i stort sett likadant ut. Jah var väl den som noterade snedfördelningen först på sin lista. Varför är det så? (Wow, ännu en retorisk fråga! Nu gäller det att komma med ett bra svar.) Jag tror att svaret är skitenkelt: Skivindustrin styrs fortfarande av män, de flesta musikerna är män. Det är ett faktum idag. Och det var det i en än större omfattning igår. När Patti Smith slog sig in i rockvärlden på sjuttiotalet fick hon i intervju efter intervju svara på varför och hur det kom sig att hon börjat lira rock 'n' roll. Samma sak var det för Janis Joplin.

För oss punkare var det naturligt att tjejerna började lira, men journalisterna skapade snabbt en egen genrer åt våra polare; tjejbandsgenren. En rätt tydlig markering att de inte lirade på samma bollplan som oss andra krattor, oavsett om de var bättre eller inte. Ett litet tag på åttiotalet kändes det som om vinden vände, som om det inte var något onaturligt att tjejer frontade eller kompade i band utan att behöva lira på fibaktuelltlooken. OK, i hårdrocken eller ska vi säga pudelrocken var det annorlunda, där gällde de unkna reglerna fortfarande.

Idag. Suck. MTV och ZTV bombar oss med videor där tjejernas enda roll är att jucka. Samtidigt i ett paralellt universum lirar allt fler brudar rock 'n' roll som svänger ut av bara helvete. Men det anses väl inte vara lika sexigt. Fan. Det är så man kunde tro att musikproducenterna på de så kallade musikkanalerna är finniga artonåriga rekryter. Så jävla illa är det.

En dag hoppas jag att min dotter skriver ner sin lista. Och när hon gör det kommer den inte att vara lika enögd, enkönad och enfaldig som min.

7 kommentarer:

Jah Hollis sa...

Good thinking!
Jag tänkte byta ut The Doors mot Jefferson Airplanes White Rabbit (som ju Grace Slick sjunger), men då hade jag tubbat på sanningen.
Men detta är ett tema att spinna vidare på. Jag tror jag ska lista några band där kvinnor är med på lika villkor.

Sånger från nedre botten sa...

Då kan du ju sätta den här som klockren etta, hittade den precis: http://www.youtube.com/watch?v=onWDtGUAUKU&mode=related&search=

Så vackert och så jävla bra.

Jah Hollis sa...

Detta är av lite nyare datum.
www.youtube.com/watch?v=8PYihqQJHXQ
Tyvärr har dom lagt av.
Jag hann i alla fall se dom live.

Sånger från nedre botten sa...

Ah, jag kom ihåg det från H.R-show. Gillar särskilt gitarren på versen, den för låten framåt.

Markus F sa...

Jag tycker Patti Smith, Dusty Springfield, Irma Thomas, The Supremes, Debbie Harry, Sarah Cracknell, Mary Wells, Marcia Griffith och Sade är mycket bättre än Ramones egentligen. Men ingen av dom artisterna förändrade mitt liv på samma sätt som Ramones eller Clash, och det var ju det listan handlade om. Det går ju inte att könskvotera retroaktivt.

Skulle jag göra en lista med världen bästa låtar skulle den se helt annorlunda ut.

Sånger från nedre botten sa...

En lista med världens bästa låtar är en omöjlighet, efter som den är subjektiv och därmed föränderlig i varje given stund. I alla fall är det så för mig.

Pumita sa...

Javisst är det sorgligt, men Rom byggdes inte på en dag heller! Hursomhelst, det gläder mig att jag hittade länken till Manu Chao hos dig, sen får han vara hur mycket karl han vill. Texterna är suveräna.