Klonk

"I noticed at the ceremony, your corrupt ways had finally made you blind
I can't remember your face anymore, your mouth has changed,
your eyes don't look into mine"

På väg till badet härom dagen hörde jag ett klonkljud från bakhjulet. Inte särskilt högt, men det lät. Rytmiskt. Väl hemma lirade jag lite harpa på ekrarna och det hördes att det inte var samma ton i dem. Blev lite småsur eftersom jag fick hjulen riktade så sent som i april. Funderade på en snygg strategi i mitt klagomål, hur jag skulle få till det lagom avmätt så att de skulle ta på sig ansvaret. Dessutom hade jag lite gnäll över justeringen av framväxeln som gjordes för en månad sen. Utan att ha formulerat ett färdigt tal åkte jag iväg till cykelhandlarn i en from förhoppning att få ner kostnaderna. En av mekarna kände lite på ekrarna och såg det jag hade missat, fälgen hade spruckit. Min fromma förhoppning var med ens lika grusad som John Lee Augustyns chanser att vinna etappen i förrgår efter sin märkliga tur nedför branten. Först fick jag ett erbjudande om ett annat hjul, men då såg meken att jag har ett Campagnolonav och Campagnolokassett, varpå han sa det i och för sig går att byta till Shimano, men att jag kanske inte ville det. Och det hade han helt rätt i. Jag är löjligt förtjust i mina Campanav, de är omåttligt vackra. Efter många om och men har jag nu landat i att de får bygga ett nytt hjul kring mina gamla doningar. Men det finns inget dåligt som inte har nåt gott med sig (vilket ju alla vet är skitsnack), fälgbytet fick i alla fall fart på mina tankar om en restaurering av Surlyn. Nu är projektet igång. Tyvärr kom det lite olägligt, med en och en halv veckas semester kvar och den sista veckan barnledig med väderprognoser som utlovar fantastiskt cykelväder...
..det bara måste vara lagen om alltings jävlighet i kvadrat.

Nu när bergsetapperna är över i årets Tour de France är det svårt att inte ha imponerats av CSC-stallets taktiska körningar över bergen, hur de kort och gott har kört skiten ur motståndarna. Belöningen är en första och andraplacering i sammandraget. Men fan vet om det håller. På lördag är det tempoetapp. Och då är det inte helt omöjligt att Cadel Evans tar tillbaka den gula tröjan från Carlos Sastre. 1.34 skiljer. Fast jag måste nog säga att jag håller på Sastre. Han har länge varit bland de tio bästa men aldrig vunnit nåt. Klart grabben ska ha en gul tröja på söndag.

***

I övrigt har semestern varit lugn, halvplanerna på lite vandring längs Sörmlandsleden dumpades i förra veckan på grund av vädret och efter att dottern i helgen hjälpt sin farmor med lite barnvaktande har hennes lust till längre utflykter hamnat på minus. Bäst är, enligt henne, en tur till Trekanten eller Mälaren. Alla förslag som innebär planeranden och resor kasseras urskiljningslöst redan vid ritningsbordet. Nåt jag tycker är både tråkigt och bra. Tråkigt för att vi inte kommer iväg på nåt spännande, men samtidigt bra eftersom att dottern har farit och flängt hela sommaren och att då välja att vara hemma tycker jag är en vettig reaktion.

Det tristaste som hänt under semestern, om man räknar bort debaclet med fälgen, är att jag och min mor återigen har hamnat på kant med varandra. Kanske inte den bästa starten på en semester man kan önska sig. Snarare tvärtom. Tyvärr är det inte första gången vi är i delo. När min ilska hade lagt sig bestämde jag mig för att låta allt bero. Jag orkar inte gå och älta all skit hela tiden. Det har under de senaste åren varit för mycket av den varan. Det räcker nu. Livet är alldeles för kort för bitterhet. Gråt, gå vidare.