Jag trodde faktiskt inte att jag skulle orka läsa en bok som handlar om ett cykellopp. Tack och lov handlar inte heller Tim Krabbés The Rider om cykellopp, den handlar om livet utifrån en cyklists perspektiv. Loppet är bara den röda tråden. Som mordgåtan i en kriminalroman. Den finns där som motorn, men skulle aldrig funka om det inte fanns filosofiska och psykologiska dimensioner. Det skulle bara bli platt. Tyvärr var jag lite orättvis mot The Rider. Jag började läsa boken i sängen som godnattlitteratur. Det var inte så där vidare värst hyggligt. Det finns en del cykel- och tekniktermer på engelska som jag inte riktigt hängde med på. Självklart gjorde det inte ögonen piggare. Nu har jag med mig den på tricken i stället och då bjuder jag mina medresenärer på ett och annat fniss eller gapflabb. Tim Krabbé är en lysande krass berättare som hela tiden bjuder på sköna oneliners. Sug på den här:
"Nothing hisses quite so sweetly as a rival's puncture."
Självklart handlar The Rider om cykling, men mer om att uthärda något. För så är det, oavsett om du står i replokal i timmar och harvar med en låt eller sitter på en cykel kan du ge dig fan på att större delen av tiden är vidrig och tråkig. Men momenten av smärta uthärdas av känslan när allt fungerar, när du är ett med det du håller på med. Dock finns det en avgörande skillnad som jag bara har nosat på; den fysiska smärtans inverkan på psyket. I en replokal kan man känna leda, oljudet och osvänget gnager ned dig. Sitter du på en cykel och du börjar få ont, som i mitt fall ryggen, kommer den smärtan till slut att mala dig sönder och samman. Jag nosade på den i början på hösten då jag trots ryggproblemen inte kunde avhålla mig från söndagscyklingen. Marathonmannen och jag hade föresatt oss att cykla från Östertälje till Nynäshamn. Vi hade konstant motvind. Vid Sorunda insåg jag att jag aldrig skulle klara av att ta mig till Nynäs, jag bröt, vi körde till Ösmo istället. Jag var tårögd när jag såg flaggorna över Ösmo centrum. Jag hade skitont och en Falcon export har aldrig smakat bättre. Söndagen efter satt vi på cyklarna igen.
Gillar du utmaningar, gillar du att kolla in Tour de France, eller bara undrar hur cyklisternas klockor tickar. Läs The Rider.
4 kommentarer:
Det är verkligen en riktigt bra bok. Jag var helt tagen när jag läste den i somras och då är jag ändå typen som sällan cyklar längre än till affären.
Får mig att tänka på att jag sitter just nu med smärta i häcken för att jag sitter så konstigt på stolen efter att ha stukat foten. Har suttit så ett tag nu. Kämpat på ändå. Men nu får jag skriva en kommentar, och plötsligt är det värt allt slit.
;-)
Martin, det säger du trots din vurm för TdF?
Cliff, det hoppas jag...
Det är som med musik. Man måste inte kunna spela själv för att njuta av tonerna. Som ett lustigt sammanträffande stod en deckare av Krabbé i stället för nyss återlämnat på biblioteket i Hornstull idag.
Skicka en kommentar