Ett sent uppvaknande

"Now I don't blame you for loving her
But can't you understand, man, she's my girl
And I, never never ever gonna let her go
‘Cos I, yeah, I love her so"

Nu ska jag visa vilken usel koll jag har på pophistorien. Egentligen är det lite märkligt eftersom låten jag nu kommer att skriva om var den första jag valde själv. Många band och låtar känns det som om jag upptäckte genom andra. Inte den här. Från första lyssningen i mitten av sjuttiotalet fram till idag kan jag få gåshud av den. Ändå har jag aldrig haft nån som helst koll.



Jag påbörjade det andra kapitlet i 'Please Kill Me' på tunnelbanan i morse. Det handlar om New York i slutet av sextio- och början på sjuttiotalet. Första delen i andra kapitlet heter 'Personality Crisis' efter New York Dolls-låten, men jag inser efter ett litet tag att den nog snarare borde ha hetat 'Walk On The Wild Side': Holly och Jackie klev rakt ut ur boken och presenterade sig. Jackie var precis som i låten ett speedfreak och Holly var en han som blev en hon. Personer som jag trott var fiktiva, men kanske baserade på verkliga människor, visade sig ha funnits i verkligheten. Surprise! Jag inser när jag skriver det här att det nog inte är någon större nyhet för en del av er. Men det skiter jag i. För mig var det en nyhet. En massa frågor ramlar omedelbart över mig: Jag undrar hur de reagerade när låten blev en hit? Blev de förbannade eller hedrade? Stod de och sjöng med framför Lou Reed när han lirade låten i New York? Gick de runt och sjöng på den, som jag har sjungit på den, och tänkte: "Wow, den här textraden är om mig"?



***

Igår låg jag däckad, medan min näsa imiterade Fontana Di Trevi, och tittade ut genom fönstret. Strax efter tolv på dan kom solen. Temperaturen +6. Cykeln stod i källaren och väntade. Jag förbannade förkylningen. En inställd tur är också en tur.