Mr Sandwich

"On the road to rock 'n' roll
There's a lot of wreckage in the ravine"

Jag håller precis på att läsa ut Chris Salewicz Strummer-biografi som är en ovanligt naken och kärleksfull berättelse. 'Sandwich', som Strummer snabbt döpte Chris till, var journalist på NME och blev med tiden en nära vän till Joe. Biografin plockar fram en osäker sökare som under ett antal år i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet tvingades bli språkrör för en hel generation. Hur klarar man av att bära ett sådant öde? Klarar nån det? Nej, knappast. Inte heller Joe. I stort sett allt han uttalade i intervjuer skulle med tiden kunnat vändas emot honom. Men samtidigt, är det inte felen och motsägelserna som gör någon mänsklig? I biografin finns det en mängd människor som förmodligen blev rejält sårade av Joes beteende, men med tiden återvände och valde hans sällskap i alla fall. Alla berättar de samma sak; Joe fick dem att känna sig sedda och han ingav dem känslan av att bry sig. Själv har jag ju bara träffat honom en handfull gånger, men kan ändå skriva under på att så var fallet.

En hemlighet från boken kan jag dock avslöja: Joe Strummer var inte alls The Clashs renlevnadsman. Spliffintaget är i princip konstant från det sena sextiotalet fram till Joes död. Det är nästan så att man inspireras till att starta en egen odling. Men vid närmare eftertanke så är det inte lagligt och därmed inte värt nojjorna.

***

Dagens låt är Niafunké, med Ali Farka Touré, en låt som Strummer skulle älskat.