Sicko

"Meantime, we're cutting our hands at the ke-bab shop
In the streets of fear
Forgetting all our best tae-kwon-do moves
On a barrel of beer"

Nån gång i mitten på åttiotalet strulade jag med en tjej som jobbade inom äldrevården. Jag tyckte hon var modig. Jag sa till henne att jag aldrig skulle klara av hennes jobb, än mindre att torka arslet på äldre. Några månader senare blev jag arbetslös och efter ett gäng veckor på a-kassa sökte jag nytt jobb, som pottkusk på Råcksta sjukhus.

Jag vill nog påstå att jag med tiden blev ett bra vårdbiträde. Och jo, jag blev till och med riktigt duktig på att torka pensionärer både fram och bak. Jobbet som pottkusk är bland de bästa arbeten jag har haft. Inte på grund av lönen. Inte heller för att arbetskamraterna till 70 procent bestod av tjejer. Nej det var för de tillfällen då det fanns tid att lyssna på de äldres historier. Men de tillfällena var allt för få. Oftast var vi stressade; vi skulle få upp patienterna till frukost, en del skulle läggas efter lunch, upp till middag och läggas till kvällen. Jag slutade efter två år. Egentligen uteslutande av ett skäl; personalbrist. Trots att vi hade full bemanning tyckte jag att vi var för få och hann för lite. Jag upplevde det som om jag blev allt sämre på mitt jobb eftersom att jag ofta kände mig otillräcklig.

Tio år senare är jag återigen arbetslös. Arbetsförmedlaren och jag diskuterar min situation. Han ser att jag har jobbat i vårdsvängen och kan erbjuda mig ett jobb, som pottkusk på Råcksta sjukhus. Jag förklarar för honom varför jag slutade tio år tidigare. Ja och jo, men det förstår du väl att du måste ta de jobb som finns och bla, bla, bla. Jag frågar honom då om det efter den tidiga nittiotalskrisen med alla nedskärningar har blivit fler anställda per patient. Han hummar och skruvar på sig och berättar då att hans fru jobbar som sjuksköterska och det är ju sant att det har det ju inte blivit.

Det där hände för cirka tretton år sedan. Mycket har skett inom vårdsvängen sen dess. Vi har begåvats med en handfull privata vårdbolag som som ska stå för nån sorts valfrihet. Som om valfrihet var viktigare än en god vård när jag eller mina anhöriga blir sjuka. En sak består dock: Antalet människor som ska sköta om och hjälpa de äldre har inte blivit fler. Stockholms stads äldreinspektörer slår nu larm. Ett par dagar tidigare svarar Kristina Axén Olin på oppositionens kritik om nedskärningar med ännu en obetalbar oneliner: - Stockholm mår jättebra.