"I don't want you be no slave
I don't want you work all day
I don't want 'cause I'm sad and blue
I just want to make love to you, baby"
I natt var jag i New York. En stad jag märkligt nog aldrig besökt. Jag var på en skitig rockklubb. Lars Ulrich stod och jammade med nån okänd gitarrist. I nästa scen var han solo på ett scengolv lirandes bas framför en trashpunkig publik. Det lät inte så fantastiskt om jag ska uttrycka mig milt. Låttexten avslutades med ordet 'garlic'. Efter giget utrymdes haket och folk gick sjungandes ut och jag följde med. Jag stod utanför vid en liten park och tittade förundrat på dem som kom upp ur underjorden. Sen gick jag tillbaka. Ägaren höll på att sparka sönder elskåpet. Nån sa åt mig att klättra upp för en stege ovanför garagedörren, som utgjorde ställets entré, varpå porten stängdes och jag hittade ett gitarrcase. Alla stod utanför och skrattade, sen öppnades dörren och jag gick ut med caset. Jag la ner det på marken, böjde mig ner och öppnade. I det bruna caset låg en sliten träfärgad Telecaster från 1950-talet. Ägaren log och sa ingenting, men jag förstod att gitarren nu var min. Jag vaknade tårögd och lycklig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Låter som en skön dröm. Det enda som jag kommer ihåg från mitt drömmande senaste natten är att jag hade tre bananer i min jobb-ryggsäck. Vad säger det?
Att du glömde äta din mellis?
Den där Telecastern var nog en av Keith Richards:
www.warr.org/guitars.html
Det var inte min i alla fall. Den är inte så gammal och har inte ens den färgen. :-)
Min gamle vapendragare T har en från början 60-talet som är nedslipad till naturträ. På ett ställe sitter det lite rödfärg kvar, behöver jag säga att den är fin? Vilken årsmodell har du?
Märklig dröm. Släpa med dig döttra din dit om en handfull år. När hon börjar gilla kläder och sånt. En otroligt cool stad som jag önskar att alla nån gång får uppleva.
Ja du, jag vet inte vad det är för årsmodell på Telen som ligger här och samlar damm.
Jag köpte den i andra hand av en musiker här i Malmö på 80-talet.
Han hade själv köpt den i USA och den är svart och fin, men ingen klassisk årgång.
Jag har slutat röka! Drömmer numera i stereo och fyrfärg.
Till verkligheten..:
Jag köpte en alldeles genuin Bjärton Carina av Jah härom året.
Nylonsträngade gitarrer är de mest uttrycksfulla.
Concrete Kid
Skicka en kommentar