Deja Vu

För nästan tio år sedan övergavs gränskontrollen mellan Öst- och Västtyskland. När den östtyska maktapparaten kollapsade började Berlins invånare att hacka sönder den förhatliga muren som separerade en hel stad. När jag nu ser nyhetsbilderna från Gaza får jag samma känsla. En orättfärdighet rivs. Om det sen är Hamas som ligger bakom aktionen är oväsentligt.

Att den israeliska statens kränkningar av den palestinska befolkningen på Gazaremsan och Västbanken mäts i den internationella politiken efter en helt egen måttstock är ingen nyhet. Genève-konventionen angående skydd för civilpersoner under krigstid tycks vara toalettpapperet i Knesset. Skumma igenom det 135-sidiga dokumentet och du blir snart varse att det knappt finns en artikel som staten Israel inte har brutit mot. När Israel stoppade all varuinförsel till Gaza är det inget annat än en kollektiv bestraffning mot civila. Att i det läget se bilderna på tv och i tidningar på en isolerad befolkning som river en mur och väller in i en annan stat i syfte att handla och för ett litet tag andas som normala människor gjorde mig tårögd. Det var så otroligt vackert. Hur Egypten nu ska kunna stänga andningshålet för palestinierna utan att framstå som Israels bundsförvant är en gåta.

***

I två mornar på raken har jag haft samma låt i skallen när jag vaknar, men jag har inte en susning om vilken den är. Det är en utgång på en vers och det låter riktigt hemskt; mainstreampopigt, om du förstår vad jag menar.