Mitt kontinentala jag

"Repression - gonna start on Tuesday
Repression - gonna be a Dalek
Repression - I am a robot
Repression - I obey"

Ah, måndag förmiddag. Tillbaka på jobbet sen en vecka. Kroppen går hit, hjärnan går på halvfart - mer upptagen med fritidsintressen än med jobb. Efter jobbet är det inte lätt att åka raka vägen hem. Varför skulle jag det, dottern är i Grekland. Och som sagt hjärnan är fortfarande på semester. Alltså la jag mig till med kontinentala vanor; ett par besök på favoritpuben tillsammans med Iggy Pop-biografin. Jag kommer inte ifrån att jag fortfarande älskar eftermiddagar på krogarna, lugnet som råder innan kvällsstormarna. Jag växlar några ord med bartendern/servitrisen innan jag sjunker in i lektyren. Återvänder till nuet och betraktar övriga gäster i smyg. Lyssnar till deras diskussioner om ditt eller datt, låtsas läsa för att inte verka nyfiken och för att inte dras med i pratet. Efter två öl är det nog, då är det dags att äntra tricken hem till förorten. Men nu måste vi återvända till verkligheten, till nuet - även här på jobbet. I morgon kommer dottern, då lämnar jag kontinenten och åker raka vägen hem. Det ska också bli skönt.

Willy har kilat runt hörnet

Uppdatering:

Nu berättar även AP och svenska medier att Willy DeVille har kilat vidare. Vilket är jävligt trist. Men egentligen lite märkligt att det inte hände tidigare. Liksom många andra i sin generation torskade han på horse. Det blev allt för många år i förskingringen. Årets turneplaner lades på is sedan han i februari drabbats av hepatit c. I juni kom nyheten om att Willy fått cancer. Och nu har den sista Mazurkan tonat ut. Tack och lov finns skivorna kvar. Och minnet av en grymt bra konsert på Ritz. Klippet är från en oförglömlig tv-konsert från Tyskland och Rockpalast. Jag och min vän Markus såg konserten när den sändes 1981. Vi delade bunker och säng på Hotell Aglais i Stockholm. Markus praktiserade i köket och skulle jobba morgon, jag minns att vi fick med oss tillräckligt att käka och något litet att dricka, sen låg vi där och stirrade på tv:n i taket och fick gåshud av Willys scenentré. Som förmodligen var det häftigaste vi någonsin hade sett. Här är ett klipp från konserten.

Vila i frid Willy.

Cykelmusik

"We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
Looooooooveeeeeeeeeeeed"

Ibland när känns motig och segt på cykelturerna brukar det automatiskt poppa upp en låt, eller snarare en låtfras, som snurrar runt som ett mantra i mitt huvud. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för en låt bara den gör vad den ska; övervinna tröttheten. I söndags när jag var ute med Spårvägen tror jag att den perfekta låten kom inrullande: P.I.L:s 'Fodderstompf'. Tempot på turen hade varierat lite, men det var onekligen ett motionspass och när vi hade kommit ungefär halvvägs började det kännas lite i benen. Då kom John Lydons lätt maniska röst in i skallen sjungandes "We only wanted to be loved, We only wanted...". Och så höll det på i några kilometer tills att jag återhämtat mig, sen försvann 'Fodderstompf' lika omärkligt som den hade kommit. Vem behöver dyra spinningpass med kass eurotechno när man har en egen jukebox i skallen?

Semestertankar

"All we hear is Radio ga ga
Radio blah blah
Radio what's new?
Someone still loves you!"

På måndag ska jag vara tillbaka på jobbet. Det är inte utan att tanken formar en liten klump av oro i magen. Först och främst för att jag kommer att ha galet mycket att göra i två veckor framöver med ingen som helst tid till att sitta och vänta på folk. Det är det ena skälet. Det andra är osäkerheten inför framtiden. Även om situationen inte är akut vore det onekligen trevligt att hitta en ny utmaning här i livet, ett nytt jobb som ger mig ny energi. Riktigt vad det är för ett arbete, vet jag inte, men det känns som om det är dags att hitta ett jobb där arbetsgivaren inte kan skylla sitt dåliga arbetsgivarskap på att de inte är en vanlig arbetsgivare, utan en ideell organisation. Ett argument som jag förövrigt har väldigt liten förståelse för. Anställer du någon får du lov att följa de lagar och regler som finns. Gillar du inte det - gör jobbet själv. Så enkelt tycker jag att det är, eller rättare; borde vara.

Utanför fönstret lyser solen. För ovanlighetens skull. Jag tror inte att jag är särskilt annorlunda än övriga svenskar som har semestrat hemma i år - jag känner mig lite snuvad. Antalet soldagar de senaste tre och halv veckorna har varit allt för lätträknade. Även om jag tack och lov har lyckats förtränga jobbet och ansträngt mig för att leva oplanerat känns det som om något saknas mig. Jag har faktiskt inte badat en enda gång i år, ok jag är en riktig badkruka men det hör inte hit. Jag vill ha värme och sol när jag är ledig. Inte för att jag vill ligga och deka på nån strand, utan för att jag behöver ljuset och värmen för att orka med rusket och mörkret som kommer i november och som för varje år känns längre och tyngre. När det forsade ner som värst satte jag ihop en regnlåtlista på Spotify, du hittar den här. Och nu lyser solen uppfordrande och dottern ligger och läser i sitt rum. Vi får ta tag i det här.

Att jag fick Queen i skallen skyller jag på tv4. De intervjuade Lady Gaga i morse och jag kan inte ens se hennes namn i skrift utan att jag börjar nynna på den gamla Queen-hiten. Faktiskt ganska vidrigt.

Tystnaden från nedre botten

Idag är det exakt en månad sen jag fick till en bloggpost här. Lusten till att blogga om andra saker än cykling har helt enkelt inte funnits och eftersom att jag misstänker att ni som brukar titta förbi här har ett relativt begränsat intresse av mina cykeläventyr, träningsrundor och annat cykelrelaterat har jag helt enkelt valt att blogga om det på cykelklubben.se. Det var lite jobbigt i början, nåt taskigt samvete gnagde för att jag inte hade lust att blogga här - en känsla av att vara otrogen. Vilket i och för sig kan vara kittlande, men i det här fallet mest var irriterande. Efter ett par veckor gick det bättre, då kunde jag åtminstone skylla på semestern; jag kan ju inte gärna blogga om politik och annat jobbrelaterat när jag är ledig. Näh, ut och cykla med dig! Och jag var inte så svårflirtad. Lyckades faktiskt pallra mig runt Mälaren på två dar. Utan att kroppen gick sönder. Hittade ett pang i Kungsör där jag kunde vila benen, Thor Modéens Gästgifveri. Namnet fick mig att de sista milen fram till Kungsör att sukta efter en silltallrik, en köttbit, en öl och en klar. Av det blev det nästan intet. Utan att slösa fler ord än vad som behövs: Kungsör är en gastronomisk katastrof. Öl och den fetaste och mest flottdrypande pizza jag nånsin käkat blev substitutet. Semestern tycks dessutom har satt sig i skallen, jukeboxen är tyst ungefär fram till att mokabryggaren börjar sjunga. Vad det var för en låt i morse har jag glömt, hade inte tänkt blogga här ändå. Men en video kan vi väl kolla in tillsammans:



Hur jag gör med bloggandet framöver har jag inte bestämt, vi får se hur det känns.

Glädjedans

Roger Milla dansade in i våra vardagsrum under VM 1990. Du kan se ett exempel i första klippet här:



Igår dansade Sandor Wagner in. Lite mer tyskt kanske:

The King is gone, but he's not forgotten

And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command

Michael Jackson är död. "Nu igen?", sa min jobbarpolare. Och visst är det så; musikaliskt har Michael Jackson inte varit relevant på många herrans år. Egentligen ska väl en gammal punkare som jag tycka att Michael Jackson symboiserar allt ont med skivindustrin, den ultimata kommersialiseringen och blah, blah, blah. Men Michael Jacksons musik knäcker dig. Och jag har aldrig varit intresserad av dogmer kring vad man får gilla eller inte.

Sommaren 1983 lirade jag i ett band som omfamnade punk, rock 'n' roll, reggae, hip hop, juju och disco. De musikaliska gränserna hade skjutits i sank. Vi lirade vad vi ville och lyssnade på vad vi gillade. Sommaren 1983 dansade vi ofta till Grand Master Flash and the Furious Fives New York New York, King Sunny Ades Ja Funmi och Michael Jacksons Billie Jean. Innan dess hade jag aldrig brytt mig ett dyft om Michael Jackson. Nu var jag hypnotiserad av det enkla suggestiva beatet och den geniala basgången i låten. Än idag får jag rysningar när jag hör den.

Nu har Michael Jacksons pipiga pipa tystnat. Borta är bråten av skandaler och skit. Kvar är skivorna. Det mesta är faktiskt inte särskilt bra. Men i mängden lyser diamanterna klart. Och det här introt är grymt. Snacka om entertainer:

And every hour's marked by the chime of a clock

"I don't insist that you feel bad
I just want to see you smile
Don't ever think you made me mad
I didn't listen to your lies"

Sitter på jobbet och försöker samla tankarna, fokusera och producera. Utanför fönstret skiner solen i kapp med stockholmarnas bleka anleten. Somliga dansar runt på semestern, sen finns det andra, såna som vi som måste jobba*.

Apropå jobb var jag för jobbets räkning på en av de stora passagerarfärjorna som utgår från Stadsgårn. Det var en minst sagt spännande upplevelse att se det paralella universum som gömmer sig bakom dörrarna som det står CREW ONLY på. Allt det arbete som utförs i skymundan så att du och jag ska få en så juste resa som möjligt. Från disken till maskinrummet och från bryggan till tax free-butiken. Överallt pågår det ständigt ett jobb som du inte ser men som du skulle märka om det inte gjordes.

Fast några hann jag inte träffa: Armén av städare som på en och en halv timme ska få bort spyorna, rengöra toaletterna och byta lakanen i sängarna när fartygen lagt till i hamn. Inte en rågblond svenne så långt ögat kunde se. En och annan kan dock ha hetat Ali i efternamn. Frågorna var många när jag såg dem stå där på kajen och vänta på att komma ombord: Jobbar de svart? Vad har de i lön? Hur många timmar får de ihop om dan? Har firman de jobbar åt kollektivavtal? Är de försäkrade? Betalar firman in sociala avgifter så att de hamnar i försäkringssystemet och får pension när det är dags att dra sig tillbaka med värkande leder från ett slitsamt arbete?

I morse hade jag den här låten i skallen:



Kanske inte en av The Who's mest givna låtar i din värld, men väl i min.

* Kunde inte låta bli att göra en parafras på Lou Reeds Sweet Jane:

"Some people like to go out dancing
and other people like us, we gotta work"

Å när vi ändå är inne på Onkel Lou kan vi ju inte gärna låta den här pärlan ligga gömd:

Äventyrsresor

"Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid
Vilken jävla lögn att det ska va' ens bästa tid"

Så var man hemma efter ett äventyr till Gotland. Det äventyrliga låg i att resa magsjuk. Ingen större höjdare vill jag påstå. Eländet började förra söndan. Tisdagsresan ställdes in. På onsdagseftermiddan bar det ändå av. Satt och knep hela vägen ner till Nynäshamn. Vidrigt. Blev tack och lov frisk lagom till midsommarafton. Några bilder blev det till slut även den här gången.

På Asplunds tid då var himmelen vid

Det är rätt skönt att få stöd ibland. Sen spelar det mindre roll att stödet är nästan hundra år gammalt när det kommer från arkitekter som Gunnar Asplund. För ett tag sen kritiserade jag stans politiker för deras brist på visioner och kortsiktiga ekonomiska tänkande när det gäller Slussen. Jag skrev:

"Vad som i stället borde göras är att gräva ner så mycket som möjligt av trafiken och se till att viss kollektivtrafik, yrkestrafik, cyklister och gående får samsas på en eller två vackra broar varifrån man borde få beundra stans skönhet."

I dagens Svenskan finns en essä av arkitekturhistorikern Eva Eriksson som visar att Slussen-problematiken egentligen handlar om ett historiskt felval; placeringen av Stockholms centralstation. En rad arkitekter pekade redan 1914 på de problem som har sysselsatt stadsarkitekter och politiker i årtionden därefter: Getingmidjan. Ivar Tengbom föreslog att centralstationen skulle flyttas till Kungsholmen så att tågtrafiken kunde dras över Smedsudden. Asplund var inne på samma tanke när det gällde trafiken, men placerade centralstationen nånstans norr om Norra Bantorget. Nu blev det inte så. Stationen fick ligga där den låg. Och för varje tids trafikproblem har den kortsiktiga stockholmslösningen hetat: Bygg en bro. Till.

Med den planerade ombyggnaden av Slussen har man en historisk möjlighet att rätta till en del av de tokigheter som nu ligger där i öppen dager. Det är inte för sent, så länge inget har börjat byggas. Tänk om - tänk rätt. Men det är väl en bön till tomma intet.

Så här skrev Asplund om planerna på en järnvägsbro 1914:

”Med djup beklämning i hjärtat gå vi fram till Mälarstranden och stanna häpna: Var är Riddarholmen? Jo visst, där bakom utfyllningen – järnvägsbron. Icke simmande lätt och vackert med alla sina minnesrika byggnader på Mälarvågorna, men bortskymd, avklippt, ihjälslagen av denna kolossala brutalitet som heter järnvägsbron /… / pärlan i Stockholms skönhet skändad, förstörd för all tid! Och det vackra öppna gattet mot Slussen bortskymt."

Det blev inte en bro Asplund. Det blev tre. Varav en är sexfilig bilbro.

..ett regn och en pöl

"Barn är ett folk och de bor i ett främmande land..."

En mer passande låt att få i skallen innan man är på väg till dotterns skolavslutning har jag svårt att tänka mig. I eftermiddag börjar sommarlovet i 'detta land är ett regn och en pöl', så nu har ungarna tid att bygga en uppdaterad version av Noaks ark. Antagligen blir den bara virituell eftersom att barn av idag är rädda för skog och natur, åtminstone om man ska tro nån undersökning som publicerades för några veckor sen.

Att vi lever i extrema tider är ingen nyhet. Men jag tycker att det är lite jobbigt när SMHI kan berätta att maj slog värme- och vindrekord och juni är den kallaste sommarinledningen på 50 år.

Hur går det med arkbygget ungar?

Samtidigt kunde man i morse läsa i Svenskans papperstidning att LO-medlemmarna är de som har tagit stöten i lågkonjunkturen, det är dom som har varslats, blivit arbetslösa och som grädde på moset får de högsta a-kasseavgifterna. För ett tag sen hörde jag nån säga att klassklyftorna inte längre finns. Säg det i ansiktet på nån som är på väg att bli utförsäkrad och inte har råd till semester med familjen.

Fredrik, Anders och Sven Otto, hugg i och hjälp barnen nu. Va? Vet inte ni heller hur en hammare ser ut...
..men snälla nån, då kan ni väl åtminstone maka på er så att nån som vet kan hjälpa till.

På måndag börjar en veckas semester. På tisdag åks det till Gotland. Det ska bli skönt att andas och tänka på annat, typ vädret och vad för mat som ska lagas. Några böcker finns det kanske också lite tid till att sluka.

Om Sims Förtielva och Sing Star får plats på arken?

Suck...

Jamie T Strikes Back

"I wanna be straight. I'm sick 'n' tired of takin drugs 'n' stayin up late..."

Mersmak

©Banditha

"I tried to join a ping-pong club, sign on the door said all full up!"

Idag har jag sannerligen inte känt mig som en världsmästare. Vaknade vid halvåtta och mådde tjyvtjockt. Inte ens en timmes morgonpromenad gjorde nån större skillnad. Igår mådde jag desto bättre. Giget gick hur bra som helst, jag lyckades dra ur micksladden fyra gånger på 21 minuter. Tänk att man hinner med nio låtar på 21 minuter. Jag undrar hur många Bruce hann med på samma tid, två? Fast egentligen är sånt ointressant. Vi hade kul och förhoppningsvis lyste det igenom. Låtlistan såg ut så här:

1. 48 hours
2. Cheat
3. What's My Name
4. White Man in Hammersmith Palais
5. Capital Radio
6. Safe European Home
7. Garageland

Extranummer:

Bankrobber
White Riot

Idag är alla överens om att giget gav mersmak, så vem vet när vi ses här näst.

UPPDATERING

Och så här lät det.

Mardrömmar

"Run, rabbit, run!"

I natt vaknade jag förtvivlad över att jag inte kunde hitta min dotter. Hon hade försvunnit här ute i förorten. Gick upp och tittade in i hennes rum. Där sov hon. Somnade om.

Vaknade en timme senare svettig. I uppdämt raseri hade jag slagit sönder min arbetsplats - som i drömmen naturligtvis inte såg ut som min arbetsplats. Dags att byta jobb? Förmodligen. Men det har jag sagt så länge nu.

Ledigt efter ledighet - mitt fackliga krav

"My mistake
And no mistake
And I would take it back if I could
So stay with me tonight"

Efter en sån här helg borde man få ledigt i ett par dar. I lördags blev det nio sköna mil i sadeln med ett fikastopp vid Café Grindsjön, stoppa skallen i vattnet-stopp vid Ådran och sen en kall Staropramen på Nygammalt i Kransen. Till kvällen blev det carbonara med två äggulor, mycket parmesan och mycket persilja, allt nersköljt med en halv flaska rödtjut. Sen somnade jag ovaggad.

När jag vaknade på söndagsmorgonen kände jag mig inte helt kurant, men jag mötte ändå Tant vid niotiden sen bar det av ut på Ekerö, Munsö och Adelsö. Vid Tappström mötte vi upp fem andra cyklister som skulle med. Det blev en kanondag. Jag hade aldrig tidigare satt min fot på Adelsö. Nu vill jag tillbaka igen. Vägarna där är underbart slingrande och trafiken näst intill obefintlig. Rundan går rätt fort att avverka, så mitt tips är att ta den två varv med fikastopp. Det finns nämligen ett underbart litet fik som har goda bakverk till löjligt låga priser.

När jag efter tio mil äntligen hittade hem var det bara att duscha och käka och kasta mig iväg till repet. Jag tror nog att det är bäst att vi ställer in fredagens gig. Repet var löjligt lyckat. Och ska man vara skrockfull innebär ett lyckat genrep en misslyckad spelning...
..vi lyckades till och med enas om en spelordning. Utan att slåss. Sju låtar. Vill man vara poetisk; en låt per skalle. Men det var nog bara ett olycksfall i arbetet.

Ölen på 3V efteråt smakade förträffligt. Kom hem vid tio trött och nöjd. Såg fram emot en lång skön sömn, men då satte det igång att svida rejält i halsen. Käkade turkisk peppar som halstabletter. När jag väl somnade vaknade jag efter en och en halv timme badandes i svett. Så höll det på hela natten. När väckarklockan ringde kändes det som om jag skulle behöva ett par dar att ta igen mig på. Nu faller inte ödets lott så lyckligt. I stället sitter jag på jobbet trött och jävlig. Men helgen var bra.