Night Train

"Det var vi som skulle stå längst fram när hela skiten
bara sa pang, pang, pang"

03.15 lyser siffrorna från displayen. Pissnödig. Går upp och gör det som måste göras. I köket tar jag ett glas vatten. Återvänder till sängen. Försöker hitta tillbaka till sömnen, men det är kört. Sätter på tv:n. På tv4 visar de CBS 60 Minutes. Inslaget handlar om sömnforskning och om att människor som bara sover fyra till sex timmar om dygnet är en fara för sig själva och sin omgivning. Att Three Mile Island, Exxon Valdez Oljekatastrof och Tjernobyl alla troligen berodde på sömnbrist hos den ansvariga personalen. Skönt att jag inte kan klanta till det så till den milda grad på mitt jobb, tänker jag när jag förlikat mig med mitt nattliga öde.

***

Mats "Teflonpannan" Odell fick 55 miljarder för Vin & Sprit. I år gav Vin & Sprit 800 miljoner i utdelning till aktieägaren, staten. Pengar som används till gemensamma nyttigheter (och även en del onyttigheter). Odell har gjort en kortsiktig vinst som får finansiera skattesänkningar. I längden har vi som medborgare blivit fattigare. Men det är inget som bekymrar Odell. Är det nåt som bekymrar Odell över huvud taget, undrar jag ibland.

***

På radiosporten refereras det från en nyplöjd åker i Bohuslän. Under såna förutsättningar är jag inte förvånad över att det fortfarande står 0-0. Men det ska nog lösa sig snart.

***

Såja, det tar sig.

***

Slut. Och Rami höll nollan. Det får han gärna fortsätta med.

Allsvensk premiär

"Satellit, satellit
Woooooooooooooooow
högt upp i det blå"

Det är nåt väldigt passande med att få Sattelit i skallen den dan fotbollsallsvenskan har säsongspremiär. Marathonmannen yrande om en välspelad match på råttsunka, men när jag började känna honom på pulsen lite grann visade det sig att det var en sedvanlig allsvensk-premiär-skit-match som man sett några stycken i sitt liv. De har inte så mycket med fotboll att göra, på samma sätt som att bli av med svendommen inte har särskilt mycket med sex att göra. Det är bara nåt man helst får överstökat så fort som möjligt. Bara en massa nerver som hänger utanpå.

I morgon ska det fumlas nere i Ljungskile. Men det ska nog gå bra. Vi tippar bortaseger med, vad ska vi slå till med 1-3? Tja, 1-3 låter bekant och bra, 1-3 får det bli.

Gnällspik

"Kan du inte byta ut ditt namn, så byt planet
Du kan bli en stjärna som dom aldrig kan ta ner"

Så ovanligt passande att Thåströms 'Alla vill till himlen' kom till mig i morse. Peter Stormare var i tv4:as morgonsändning i morse. Han var väl ditbjuden för att sälja Varg, men det blev snarare en politisk intervju. Stormare var sommarpratare i fjol då blev det också politik. I dag utvecklades det lite mer. Han driver nån sorts linje att sossestaten har lagt ned landsbygden a la Stalin; att människorna var lyckligare i skogen; att bara för att hans farsa misslyckades som egenföretagare kan inte en människa i det här landet driva företag. Det sistnämnda är naturligtvis nys, väldigt få av de butiker du besöker är drivna av statsmakterna, just nu kommer jag inte på nåt mer än systembolaget. I övrigt är de privata för hela slanten. När det gäller glesbygdspolitiken är det inget unikt för Sverige att statsmakten har dragit in på understödet till småbruken, det handlar snarare om regel än undantag i de industrialiserade delarna av världen. Varför? Industrin behövde fler arbetande händer. I Sverige, Tyskland, England överallt ungefär samma visa. Hade Stormare brytt sig lite om politiken i sitt nya land hade han kanske noterat att Willie Nelson har predikat småbrukarnas rätt till överlevnad sedan åttiotalet, eller om det var tidigare. Men det är väl som vanligt, har man hittat en syndabock - i Stormares, och för övrigt i många andras, fall sossarna - är det väl lika bra att fortsätta använda sig av den oavsett rätt eller fel. Och det är här nånstans som jag inte orkar lyssna, ty delar av den sakliga kritik som Stormare ger uttryck för försvinner i ett allmänt gnäll över myndighetssverige övergrepp. Det blir onyanserat och tramsigt med magstöd och emfas. Som om det kom från en som lämnat sitt land och lyckats i ett annat och nu ska prata ned och prata skit om det han för länge sedan lämnat utan att för den skull ha koll på allt som har skett sen den dag han klev på flyget och lämnade landet.

***

I morse serverade min dotter mig frukost på sängen. Det du.

Bloody Hell

"You can be my hero, by not letting me down
Not letting me down again, and being around"



John Cooper Clarke gjorde ett utbuat framträdande i Stockholm som förband till Elvis Costello, tror jag att det var, och när han gick av scenen började publiken taktfast klappa händerna för Elvis, då gick John Cooper Clarke in och gjorde extranummer.

Reasons To Be Cheerful Pt. 3

"I want to be straight, I want to be straight

I'm sick and tired of taking drugs and staying up late.

I wanna confirm, I wanna conform

I wanna be safe and I wanna be snug and I wanna be warm"

Märkligt. Att få Ian Dury & The Blockheads 'I Want To Be Straight' i huvudet tillhör verkligen inte vanligheterna. Förvisso ingår 'Hit Me With Your Rhythm Stick' i nån usel reklam för gud vet vad just nu, men det är ju liksom inte samma låt. 'I Want To Be Straight' är ett fantastiskt litet örhänge som jag tror att varenda en som använt lite för mycket droger kan ta till sig. Ian Dury & The Blockheads 'Do It Yourself' ingår fortfarande i min basföda, det är skiva lika viktig för mig som mitt dagliga spis. Ian Dury & The Blockheads beskylls för att vara pubrockare, men i och med 'Do It Yourself' kan de snarare anklagas för att ha varit pubfunkare. Musiken är omisskänsligt brittisk, men med ett sväng inspirerat av James Brown, Parliament och George Clinton. Jag såg dem live bara en enda gång. På Roskilde under tidigt åttiotal. En fantastisk spelning, en våg av energi, galenskap och glädje svepte över mig.

När det begav sig, i slutet av sjuttiotalet, fick min dåvarande flickvän en fantastisk gåva av journalisten Erik Hörnfeldt; en Blockheadsklocka! Det är nästan så att jag misstänker att vår relation tog slut bara för att jag var för avundsjuk på klockan. Urtavlan hade samma logga som du ser här ovanför. Hur fin som helst. En sån skulle det vara ballt att ha. Har du kvar den Katti?

SFNB goes modeblogg

"Don’t call me
Because I wont pick up the phone
Don’t come around
Because I probably won’t be home"

Som av en konspiration från helvetet är jag naturligtvis inte barnledig den 10 april då Malcolm Middleton besöker Debaser. Jag får i stället sitta hemma och glädjas åt att jag köpte A Brighter Beat ett år för sent, men att jag ändå gjorde det.

Apropå köpa, jag är onekligen en sucker; igår kom jag hem med en svart Harringtonjacka. Ramlade förbi en affär som sålde en för 900 kronor. På min lönedag. Hmm, konspirationen fortsätter tydligen.

Som om det inte räckte. Väl hemma hade modemet bestämt sig för att fungera igen. Råkade surfa förbi ett par klädessidor och inser att den här månaden får jag leva på pasta, ris och nudlar. Dollarkursen är underbart låg och priset på ett par Levis 501:or är knappt 200 kronor på Bargains Avenue. Ett par svarta och ett par vita tror jag skulle passa mig utmärkt. Jag beställde en fodrad jeansjacka därifrån i höstas. Det tog lite tid att få den eftersom att den var slut på lagret, men lagom till att kylan slog till kom den.

Utbudet på Ben Shermantröjor har ju som bekant blivit bättre i den här stan. Samtidigt är utbudet löjligt litet om man jämför med det som finns här. Väljer du dessutom att inte köpa den senaste kollektionen, utan klassiker blir det betydligt billigare än i butikerna på fina gatan.

En tröja jag alltid velat ha är den som du ser broder Bob bära. Inte för att jag har en Triumph eller ens ett körkort. Mer för att bilden på nåt sätt signalerade till folkmusikfascisterna att nu tar jag lämar jag er åt ert öde. Nu finns det en replica att köpa på Triumphs hemsida. Enda skälet till att jag inte omedelbart skickade iväg en beställning är att man medvetet saggat till den så att den ska se ut som om det vore vintage. Jag har lite svårt för idéen att betala dyra pengar för nåt som redan ser urtvättat ut. Därför köper jag inte heller deras variant på tröjan som Steve McQueen en gång bar.

Ser man på, det gick ju att skriva modeblogg också.

Tillfälligt avbrott

Uppkopplingen hemma är bortkopplad.


Ha en trevlig helg!

Långhelg

"I’m master skag trendy thought I knew just what to do,

I was only seventeen and I was out screwing the brew"

Bredvid mig står en mugg nybryggd espresso, en halv tumme Jameson i ett brett whiskeyglas och en liten mörk chokladbit. I hörlurarna toastar Mickey Dread. Helgen har börjat. Det har varit lite hektiskt i veckan, en deadline som kröp inpå. Men resultaten av mitt yrkesmässiga amatörfotograferande fick mig att slå frivolter i korridorerna på jobbet häromdan; jag hade tur, inte en gång utan fyra! Något jag har sugit ordentligt på när motgångarna har hopat sig i telefonen.

I morgon väntar en barnförbjuden sillmiddag hemma hos B med en skara vänner som jag träffar på tok för sällan. Vad som ska bli extra roligt är att en vän från Dackefejden -anno 1978- kommer. Vi har blivit "friends" på fejan och har haft mejlkontakt så jag stänkte iväg en fråga om P hade hade lust att komma och äta några sillbitar stillsamt nedsköljda med en eller annan snaps. Det hade hon. Vilket tyder på en hel del mod med tanke på att P egentligen inte känner mig eller de fyra andra herrarna som kommer. Fast hur fel kan det bli när du stoppar in sex personer i en lägenhet vars musikaliska bakgrund är likartad och som fortfarande gör sig gällande på ett eller annat sätt och som förutom musiken när ett hyfsat stort intresse för gröna kritade gräsmattor där 22 människor leker med en boll? Nej, tänkte väl det. Mer oroande är att jag bokat tvättstugan till lördag morgon och att en familjemiddag väntar allt för tidigt på eftermiddagen. Ty middagar hemma hos B plägar bli blöta tillställningar som slutar framför skivspelaren allsångssjungandes till Dylan eller Strummer. Sen slocknar ljuset och B får ett bord till att ställa ölen på.

Leka affär

"Christine Christine
Where have you been?
What have you seen with your lies of green?"

I Svenska intervjuas Teflonpannan Odell, han är mest nöjd med sitt utförsäljningsarbete av de gemensamt ägda företagen. Det är inte utan att man undrar vilken av försäljningarna han är mest nöjd med, med tanke på att inget bolag sålts än. Sen bör man nog fråga sig om klokskapen i att sälja vinstgenererande företag i dessa tider. Men det är ju inget som bekymrar Odell, han tycker bara att det är roligt att leka affär.

Så tycks den borgerliga majoriteten i Stadshuset valt att verkställa hotet om försäljning av allmännyttan till privat fastighetsägare eftersom att hyresgästerna på Norra järvafältet inte velat/haft råd att köpa sin lägenheter. En fråga poppar omedelbart upp: Ska även privatvärdarna få köpa stadens egendom till samma reapris som hyresgästerna blev erbjudna? En annan fråga av mer etiskt slag: Tänker Donna Alvendal låta hyresgästerna behålla sina köplatser i byteskön hos de allmännyttiga bolagen?

Mikey Dread Punky Reggae Memorial

"Wages on a Friday,
Spent on a Saturday,
Lend me a fiver,
Won’t do that again,
Oh your trust is not to strong"

Jag pratade med en gammal vapendragare från jag vet inte hur många band. Han var lite chockad för han hade sett här på bloggen att Mikey Dread gick bort häromdan. Han berättade han och hans bror precis diskuterat möjligheterna att få Mikey Dread till Stockholm på ett Punky Reggae Party. Nu kom döden emellan, som den har för vana att göra. Nu ser det i stället ut att bli ett Mikey Dread Memorial Punky Reggae Party den 9 maj på Mosebacke. Mer detaljer kommer senare.

Dread has left the Controls

Mikey Dread dog igår. Jag såg honom två gånger live när han lirade förband till The Clash på 16 tons-turnén. Hans inverkan på Sandinista! ska inte underskattas, flera av de bästa låtarna är han inlandad i. Bland hans egna album bör nämnas Dread at Controls, Mikey Dread at the Controls Dubwise och World War III.

Vila i frid Mikey.

Vid skivspelaren

"Where is your life, you've been looking for
a hundred thousand years
You grieve, so just leave please
'Cause you carry a lonely disease
Don't call me Shakespeare 'cause he was a good friend of mine"

Det finns band som är "one hit wonders", det vill säga att de gör en bra låt, därefter platta efter platta med mediokert material. Sen finns det dem som släpper en fantastisk platta och sen tynar bort. Ett sånt band var Kingmaker. De var otroligt uppskrivna i engelsk musikpress under ett par månader i början av nittiotalet. Jag var i London just då och det var stört omöjligt att få tag i en biljett till deras gig, så jag fick aldrig veta om hajpen höll eller inte. Men en sak vet jag; plattan 'Eat Yourself Whole' tycker jag fortfarande om. Det är en ganska svart men poppig platta med ett par riktigt starka spår. Det här är ett av dem:



Kingmaker gav ut tre fullängdare men den enda som du behöver leta efter är just 'Eat Yourself Whole'. Bandet la ner 1995 och i intervjuer har sångaren Loz Hardy förklarat att det var pressen från Chrysalis som de inte klarade. Bolaget ville ha mer och fler kommersiellt gångbara låtar, bandet ville ha konstnärlig frihet.

Bluesdans

"and I just remembered I've forgot where I am
just had a nightmare that I stopped dreaming
so what happened there? and where did that go?
I've sweated out ambition done with longing gone fishing"

Blues är verkligen inte min starka sida. Jag vet att det måste finnas en fantastisk skatt för den som vet var den ska leta. Men jag har inte riktigt ork att göra den forskningen. Det finns för mycket skit i vägen. Dessutom blev jag för evigt vaccinerad mot vitingar som lirar blues med skrynkliga pannor under det året som jag jobbade på Tre Backar. Publiken var odrägligt osympatisk och för jävla trist. Men nån gång på åttiotalet fick jag ett blandband av en jobbarpolare. Det mesta på kassetten var ren onani, oftast på gitarr, och därmed fullständigt olyssningsbart. Men ett par spår var fantastiska. Framförallt första spåret med Sonny Terry. Jag har letat efter den versionen jag fick av 'Whoopin' The Blues', men aldrig hittat den. Men 'Whoopin' The Blues' svänger rätt bra i den här versionen också:

Gaphals

"Fuck it I love you, there you go
Three little words on a mobile phone"

Thomas Nilsson skickade över ett par bilder som han tagit. En av dem kan jag inte låta bli att visa. Den är från en spelning på rockklubben Ratz förmodligen nån gång kring 1984. Jag minns att det var fullt med folk och grymt svettigt och jag minns att mitt framför mig stod en gaphals och jiddrade större delen av giget. Extranumret avslutades med att jag var på väg att spräcka skallen på honom med basen. I stället åkte den i golvet på klassiskt rockmanér och gick i bitar. Tack och lov var det reservbasen och inte min vita Fender Precision. Det hade det inte varit värt.

Foto: Thomas Nilsson

Ingen att skylla på

"The tide is high but I'm holding on
I'm gonna be your number one
I'm not the kind of guy who gives up just like that
Oh, no"

När jag var stammis hos naprapathögskolan i höstas tjatade naprapaten på mig om att jag måste skaffa mig en pilatesboll. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men säger nån till mig att jag måste skaffa mig nåt så låter jag bli. Spelar ingen roll vad det är. Kan vara världens bästa platta eller en livsviktig medicin, sak samma, måste jag blir det inget av med det. Så är det bara. Nu har jag inte varit hos naprapaten sen i oktober. Av vinterträningen på Friskis & Svettis har det blivit noll och inget. Jag skyller de inställda träningspassen på jobbarkompisen som lovade dyrt och heligt att kämpa tillsammans med mig, men höll löftet lika hårt som en finansminister håller sina vallöften.

Våren lurar ute bland buskarna och flyttfåglarna börjar återvända till landet. Räsern står i källaren och frustar. I söndags köpte jag en gymboll. Ska försöka köra två tiominuterspass om dagen. Jag inser att jag måste. Sen fotbollsskadan för tre år sedan har ryggen bråkat med mig mer eller mindre regelbundet. Ska min rygg hålla finns det inte längre några alternativ, det är bara att träna. Och nu har jag inte längre nån annan att skylla på. Det är lite läskigt.

Vi ska inte ha nåt godis idag

Det lilla barnet står med nåt färgglatt godis handen: - Mamma, vi kan väl köpa.
- Nej, vi ska inte ha nåt godis idag, svarar mamman.
Barnet lommar bort och lägger tillbaka godiset (på fel plats). Tar en marabourulle och frågar med ny entusiasm: "Men mamma, vi kan väl köpa en sån här då?"
Mamman svarar lätt irriterat: - Men jag sa ju att vi inte skulle köpa nåt godis idag.
Något senare i kassan: -Mamma han tog två stycken! Jag har rätt till lika mycket! säger det lilla barnet upprört till sin mor efter det att hans något äldre bror precis stoppat in två godisbitar i munnen.
Mamman svarar: -Det är väl jag som har rätt till alltihop det är ju jag som har betalt.

***

Samtidigt: Övervikt och fetma ökar kraftigt bland barn. Fetma bland barn leder till hjärt- kärlsjukdomar, diabetes samt ökad risk att med tiden utveckla insulinresistens, blodfettrubbningar och leverpåverkan. Studier visar att det dessutom är en svårbehandlad sjukdom. Den största boven är godis, glass, snacks och saft och läsk. Prevention är den enda säkra lösningen.

Fast det är ju inte säkert att föräldrarna är intresserade av en lösning. De kanske vill ta livet av sina barn. Men varför gå så långsamt till väga? Varför inte köpa en revolver och göra slut på ungdjävlarna på en gång?

Men hallå!

"Baby, do you understand me now
Sometimes I feel a little mad
But don't you know that no one alive
Can always be an angel"

Jag har bara en fråga: Varför har ni inte tipsat om den här låten tidigare, va, Va, VA?



Låten är kalas, videon kass och sexistisk. Låten vinner ändå. Undrar förresten om texten handlar om Pete D?

Återvinning

"Happiness
Coming and going
I watch you look at me
Watch my fever growing
I know just who I am"

The Verves 'Urban Hymns' är egentligen inte en platta jag borde gilla. Men det gör jag. Fortfarande. Den är allt jag hatar, seg, flummig och introvert. Ändå skulle jag bara ta bort en enda låt från albumet, 'Neon Wilderness', om jag fick göra om den idag. Jag skulle inte ens ta bort 'Bitter Sweet Symphony'. För mig börjar alltid 'Urban Hymns' med låt två, Sonnet, sen rullar det på fram till låt sex, 'Neon Wilderness', som också hoppas över. Sen är det allsång i köket till 'Space and Time', 'Weepining Willow' och 'Lucky Man'. Blir okoncentrerad till 'One Day', men kommer igen till 'This Time'.

När jag lyssnade på plattan igår eftermiddag, samtidigt som jag kokade en gulasch med massvis med paprika från Nablus, kom jag på tre skäl till att jag gillar Urban Hymns; melodierna gitarrerna och sången. Mitt i den psykedeliska geggamojjan skimrar det till av lysande melodier. Distinkta gitarriff sliter upp musiken ur flummeriet, samtidigt som det ofta är på gurorna de drömska melodierna plinkas fram. Richard Ashcrofts sång är fenomenal. Hur han på en och samma gång kan låta stenhård och osäker är en stor bedrift som ger plattan den extra dimension den behöver. Självklart handlar det också om låtarna. Plattan har onekligen en handfull riktigt bra låtar, uppblandat med ett gäng som bara är bra. Av alla plattor från britvågen är 'Urban Hymns' en av dem som har åldrats bäst.

Hur deras nya platta blir intresserar mig inte nämnvärt. Jag har svårt att tro att det blir nåt revolutionerande, troligare ett återvinningsförsök av succén från 'Urban Hymns'. Ett försök som naturligtvis kommer att misslyckas kapitalt. Nåja, ingen ska dömas ohörd.

Vild sak

"Wild thing, you make my heart sing
You make everything
Groovy
I said wild thing..."

I morse drömde jag att jag stod i en replokal tillsammans med Pojken och Pinch. Om det var Micke på trummor minns jag inte. Mitt andra riktiga band, Snarklangarna. Jo, jag vet, namnet var inte direkt ascoolt, men jag var så glad över att få vara med i ett band igen att jag knappast skulle ha tjafsat om nånting. Ändå la jag av. Kommer inte ihåg varför. Kanske för att namnet var töntigt. Hursomhelst lirade de in en platta strax efter. Om den är bra eller inte har jag inte en susning om, jag tror inte att jag nånsin har hört den. Pojken var bra på sång, och det var hon och Pinch som lärde mig att slå ut några toner ur basen. Wild Thing var den första låten jag lärde mig. Jag var alltid bättre på att posera och showa än att lira. Jag håller fortfarande showandet före lirandet, vilken dag i veckan som helst. Men det måste bottna i nåt "äkta". Vilken adolffredrikselev som helst kan träffa toner och hålla takten. Men det är knappast det som rock 'n' roll handlar om, utan om att kunna förmedla en känsla, nåt som påminner om liv. Därför finns det inget värre i min bok än när nån ignorant pajas vräker ur sig; "men han kan ju inte sjunga", om någon, exempelvis Håkan Hellström, som om det var det allting handlade om.

DIG!!! Neighbourhood Bully DIG!!!

"Det e så logiskt alla fattar utom du
- Du har inte en aning"

När jag var hemma hos vännerna i Berlin lirade M Nick Caves nya platta. Det var nåt med titelspåret 'Dig!!! Lazarus Dig!!!' som störde mig. Nåt med riffet som jag tycker mig ha hört tidigare. Och nog är det ganska likt Bob Dylans 'Neighbourhood Bully'. Nu är jag ju inte nån musikmoralist, var och en tager vad den haver och gör med det vad man finner vara bäst. Och i det här fallet tycker jag nog att Nick Cave har lyckats rätt bra med att få liv i ett gammalt riff och få ut nåt eget av det. Och kan jag inte låta bli att charmas av en Nick Cave som på nåt märkligt sätt blir allt mer lik Mick Jagger i rörelsemönstret. Kolla själva.

Krossade Berlindrömmar

"All this talk of getting old It's getting me down my love

Like a cat in a bag, waiting to drown This time I'm comin' down"

Det började bra, vi hann i tid till Arlanda och vi hann inmundiga frukost också. Sen blev planet försenat. Vi höll gott mod, gaten låg vid en bar. Väl framme i Berlin blev det ett besök på KaDeWes matavdelning. Vi hoppade över ostron och skumpa till förmån för korv, surkål och öl. Sen gick vi tillbaka till hotellet för en eftermiddagsslummer. När det är dags att få fart på verksamheten igen har M sjuknat in. Åker själv och hälsar på mina vänner som bor i stan. Men det blir ingen jätteutgång, känner mig sliten och trött trots eftermiddagsluren. Dan efter vaknar jag med svid i halsen och lite feber. M känner sig lite bättre så vi drar upp till de gamla östdelarna och promenerar runt lite. På kvällen hittar vi inte den krog vi planerat att käka på utan hamnar på ett hak som heter 100 bira eller nåt liknande. Det var inte direkt världsklass på käket, men den råa korvfärsen och fläsklägget slank ned ändå tillsammans med två bira från Andechs. På söndan var M totaldäckad. Jag hade feber och spenderade dagen med vännerna. Väl hemma igår krashade jag. 40 graders feber. Just nu känns det lite bättre. Som om gradantalet ligger på 39.