"Allez, venez, Milord!
Vous asseoir à ma table;
Il fait si froid, dehors,
Ici c'est confortable."
Melodin till Piafs Milord brukar ibland snurra runt i mitt huvud. Att melodin kom från just låten Milord lyckades jag klura ut genom YouTube. Men nog om Piaf och franska visor nu ska vi förflytta oss tillbaka i tiden, närmare bestämt till året då punken begravde sig själv, 1979.
"Punk was about change. We don't wanna belong to any tradition. We jus wanna look sort...flash these days." Rubriken skreks ut på Sounds förstasida. Bakom rubriken stod The Clash med Yardleys hårfett i håret. De såg ut som... raggare... eller nåt. Gissa om det var som att slänga in en handgranat i Gallerian i Stockholm där vi punkare brukade hänga. Vi var många som gick omkring halvchockade den dan. "Sellouts" var ett vanligt ord. Jag tror att intervjun kom samtidigt med The Cost of Living-EP:n i maj 1979. Den gav en försmak om vad som var på gång. Två stenhårda versioner av 'Capital Radio' och 'I Fought The Law' flankerades av två nya låtar; 'Gates of the West' och 'Groovy Times'. På den senare använde de till och med akustisk gitarr! Trots denna palatsrevolution var vi många punkare som på sensommaren pallrade oss över till Åbo och kollade in bandet. Jag överdriver inte när jag säger att jag aldrig har sett nåt bättre band i hela mitt liv. Det var som att beskåda en kärnvapenexplosion. Jag tror att de flesta av oss förlät dem den dan.
Nån gång under hösten ringer min dåvarande flickvän och säger att Erik Hörnfeldt fått ett recensionsex av den nya plattan och undrar om jag vill komma över och lyssna. En guldfisk på land, det är nog den mest bildlika beskrivningen av hur jag såg ut under lyssningen. Vad fan höll de på med? Jazz, raggarrock, discotrummor och pompösa pianolåtar uppblandat med vad man hoppades skulle finnas på plattan. När vi hade hört den en gång satte vi på den en gång till. Vi sa knappt ett ord till varandra under ett par timmar sen skildes vi väldigt förbryllade. Några dar senare kommer ett skivsläpp, en singel; 'Train in Vain'. Soul!?!
Men om vi varit lite mer uppmärksamma hade vi nog både sett och hört att punken låg för döden. Men att det faktiskt inte betydde slutet.
En månad tidigare hade The Jam släppt Setting Sons. Här söker sig Paul Weller tillbaka till sina 60-talsidoler. Även den här plattan vågar lugna ner sig och söka nya och gamla musikaliska vägar. Och jodå soulen finns med på den också. Deras version av 'Heatwave' är lysande.
Men redan i mars kom Patti Smiths Easter, den var förvisso hårdare på sina ställen än föregångarna, fast även mjukare och kanske mer traditionell. Förmodligen beror det på att Bruce Springsteen var en av producenterna. Han gav henne 'Because the Night' som hon skrev om och som hamnade på toptio-listan i USA. Den borde ligga där ännu, så bra är den. Jag får fortfarande gåshud när jag hör henne gå från första versen till refrängen.
1979 var året då glamrocken föddes fast ingen visste om det då. Felet är helt och hållet Generation X. De släppte LP:n Valley of the Dolls som jag misstänker att varenda glamgrupp stått och repat till. Även här handlade det om ett band som sökte sig bakåt till sina rötter. Det är Mott the Hoople, T-Rex och New York Dolls över mycket av låtmaterialet. Som om det inte var nog lyckades de sätta Ian Hunter bakom rattarna. Jag älskar många av låtarna på plattan, men jag köpte den inte förrens den kom remixad på CD. På vinyl låter den lite platt och trumljudet är faktiskt under all kritik.
Kanske var det så enkelt att i och med att Sex Pistols inte längre fanns, så fanns det inte heller längre nån dogm att förhålla sig till. Fast mer troligt är att ju bättre du blir på ditt instrument desto mer vill du utforska det och ta dig till nya svårighetsgrader.
1979 var året som började med Sid Vicious död och avslutades med att skavågen kom med band som The Specials (producerade av Elvis Costello) och Madness. Nu räckte det inte med att poga längre, man skulle dansa också.
Men det säkraste tecknet på att punken var död kom faktiskt i hemmet när ens morsa knackar på till tonårsrummet och försynt frågar om man inte kan sätta på London Calling istället för Sham 69.
Smashing Pumpkins tycker jag på det stora hela är rätt trista, men de har gjort en handfull riktigt bra låtar som till exempel, ja ni anar nog vilken jag menar, 1979. Den får avsluta dagens inlägg.
Frid.
14 kommentarer:
Intressant och välskrivet inlägg. Jag var ju bara en liten parvel 1979.
Tack ska du ha. Jag har förstått att du inte är lastgammal då jag misstänker att din bloggadress avslöjar ditt födelseår.
Själv tycker jag att Smashing Pumpkins "Disarm" är den bästa låt jag hört.
Men jag ändrar mig nog inom en kvart. Jag brukar ändra mig på den punkten.
Tack för ännu ett läsvärt inlägg.
Själv tyckte jag det strulade till sig när polarna runt omkring blev skins eller hårdrockare, och man själv landade i Echo & The Bunnymen, The Cure, Joy Division och Simple Minds. Det skedde helt klart en sållning under 1980 som jag inte än hittat någon som kunnat sätta fingret på, och som jag tror har att göra med att man ville hitta något annat när nästa generation kom.
Smashing Pumpkins står för övrigt på min förakt lista för tillfället, då dom tagit det spekulativa greppet att släppa olika extraspår till nya skivan hos dom olika nedladdningssajter som säljer den, som gör att die hard fansen är tvungna att köpa skivan 4 gånger för att få tillgång till alla spår. Nog för att Billy Corgan's solo-karriär gick dåligt, men att kissa på sina fans på det sättet är allt annat än hedervärt.
1979 hade man ju redan varit med om ett och annat. Kanske var det därför man hade lättare att ta till sig en platta som London Calling.
Som ju är en av de plattor man gärna plockar fram och lyssnar på då och då.
SFNB: Hehehe, vad får dig att tro det?
;)
Jag ville egentligen ha min hotmailadress som är snarlik men fick vända på det.
Nender, jag vet hur det känns.
Feber, spot on! Markus på Babylon blev mods, jag fladdrade stenad omkring bland Stones, Doors, The Supremes, Talking Heads, Scientist och Stray Cats som ett hemlöst löv. Tills jag kom med i rätt band.
Jah, men du har forfarande inte druckit kranvattnet från Delsbo!
Ankan, du är Much Too Young, för citera Specials. Men det unnar jag dig, då har långt kvar till krämporna. Men sura gamla gubbinlägg vet du tydligen redan hur man skriver. ;-)
Av punkens efterdyningar så gillar jag fortfarande Magazine´s Secondhand Daylight,det är skönt att höra Devoto´s sång och bara bli en smula nostalgisk och tänka på vad man kände när jag hörde plattan första gången(vafan är det här å nej inte han åxå)
Jag tar då och då fram "Mellon Collie..." men spelar då Jellybelly eller de andra lika skräniga låtarna.
1979 ja. Jag fyllde 13 år och då hade jag börjat rota i äldre släktingars backar med Stones och The Who. Knappast föraktligt, men inte direkt modernt heller... :-)
Håller med Jah Hollis stenhårt om London Calling. Den är med på min tio-i-topplista på bästa album genom tiderna. Den kommer inte att försvinna därifrån.
Själv ser jag fram emot en välskriven text om vågen av bra band från Australien som nådde oss nordbor runt 86-87. Hoodoo Gurus, Hunters & Collectors, Triffids etc. Märkligt val kan tyckas, men jag strävar alltid hellre dit än till gamla Cure, Smiths och Joy Division-plattor.
Studion, jag är ju lite svag för SP:s lugnare låtar som 'Tonight, Tonight'. När de manglar låter det för mycket trist hårdrock för min smak.
Sidekick, Magazine har aldrig varit min kopp te och kan därför inte bli nostalgisk. Nåt jag sällan blir av musik faktiskt. Det är bara låtar som jag hånglat eller haft bra sex till som kan göra mig nostalgisk.
Jo Studion, jag glömde en sak: Den där texten om aussierocken får nån annan skriva. Jag har bara en singel med the Church sen gapar hyllan tom...
Är det "Under the Milky Way" har du en evig klassiker i hyllan!
Nope, The Ungarded Moment.
Ojoj. Vilket ämne att uttolka..
I allafall, det hände en hel del i musikvärlden. Jag längtade efter snabb reggae(visste inte att det hette ska, hade bara hört Maytals och Desmond Dekker)och modpop. Jag blev bönhörs samma höst med Specials och Secret Affair...
Clash höll däremot ställningarna och gick vidare musikaliskt. London calling är nog världens bästa skiva.
Skicka en kommentar