Återvinning

"Happiness
Coming and going
I watch you look at me
Watch my fever growing
I know just who I am"

The Verves 'Urban Hymns' är egentligen inte en platta jag borde gilla. Men det gör jag. Fortfarande. Den är allt jag hatar, seg, flummig och introvert. Ändå skulle jag bara ta bort en enda låt från albumet, 'Neon Wilderness', om jag fick göra om den idag. Jag skulle inte ens ta bort 'Bitter Sweet Symphony'. För mig börjar alltid 'Urban Hymns' med låt två, Sonnet, sen rullar det på fram till låt sex, 'Neon Wilderness', som också hoppas över. Sen är det allsång i köket till 'Space and Time', 'Weepining Willow' och 'Lucky Man'. Blir okoncentrerad till 'One Day', men kommer igen till 'This Time'.

När jag lyssnade på plattan igår eftermiddag, samtidigt som jag kokade en gulasch med massvis med paprika från Nablus, kom jag på tre skäl till att jag gillar Urban Hymns; melodierna gitarrerna och sången. Mitt i den psykedeliska geggamojjan skimrar det till av lysande melodier. Distinkta gitarriff sliter upp musiken ur flummeriet, samtidigt som det ofta är på gurorna de drömska melodierna plinkas fram. Richard Ashcrofts sång är fenomenal. Hur han på en och samma gång kan låta stenhård och osäker är en stor bedrift som ger plattan den extra dimension den behöver. Självklart handlar det också om låtarna. Plattan har onekligen en handfull riktigt bra låtar, uppblandat med ett gäng som bara är bra. Av alla plattor från britvågen är 'Urban Hymns' en av dem som har åldrats bäst.

Hur deras nya platta blir intresserar mig inte nämnvärt. Jag har svårt att tro att det blir nåt revolutionerande, troligare ett återvinningsförsök av succén från 'Urban Hymns'. Ett försök som naturligtvis kommer att misslyckas kapitalt. Nåja, ingen ska dömas ohörd.