When the shit hits the fan

"All your seasick sailors, they are rowing home.
All your reindeer armies, are all going home.
The lover who just walked out your door
Has taken all his blankets from the floor.
The carpet, too, is moving under you
And it's all over now, Baby Blue"

Trött. I min värld ska arbetet lämnas utanför sängkammaren. Att vakna för att man drömmer om jobbet är ett ohälsotecken. Jag har tidigare skrivit om min knepiga arbetssituation. När jobbet är som bäst har jag ett fantastiskt arbete med en otrolig frihet att utforma arbete och innehåll efter hur jag tolkar målet. När det är som sämst slösar ledningen bort mina förtjänster fullständigt. Som om inte mina problem räckte så har en längre tids nonchalans från ledningens sida gentemot personalen nu blommat ut till en total konflikt. Inte många av oss går till arbetet med ett leende på läpparna, utan det är irriterat och surt. Vi försöker trots det att hålla sams inom personalen. Vi vet att ska vi lyckas måste vi stå enade. Alla enskilda samtal med ledningen ventilerar vi omedelbart på små fackliga möten. Ingen ska ensam pressas in i ett hörn. Som grädde på moset kommer ledningen att presentera ett stort verksamhetsunderskott på torsdag. Ett underskott som inte är en nyhet. Redan för ett år sedan hissades det varningsflagg kring börsutvecklingen. Ändå har det egentligen inte funnits något val. Politiska omständigheter har tvingat oss att gasa. Nu kommer troligen underskottet att användas som ett slagträ mot oss i personalen. Det är kul nästan jämt.

***