Here We Go Again!

"Nina's in the bedroom
She said time to go now
But leaving it ain't easy
I got to let go
I got to let go"

På Hellas är både bangolfen och kanotuthyrningen stängda på måndagar. Tack och lov hade ingen tagit bort sjön. Som sagt det är enkelt. Dottern var i plurret minst tjugo gånger. Pappan satt och log vid sidan av. Vi tog en kort promenad längs med nån av stigarna och det tog nog inte mer än femton meter förräns min morsa stannade till med orden "Sommar-Kalle!". Jaha, vi var inte klädda för att leta kantareller, men kom ändå därifrån med lagom många för att dottern och jag skulle få varsin liten knäcke med 'Sommar-Kalle' på. Ner i stekpannan med en klick smör. Fram med Vika-knäcket. Lite salt och vitpeppar på. Voila! Behöver jag säga att det smakade utsökt? Så finns det dem som bara svischar förbi maten. Fast det såg rätt kul ut, även om vi höll på att bli överkörda av tre snubbar.

I dag väntar nästa naturupplevelse, Tyresta nationalpark med lite nordisk urskog.

***

Några timmar senare: Vid sjön på bilden satt vi och åt lunch. Vatten, ciabatta och en salami Napoli Piccante. Sen en kopp kaffe. Tyresta är helt klart värt ett besök, skogslandskapet skiftar så att det aldrig blir tråkigt. Från myrar till berg till trollskog. Hur skönt som helst med en plats där jag bara hörde skogens ljud. Jo, och dottern förstås. Fast det är inte utan att man undrar hur folk är funtade. Åka ut i en nationalpark med hunden, hunden skiter, nån tar upp bajset med en bajspåse och slänger den i ett dike. Hur fan tänker man då? Att påsen bryts ner snabbare än hundbajset? Vad ger ni era djur att äta, bly?

Sunny Afternoon

"Stop making the eyes at me, I'll stop making the eyes at you
And what it is that surprises me is that I don't really want you to"

Dottern har inte vaknat. SMHI har lovat sol. Pappan sitter vid datorn och försöker komma på nåt vettigt att göra för dan. Egentligen behöver det inte vara så krångligt. Egentligen är det bara att ta på sig badbrallorna och dra iväg till nåt bad. Om det inte vore för att jag: 1. är en badkruka; 2. hatar att ligga och steka mig på en strand. I stället sitter jag och googlar på kanotuthyrning och kanotleder. Så får det bli. Vi drar till Hellasgården. Där finns det både bad, bangolf och kanotuthyrning.

***

Att Linus Gerdemann inte skulle palla att försvara ledartröjan var nästan helt klart. Att en före detta världsmästare i Mountain Bike vinner den hittills tuffaste bergsetappen och dessutom tar över ledartröjan säger kanske nåt om årets Tour. Hursomhelst blir det mer spännande. Men det är hatten av för Michael Rasmussen, vilken körning! Sen kan T-Mobile hävda att han "stal den gula" bäst de vill. Det är laget som ska försvara en ledartröja.

***

Nyamko Sabuni går från klarhet till klarhet. Från SVT:s hemsida:

"Till SVT:s Rapport sade hon att de flyktingar som vistas i landet utan tillstånd är vuxna människor som gjort ett eget val.

-Vi underlättar hemvändande om du vill. Men väljer man att stanna har man ju skapat ett problem för sig själv, sade Sabuni på lördagen."

Vissa bloggare tycks bli förvånade över att Sabuni intar en liberal ståndpunkt. Inte jag. Ståndpunkten är helt i linje med den nyliberala strömfåra som den här regeringen har valt som signum. Var och en sitt eget ansvar bär. No matter what.

***

Ettan, tvåan, trean och fyran har svenskt tal, varför inte femman?

Bakfylle-TV

"And then the nineteenth hour was falling upon Desolation Row
Some outlaw band, had the last drop on the go
Let's siphon up some gas! Lets get this show on the road!
Said the coma girl, to the excitement gang
Into action , everybody sprang
And the oil drums were beating out, dulang, dulang"

Igår orkade jag inte skriva en rad eftersom jag kvällen innan var ute med en gammal vän. Det verkar som om Strumpan har beslagtagit jukeboxen, igår var det återigen 'Long Shadow' och idag en av hans absolut bästa låtar; Coma Girl. Han får gärna fortsätta hemsöka mig ett tag till.

***

Jag har alltid hävdat att backhoppningen från Garmisch på nyårsdan är världens bästa bakfylleprogram, särskilt när det är dimma. Men igår ändrade jag mig, det är faktisk Tour de France. Oftast tar det några timmar innan nåt händer, att några försöker sticka iväg, men det är sällan nåt att bry sig om. Ty vill klungan äta upp utbrytarna, ja då gör dom det. Förutsatt att det inte är en bergsetapp. Och det var det igår. Helt otippat vann Linus Gerdemann inte bara etappen, han tog dessutom över den gula ledartröjan. Klättringen upp för berget var perfekt underhållning när jag så sakta började komma till liv och när Gerdemann lämnade Dmitriy Fofonov efter sig blev det riktigt spännande. I studion tyckte Anders Adamson och Roberto Vacchi att Gerdemann tog ett felbeslut och att han nästan var dumdristig, men det var han inte. Han vann över den lilla klungan med favoriter med 3 minuter och 38 sekunder. Frågan är om Gerdemann kommer att kunna behålla den gula tröjan. Efter gårdagens otroliga körning lär han nog inte vara så pigg i benen. Dagens bergsetapp ser ut att vara riktigt skitjobbig, med tre kategori 1 stigningar (de värsta). Tyvärr lär jag inte få se det live. Dottern har nog andra planer. Så det får bli sammandraget sent ikväll i stället.

Hey Joe

"Well I’ll tell you one thing that I know
You don’t face you demons down
You got to grab `em, jack
and pin `em to the ground"

Joe x 2. Det är inte en så dum morgon om man tänker efter. Man har ju varit med om sämre. Jag vaknade nån gång vid femrycket och fick genast Long Shadow i skallen. Gjorde vad jag skulle och somnade om. Vaknade en timme senare och hinner knappt sätta mig upp för att kolla klockan förräns Joe gapar loss igen; Letsagetabitarockin! Ja då var det kört att ligga kvar och dra sig. Inte för att det såg ut att rocka allt för mycket utanför fönstret, där var det lika grått och blött som vanligt. Men i takt med kaffedoften började hjärnan gå igång och jag tänkte på när jag träffade Joe första gången i Åbo 1979.

Jag och sju andra punkare från Sverige hade sovit över i hans hotellrum efter giget. Jag hamnade under samma filt som L. Hon var några år äldre och tog tillfället i akt att förföra mig på plats och ställe. Jag vaknade tidigt dan efter och det gjorde Joe också så vi gick ner till matsalen och käkade frukost han och jag. Han undrade om jag och min flickvän skulle gifta oss. Då berättade jag att min flickvän befann sig i London. Aha, sa han "jag som trodde att det var du och din flickvän som höll oss vakna i natt". Jag skämdes lite. Sen började han att snacka om nån Montgomery som hade tagit en massa droger och som gillade killar. Jag trodde att han menade den engelska generalen Mongomery och hummade lite bortkommet och sa nåt om att man nog inte vet så mycket om gamla hjältar och det höll Joe med om.

Först när London Calling kom ut fattade jag att han hade snackat om en skådis som hette Montgomery Clift. När frukosten var avklarad frågade Joe om jag trodde att man kunde gå ut och gå i skogen vid hotellet. Självklart, svarade jag och tyckte att det var en konstig fråga. Ett par timmar senare kommer Joe tillbaka och ser ut som ett barn och pladdrar lyriskt om sin tur i skogen samtidigt som han håller en skatfjäder i handen. Efter en lunch tillsammans med fansen så bar det av. För oss till färjan, för Joe och resten av bandet tillbaka till studion för fortsatta inspelningar av London Calling.

Här får ni en länk till ett coolt framträdande hos Letterman.

Får jag be om största möjliga tystnad?

"I get up in the evening, and I aint got nothing to say
I come home in the morning, I go to bed feeling the same way
I aint nothing but tired, man I'm just tired and bored with myself"

Ännu en morgon med ett otippat låtval från min mentala dj, Springsteens 'Dancing In The Dark'. Jag har alltid gillat låten, men aldrig framförandet. 'Dancing In The Dark' är en låt som gjord för Nebraska-plattan. Tänk er den med endast en acka som monotont hackar fram kompet till de inledande versraderna; I get up in the evening... Håll med om att den genast blev mycket bättre. Om resten av Born In The U.S.A-plattan bör man tala tyst, mycket tyst, den är så svulstig i sig själv att det enda sättet att bemöta den är genom att sänka rösten: både plattan med sin hopplösa 80-talsproduktion och turnén fick mig att tröttna på karln för lång tid framåt. born In the u.s.a förstörde trumljudet på rader av efterkommande plattor; det skulle vara stort, dånande och svulstigt. alla band sprang och köpte d-drums och med facit i hand lät det faktiskt skit. så nu fick jag det sagt.

***

Nu är det bara två arbetsdar kvar, sen börjar en treveckors semester. Skönt, hoppas jag. Kollar man runt i bloggossfären är det däremot redan semester. Flera av dem jag länkar till tycks antingen ha hittat en gnutta solsken att steka sig i eller korkek att kvarta under. Kanske har de drabbats av sommardepression? Eller har de bara försvunnit?

***

Det är något spöklikt över bloggar som inte uppdateras, ungefär som övergivna hus på landsbygden. Man går in och hittar minnen från förr, kvarlämnade till beskådan för dem som vågar kika in. Man undrar vart de tog vägen, de som bodde här. Och varför tog de inte med sig de här sakerna när de drog, varför lämnades allt vind för våg?

***

Låten Nebraska får mig att tänka på en annnan låt; Säkerts Allt som är ditt. Men nu har skotten redan fallit. Varför blir jag inte upprörd?

Film är (inte) bäst på bio

"Right here, right now
there is no other place I want to be
Right here, right now
watching the world wake up from history"

Det där var inte sant. Jag kan tänka mig hundratals platser jag hellre skulle befinna mig på här och nu. De flesta av de platserna ligger runt Medelhavet. Av nån märklig anledning dök Jesus Jones gamla hit från 1991 tillbaka till mitt huvud häromdan. Hur det gick till är en gåta. Jag blev i alla fall tvungen att leta upp vaxet och till min förvåning är det en låt som fortfarande står sig rätt bra. Fast i sanningens namn var aldrig de där baseballkepsarna särskilt snygga. Nåt man idag kan le lite generat åt. Precis som många grabbar kommer att göra om några år när de ser bilder på sig själva där de har dojor med kardborreband. Jesus, vad de kommer att skämmas.

***

En del nyheter gör en lite mer ledsen än andra, till exempel att SF nu har monopol på biomarknaden. Samtidigt har jag inget att gnälla över. När gick jag på bio senast? Det är så länge sen att jag faktiskt har glömt bort det. Jag minns inte ens vilken film det var. I själva verket har det att göra med ett medvetet val från min sida: Jag går inte på bio. Och det är inget konstigt med det. Ända sen videons intrång i vår vardag har folk blivit allt mer själviska under sina biobesök, det ska snackas en jävla massa under förtext och film och sen mobiltelefonen blev var mans egendom har det spårat ut fullständigt. Vill jag se en rulle väntar jag fogligt tills att den finns på dvd. Trots att jag inte har byggt en hembio, utan fortfarande sitter och glor på en alldeles vanlig dumburk. Att sen några av mina bästa filmminnen kommer från mörkret i en biosalong är nu bara ren och skär nostalgi. SF:s slogan 'Film är bäst på bio' var knappt sann när nån fyndig typ hittade på den. Eller så glömde de kanske fortsättning 'utan andra människor'.

Up In Heaven

"The towers of London, these crumbling Blocks
Reality estates that the hero’s got
And every hour’s maked by the chime of a clock
And whatcha gonna do when the darkness surrounds?
You can piss in the lifts which have broken down
You can watch from the Debris the last bedroom light
We’re invisible here just past midnight"

Hur ofta fastnar du framför ett program på Kunskapskanalen? Inte ofta eller hur. Igår tokfastnade jag framför dokumentären ‘Generation Yamakasi’, som handlar om första generationens ”gatugymnaster” eller ”förflyttningskonstnärer”. Du har sett dem studsa omkring i en del musikvideor, bland annat i Madonnas video 'Jump' eller i den senaste Bondfilmen. Men det här var en hel film om dem som startade allting, om deras grupp Yamakasi och om deras filosofi. Le Parkour är en livsstil/sport som har sitt ursprung i Paris förorter och är en utveckling av bland annat den militära hinderbaneträningen. Tanken är att kunna ta sig förbi alla hinder som om man vore jagad eller jagade. Att se vad den mänskliga kroppen faktiskt är i stånd till att träna upp var otroligt fascinerande, att vi med rätt träning har en sån utvecklad balans och vighet är det väldigt lätt att glömma bort framför datorn eller tv:n. Troligtvis är våra kroppar egentligen mer ämnade för Le Parkour än det liv vi lever nu. Men det är ett helt annat inlägg och låter sig inte heller skrivas på en lunchrast efter en marockansk köttgryta.

Har du inte sett filmen kan jag rekommenderar dig att se hela filmen här. Den är bara 1 och 11 minuter, det har du tid med.

Ibland är jag också ute och cyklar

"Måndagen är fjärran den finns bortom bergen
Där skuggan från skorsten är hundra meter lång"

Jag vet inte om det var ölen igårkväll eller vad det var som gjorde att jag sov oroligt. Men en dröm var rätt kul; jag drömde att jag var tillbaka i Hässelby gård och skulle testköra en racercykel. Jag tog fart efter en tjej som jag såg svänga upp på Astrakangatan, tänkte kolla om jag hann ikapp i uppförsbacken och det gjorde jag och det var en fröjd att flyga upp för backen och förbi damen. När jag kom upp till krönet var all asfalt uppriven och låg som en storr barriär framför mig så det var bara att stanna och då kom tjejen ikapp och bad mig hålla hennes cykel medans hon skulle fixa nåt. Sen vaknade jag. Somnade om efter lite vattendrickande och vaknade nån timme senare av nästa dröm som var ett gräl med S. Hon är skitjobbig att gräla med oavsett om jag drömmer eller är vaken. Så det var inte så konstigt att jag vaknade och satte på tv:n för att lugna ned mig och bli trött igen. En repris av Mythbusters på Discovery gjorde susen och snart sov jag igen. Sen vaknade jag ytterligare en gång, men av vad? Det har jag ingen aning om.

Det känns som om det här kommer att bli en lång dag.

En vecka kvar till semester.

Idag såg jag en annons på en Miyata racer för 1500 spänn. Hmm.

Rocken räddar inte ett skit

"A woman on the radio talked about revolution
when it's already passed her by
Bob Dylan didn't have this to sing about you
you know it feels good to be alive"

Mänskligheten står inför sin största utmaning nånsin; att se till att planeten är beboelig även för kommande generationer. Men går det att vara nåt annat än ambivalent till Live Earth som företeelse? Återigen ska en gigantisk rockåpopgala rädda mänskligheten. Jag garvade rätt ordentligt när jag läste Andres Lokkos ironiska krönika i Svenskan häromdan. Självklart har han en rätt fet poäng när han skriver:

"Det är ju ett välkänt faktum att rock alltid har varit det absolut effektivaste botemedlet för precis allt som någonsin drabbat mänskligheten. Genom århundraden har rocken på egen hand utrotat alla former av apartheid, aids, barnarbete och världssvält."

För självklart är det inte så. Rocken räddar inte ett skit, mer än kanske på ett personligt plan. Ansvaret för den här planeten kan liknas vid ansvaret för arbetsmiljön. I arbetsmiljölagen § 1a står det: "Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö." Byt ut 'Arbetsgivare' mot politiker, 'arbetstagare' mot medborgare och stryk 'arbets' i sista ordet och vi får ett juste ideal att arbeta utifrån, "Politiker och medborgare skall samverka för att åstadkomma en god miljö". Visst låter det najs. Sen kan man fortsätta och skriva om § 2 till följande:

"Politikerna skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att planeten utsätts för utsläpp eller föroreningar. En utgångspunkt ska därvid vara att allt sådant som kan leda till utsläpp eller föroreningar skall ändras eller ersättas så att risken för utsläpp eller föroreningar undanröjs."

Hur det ansvaret ska se ut är också klarlagt i § 2 a:

"Politikerna skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att miljön uppfyller föreskrivna krav på en god miljö. De skall utreda skador, fortlöpande undersöka riskerna i den mänskliga verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Åtgärder som inte kan vidtas omedelbart skall tidsplaneras.

Politikerna skall i den utsträckning verksamheten kräver dokumentera miljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid upprättas."

Vi har alltså alla ett ansvar för den här planetens framtid. Men huvudansvaret ligger på politikerna att stifta de lagar som behövs, se till att de efterlevs, att straffsanktionerna för miljöbrott blir kännbara, skapa en miljövänlig infrastruktur och ge medborgarna de redskap de behöver för att ta sitt ansvar.

Live Earth då. Tja, om den får några tusen mäniskor till att vakna upp och aktivera sig så att den folkliga blåslampan i politikernas röv får en större låga, ja då var den nog rätt okej ändå. Eller hur Andres?

***

I gårdagens DN fick jag ett fick jag ett sorgligt besked. Att Dee Dee Ramone var död visste jag, att Joey Ramone har gjort Dee Dee sällskap visste jag också, men att Bo Ramone var död sen ett år tillbaka visste jag faktiskt inte.

Bloggen - punkens barnbarn

"You screamed at the back, told her just jack
about how you lived on the weekend"


Även om den här bloggen skrivs på ett publiceringsverktyg som det står 'Blogger' på hade det lika gärna kunnat stå 'Min' på den. Vem som helst som orkar sätta sig med en bok om html-kodningar kan starta sin egen hemsida och därmed köra sin egen blogg. Såvitt jag förstår är det inte särskilt knepigt, men jag är en lat jävel så jag tog första bästa som jag hittade och det blev det Blogger som köptes av Google 2003 och därmed ingår mina texter och bilder i en riktig multis. För att få använda verktyget accepterade jag en lunta med corporate bullshit för att få skriva ur mig det jag vill. Jag har redan förträngt det mesta som jag skulle acceptera. Jag minns dock att de inte tog nåt som helst ansvar om bloggen försvinner på grund av tekniska problem och att de förbehåller sig rätten att fimpa den om de finner det önskvärt. Men som sagt det är smällar man får ta om man är lat.

Min poäng är dock att även om Blogger/Google skulle fimpa mig nu, så skulle jag kunna starta en ny blogg samma dag. Antingen hos nån annat storföretag eller sätta mig och läsa lite om kodningar, skaffa mig en egen domän och köra på: 'Powered By Me'. Att alla bloggare nu är sina egna journalister, krönikörer eller författare har dock ett ursprung: Punken. Under åren 1977-82 startades det med största sannolikhet fler band, skivbolag och egna tidskrifter (fanzines) än under nån annan tidigare period. Hittade du en källare att repa i; upp med äggkartongerna och sätt igång och lira då. Vaddå kan inte, vem bryr sig? Många gav fan i att skicka demos till skivbolagen när inspelningen var klar utan gick raka vägen till skivpressen och "fick 500 ex 7 tum svart vinyl" och sålde singeln till polare eller andra intresserade. Samma sak med alla dem som startade fanzines, inte satt de på kammaren och skrev den ena artikeln efter den andra och fick dem refucerade av Andersson, Hörnfeldt eller Olsson, utan de gick till stencilaparaten i plugget och fixade det antal kopior de behövde. Sen gick de till skivaffärerna som hade lite koll och lämnade en bunt, resten sålde de på gigen.

Idag funkar bloggen på samma sätt. Vilket får en del journalister och författare att skrynkla på näsan och peka den upp i skyn. Men som sagt, vem bryr sig? En del bloggar har fler läsare än vad många av dessa journalister och författare har på finsidorna i drakarna och kulturtidskrifterna. Och det är klart att det måste kännas tufft. Men det är inget nån bör eller ska be om ursäkt för.

Ett osmakligt hafsverk

"And we talk about friends and we talk about records, talk about life and we’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on the sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance
No men ever really dance like this"

En kvarts miljon människor har lämnat sin a-kassa sen årsskiftet, visar siffror från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring. I stället för att lämna den fackliga organisationen har många valt att lämna a-kassan. Förhoppningsvis har alla dem som nu gått ur a-kassan så bra kollektivavtal att deras uppsägningstid överensstämmer med den karenstid som finns för att kunna tillräkna sig a-kassa vid arbetslöshet. I annat fall gamblar de med en hög insats.

Det går inte att komma ifrån att regeringens försämringar i arbetslöhetsförsäkringen inte bara är osmaklig, den framstår allt mer som ett hafsverk. A-kassorna ska själva stå för den fördyring i ökad administration som det nya regelverket innebär, samtidigt som det visar sig att höjning gjort att försäkringen är överfinansierad. Vidare är allt fler som drabbas av arbetslöshet underförsäkrade, det vill säga att de inte får ut 80 procent av sin tidigare lön.

Vi som jobbar och riskerar att bli arbetslösa pröjsar nu mer än dubbelt så mycket för en försäkring som är betydligt sämre.

Ändå har vi som har ett jobb det förhållandevis bra. Våra avgiftshöjningar går ju till att betala våra skattesänkningar. Men då vi ska inte glömma bort att de som drabbats värst är de sjuka och arbetslösa som får betala avgiftshöjningarna, men inte får skatteavdragen. Osmakligt var ordet sa Bull.

Today It's Raining

"Welcome To Paradise, Welcome To Paradise / Today It's Raining, Today It's Raining, Today It's Raining, Today It's Raining / Welcome To Paradise, Welcome To Paradise"

Jag kunde inte låta bli att bjuda er på den här "mormorsblomman" som jag såg i en plantering inne i stan. Jag gillar färgen på blomman, även den får tankarna till mormödrar på nåt sätt. Och när de stod där i full blom i en kruka blev de precis som gamla tanter lite anonyma. Man är tvungen att gå närmre och utforska dem en och en för att till fullo förstå deras egenart och skönhet. Vad blomman heter har jag ingen aning om. Karin?

***

Videon till Manu Chaos nya låt, Rainin In Paradise, är regiserad av ingen mindre än Emir Kusturica. Mannen bakom en av filmhistoriens bärsta rullar; Zigenarnas tid.

***

Det finns nåt ironiskt i att när människor längtar ut till naturen så blir de ett problem.

***

Dagens rubrik i DN: "Sexåring svårt skadad av fotbollsmål". Jag vet precis hur det känns, grabben.

Privatiseringsfundamentalister

"Trash, go pick it up, take them lights away
Trash, go pick it up, don't take your life away
Trash, go pick it up, the doctor take my knife away
And please don't you ask me if I love you
If you don't know what I'm doing
What you know is,"

På några platser har moderaterna tagits över av boksatvstrogna privatiseringsfundamentalister. De har indoktrinerats i moderata studentförbundet i ultraliberal ekonomisk teori. De är den yttersta högern, ledigt klädda och leende, som vill montera ned och/eller sälja ut allt som de tror är sossesverige. Att det sedan kan vara företeelser hämtade ur god liberal tradition saknar betydelse. Liksom alla andra fundamentalister är de obehagliga eftersom att de sällan har någon som helst förståelse för andras tankar och idéer, de sig själva nock. När de får direkt inflytande över politiken är det primära målet att så få allmänna nyttigheter som möjligt ska ligga under kommunal regi. Deras dröm är att all välfärd ska vara direkt finansierad av den enskilde. De är obehagliga. De saknar kort och gott empati.

***

Det märks att livet har fått andra prioriteringar. Igår gick jag på Tegnérgatan och upptäckte att min gamla arbetsgivare, Tre Backar, hade försvunnit. Och jag har inget märkt. När jag tänker efter minns jag nog en notis om att Christer fick bakslag på rättigheterna till livemusik, nu pratar jag inte ackor och finstämd sång utan om rock ’n’ roll. Det var nån av grannarna som gnällde över att det var liv i stan. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: Väljer man att bosätta sig i Stockholms innerstad får man faktiskt tåla att det finns musikställen, barer och restauranger dit människor går för att festa och ha kul. Pallar man inte trycket så lovar jag att det finns andra som gör det. Sverige är fullt av naturskön landsbygd där tystnaden råder. Flytta dit. För man kan inte få både storstad och landsbygd samtidigt.

Jag jobbade på Tre Backar i nästan ett år. Det var oerhört lärorikt. Christer var bra på att ta in folk från gatan och lära upp dem till att bli rätt hyfsade servitörer och servitriser. Hans mantra sitter fortfarande kvar i min skalle; ”På krogen går man aldrig tomhänt”, med det menade han att det finns alltid något att göra även om det inte fanns några gäster.

Jag vet inte hur många gånger jag har lirat på Tre Backar, tio kanske. Det var ett av de bästa spelställena i stan under 80-talet eftersom att man lirade på dörren. Vid ett par tillfällen fyllde vi haket och festade väl upp stålarna samma natt kan jag tänka mig även om jag inte längre minns några detaljer.

Nu verkar det som om Christer har dragit till Västindien. En googling på Tre Backar och jag hamnade på Dominikanska Republiken. Tja, varför inte. Låter som ett soft ställe att pensionera sig på.

***

Ett smakprov från Manu Chaos kommande platta ligger ute på hans hemsida. Och som vanligt turnerar han på fel kontinent.

Förruttnelse

"Thought he was done man, thought he was finished,
But he's back up again
And after about ten clear minutes, he was back in the game."

Tänk att jag alltid glömmer bort att juli är förruttnelsens månad. Jag hoppade av tricken vid Mariatorget och gick upp Torkel Knutssonsgatan, svängde ut i solskenet på Hornsgatan och knockades nästan av stanken. Den kommer inte bara ifrån sopbilarna som gör sina kommandoräder varje morgon. Nej den kommer från all skit och alla picknickrester som stadsmänniskorna slängt i papperskorgar och i rabatter, från nattens fyllor som kommit upp på trottoarerna och i rännsten. Och i värmen jäser det och frodas. På så sätt kan vi få en föraning om hur det stank i städerna för 200 år sedan. Värsta stanken var nog, som vanligt, på Vasagatan utanför McDonalds. Det är inte utan att man funderar över lönesättningen på olika yrkesgrupper en sån här morgon. Att läkare som räddar liv ska en bra lön är nog alla överens om. Men varför en gatsopare, som troligen gör minst lika mycket för folkhälsan, inte ska ha det får ni gärna förklara för mig. Hursomhelst, i morgon tar jag nog en annan väg.

Back In The Game

"Take your brother down to the sea / Have two's on a cigarette / Young sons mozy it happily / Learn facts on the soviets / A crowded room that fits just three / Takes four do you connect /All this shit means fuck all to me"

Surprise! Jamie T i huvudet när jag vaknade. Sen gick jag och spydde. Dagens backsmälla har varit av astronomiska mått. Nu är den nästan botad efter en Ralles special, pizza med oxfilé, sparris, kronärtskocka, tomat och bea på. En fettbomb med andra ord. Jag skulle nog ha käkat den igår innan jag gick på Accelerator, i stället för den toast skagen som blev min middag. Och därmed tror jag att jag har besvarat frågan som Jah Hollis ställde för nån vecka sen.

Vad ska man säga om festivalen då? Att jag höjde medelåldern högst avsevärt. Att indiekidsen är rätt söta. Att The Maccabees var roligast. Att jag dansade mig blöt till dem. Att Jamie T hade band med sig och att de lirade alla låtarna i punktempo. Att Rufus Wainwright inte funkade som huvudakt en lördagkväll när folk är dragna. Att Jens Lekman var så tråkig att klockorna stannade på universitetsområdet. Att indiekidsen, hur söta de än är, är ena bortskämda jävlar som inte orkar klappa fram extranummer. Att spendrups på burk är bland det vidrigaste öl som jag druckit. Att ölen på 3V efteråt var helt i onödan.