Två glidare i samma text

"I remember way back then when
Everything was true and when
We would have such a very good time
Such a fine time"

I veckan lyssnade jag en smula på Ekots Lördagsintervju. Det var programmet från den 16 maj med Piratpartiets Richard Falkvinge. En smått skrämmande upplevelse. Karln begär förtroende från svenska folket för att skicka ner nån till Bryssel utan att berätta vilken partigrupp de tänker liera sig med - om de kommer in i parlamentet. Och det hade väl varit frid och fröjd om Piratpartiet var ett enfrågeparti. Men det dementerar Falkvinge. Han upplyser lyssnarna om att de ska rösta som partigruppen, såvida det inte kolliderar med deras (rätt oklara) tankar om medborgarrätt. Hur ställer Piratpartiet då till arbetsrätten och kollektivavtalen? Ökad överstatlighet? Sociala rättigheters överhöghet gentemot marknadens? Det vet vi inte. Eftersom det är frågor som Piratpartiet inte vill prata om, men senare gärna rösta om. Att Falkvinge sen inte vill redovisa hur mycket stålar som folk har pröjsat in på hans konto och hur han sen har använt dem ger en fingervisning om vad för sorts typ han är - en glidare.

***

Barnledig helg. Den kunde ha startats med firmafest. Men jag hoppade det. Alkohol och frustration är ingen bra kombination. I stället vaknar jag tidigt idag, relativt utvilad. Om 55 minuter ska jag träffa mina cykelkompisar vid Kransen. Sen drar vi söderöver till Grindstugan och fikar. I morgon blir det Adelsö. Sen sista repet innan giget i nästa vecka. Jo, jag börjar nog få lite nerver inför det. Sist jag stod på en scen var nog ungefär vid tiden för Gustav Vasas död. Vi får väl se om vi kan enas om vilka låtar vi ska lira. Som det ser ut nu lär det bli samling i baren under ett par låtar...

Flera tankar i skallen samtidigt

"I’m just a poor wayfaring stranger
Traveling thru this world below
There’s no sickness, no toil, no danger
In that bright land to which I go"

Ibland måste man hålla två tankar i skallen samtidigt. Ett sånt exempel fanns i dagens Metro. Under rubriken "LO-basens make fick jobb - på LO" kan vi läsa att Lennart Wedin efter pension från IF Metall fått jobb på LO. Och? Kan det kanske vara så att han fick det på egna meriter? Att han sen kvitterar ut pension samtidigt är inte heller det särskilt mycket att ondgöra sig över. Går du i avtalspension och hittar ett annat jobb får du både pension och lön. Så fungerar det för dig, mig och för Lennart. Vad är problemet?

Just nu handlar det naturligtvis om ett drev som kampanjar för att Wanja Lundby-Wedin ska avgå. I ett drev är alla nyheter - oavsett dess bäring - viktiga för att fylla skuldbägaren. Den samlade skiten journalisterna lyckats gräva upp ska bli så pass stor att det inte längre går att värja sig med hedern i behåll - oavsett skitens bäring. Wanjas dagar är räknade. Så är det. Bara en lång industrisemester fylld av fästingar och mord kan rädda henne.

Samtidigt tycker jag att Wanja borde ha avgått redan vid AMF-skandalen. Hennes trovärdighetskonto tömdes då. LO:s styrelse hade kunnat sätta press på henne. Men då många förbund tjänar på att det sitter en svag LO-ordförande valde de att låta henne sitta, med allt vad det innebär i bristande förtroende för LO och arbetarrörelsen. En ytterligare förklaring ligger nog i att samtliga förbundsordföringar i LO-styrelsen också sitter med i andra styrelser och har säkert inte heller alltid läst det finstilta i alla kontrakt som ingåtts. Därför sitter vi där med en svag LO-ordförande som media kommer att skjuta ner vilken dag som helst. Och för var dag som drevet går dras facket allt mer i smutsen. Hur gräsrötterna ska kunna vända de neråtgående medlemssiffrorna under såna här förhållanden är för mig en gåta.

Problemet med maktfullkomliga ordföringar ligger dessvärre inbyggt i rörelsen. Det finns ingen bortre gräns för hur länge en ordförande kan sitta. Och ju längre en människa sitter på en maktposition desto mer maktfullkomlig kommer han eller hon att bli. En amerikansk president kan bara sitta i två mandatperioder, det vill säga åtta år. Detta för att ingen president ska kunna förvandlas till monark. Jag tycker det är ett bra system. Det ger en ödmjukhet inför ämbetet och skickar ut dig från posten vid ungefär den tidpunkt då du tappar den ödmjukheten.

Värdelös ursäkt

"They got the sun and they got the palm trees (where’d you go?)
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
The Harder They Come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist, I can’t take the gun play (where’d you?)"

Klockan 10:49 igår publicerade Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, en ursäkt till Wanja Lundby-Wedin och den okända kvinna som på Expressens förstasida utmålats som Wanja. Klockan 14:00 fanns fortfarande upplagan i butikerna. En stilla undran: vad är en sån ursäkt värd? Borde inte Expressen, om det var ärliga i sin ursäkt, dragit in den felaktiga upplagan omedelbart när felet uppdagades? Nu framstår det mer som politisk smutskastning, troligtvis lagvidrig sådan.

***

Att som nittonåring landa i Kingston Jamaica var en dröm som gick i uppfyllelse. På flygplatsen träffade vi en jättetrevlig taxichaffis som gärna körde oss till vårt boende. Bilen såg väl inte direkt ut som en taxi med skylt och taxameter men vi kom fram dit vi skulle, sen tog det nästan fem dar innan vi blev av med honom. Han fixade gärna allt åt oss och tog betalt för det. Han blev skitsur när vi inte längre var intresserade av hans tjänster. Att Kingston skulle ha slum det visste jag. Men ingen hade förberett mig på lukten, eller aggressiviteten och rasismen som mötte oss "whiteys". Min reskompis fick panik efter nio dar och ville omedelbart lämna ön. Vi var unga. Naiva. Men det var vi å andra sidan inte ensamma om:

Klassisk musik

"I'm fucked, forlorn, frozen beneath the summer
Don't sing along or you'll get what I got"

Helgen har varit lysande. Det var först igår kväll när jag skulle somna som jag började tänka på jobbet. Sen var den nattsömnen förstörd. Så nu står jag på jobbet trött och jävlig. Annars har det varit en lagom skön blandning av fest, vila, cykling och repande. Som en liten clou fyllde dottern tio igår. Det blev tårt- och kak-kalas hos M:s hulda moder. Paketen var fina och dottern lyste. Jag och M:s mamma köpte en ny cykel till henne. Vit och fin. Tårt- och kakstinn bar det av till replokalen, där låtordningen nästan spikades. Sju låtar blir det. De tre första fungerar ruskigt bra ihop. Det ska bli hur kul som helst. Förhoppningsvis smittar vår entusiasm av sig på dem som vågar sig till giget. Vi har konstaterat att vi inte lirar covers - vi lirar klassisk musik. Så den 5 juni ges en klassisk konsert av vår förtjusande septett.

Ett fynd för mig kanske för dig

"Look at me now, will I ever learn?
I dont know how but I suddenly lose control"

Igår hittade jag ett riktigt fynd när jag gick på min lunchpromenad, inne på Akademibokhandeln vid Odenplan låg en hög av Jeppe Wikströms och Jan Lundgrens fantastiska fotobok Perspektiv på Stockholm a 169 kronor styck. Självklart kom jag därifrån med ett ex. Egentligen borde jag ha köpt fler. Perspektiv på Stockholm är den självklara presenten till någon som är det minsta intresserad av historia och stockholmiana. Särskilt fascinerande tycker jag att de jämförande bilderna är. Där de har ansträngt sig för att ta en ny bild ur samma perspektiv som en gammal. Hela morgonen har jag förundrat suttit och bläddrat i boken. Perspektiv på Stockholm kommer jag att ha glädje av länge.

Vad ska du bli

"As I walk through This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity
I ask myself Is all hope lost?
Is there only pain and hatred, and misery?"

Sitter på jobbet och försöker ta mig upp ur ledan. Elvis Costellos 'Armed Forces' är morgonens soundtrack. Solen skiner åtminstone. Alltid nåt. Igår frågade en i bolagsstyrelsen hur läget var. Orkade inte hålla masken och frågade henne om hon verkligen ville veta. Det ville hon. Förklarade att jag var mer än lovligt trött på hur personalpolitiken fungerar eller snarare hur den inte fungerar. Hon sa att hon förstod. Vad svarar man på det? Fint, gör nåt åt det då! Eller?

***

Trots att det råder mörker på jobbet finns det ljuspunkter i livet; dotterns Mamma Mia-föreställning igår var en stor sådan. Hon har lyckats få 21 barn och vuxna att engagera sig i ett halvår för att sätta upp Mamma Mia. Projektet har gått på grund otaliga gånger när tjejerna har blivit osams men M lyckades genom en stor dos diplomati ändå till slut att genomföra föreställningen. Det var rörigt, roligt och rörande. Precis som det ska vara när en hel hop tioåringar spelar sin första pjäs. De såg så lyckliga ut när de stod och tog emot blommor och applåder efteråt. Och jag tror att de flesta föräldrarna kände sig precis lika stolta som jag när barnen somnade igår kväll. Efteråt gick vi på M:s favoritkrog och åt grekiskt.

Ohämmad populism

"Carmencita, lilla vän, akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar eller kor"

Jag vet inte riktigt hur urverket tickar i Kristina Alvendals skalle. Men hennes senaste utspel om vad som ska klassificeras som kulturhistorisk bebyggelse här i stan är så populistiskt att det nästan är skrattretande. Att det inte lockar till skratt är för att hon har makt. Och som makthavare har Alvendal nu skrivit till Stadsmuseet:

"I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visar att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent”

I Svenskan förtydligar Alvendal vad hon tycker ska få en K-märkning: –Hela klassningssystemet bygger ju på en vilja att bevara det som vi anser vara skyddsvärt, att bevara det gamla Stockholm.

Notera ordet "gamla", jag tror att det är centralt i hur hon ser på vad som är skyddsvärd arkitektur. Att en byggnad från sjuttiotalet skulle kunna ha en hög skyddsklass är för henne främmande. Själv måste jag säga att Stockholms stadsmuseums blåa klassificering av Trygg Hansa-huset inte bara är modig, den är självklar. Jag går ofta förbi där och ögonen dras till byggnaden, det är tidstypiskt - men ändå inte. Trygg Hansa-huset är både vackert och fult beroende på vilket perspektiv du ser byggnaden ifrån. Jag tycker att det är en spännande byggnad. Och som sådant anser jag att det är klockrent enligt lagens formulering för byggnader som är ”särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”. Även sjuttiotalet är historia och har viktiga kulturhistoriska värden, oavsett om man gillar epokens estetik eller inte. Det är inget en maktfullkomlig politiker kan tycka bort.

Cykla mig trött

"No one cared
When someone lied
They’d rather say
That it’s irrelevant"

Det har varit en lång cykelhelg som fått mig att tänka på annat än jobbet. Jepp, vi är där igen. Det är struligt som fan och erkännandena är få. Det resulterar i en gigantisk trötthet som naturligtvis inte blir mindre av att vi genomgår en stor fusion där personalen tycks vara en lågprioriterad fråga. Inte blir det bättre av att vi är ett antal anställda som inte är anställda av moderbolaget, utan av dotterbolaget och som sådana räknas vi inte när moderbolaget ska fira fusionen. I ett sånt läge är det bra att cykla sig trött. I lördags mötte jag ett par vänner vid niotiden på morgonen. Vid två-rycket och med nio mil i benen satt jag och Tant på en uteservering i Kransen och njöt av varsin bärs i solskenet. Jag kom hem lagom till att Roberto Vacchi hälsade välkommen till den åttonde etappen av Girot. Snacka om planering. Igår körde jag Carrera Vårklassikers korta bana och kom in bland de tio bästa. En smått hyfsad prestation om jag får säga det själv med tanke på att jag nästan trodde att det var slut med cyklandet efter löparknäna i höstas.

Pretty in Pink

"Einstein can't be classed as witless.

He claimed atoms were the littlest.

When you did a bit of splitting-em-ness

Frighten everybody shitless"

Jag avskyr debattprogram i tv. De handlar oftast om att sätta programledaren i fokus. Och eftersom att den numer har rätten att avbryta i stort sett hela tiden sprider det sig till debattörerna som gapar i mun på varandra. Olidlig tv med andra ord. Trots det fastnade jag i går framför fyrans Kvällsöppet som endast handlade om Anna Odells verk 'Unknown Woman 2009–349701'. På ena sidan satt Anna Odell själv, en konstfacksprofessor och nån medelålders herre från en patient/anhörigförening, på den andra David Eberhard, chef St. Görans psykiatrimottagning vid tillfället, Birgitta Rydberg, landstingsråd med ansvar för psykiatrin. Det var en märklig debatt nu när Anna Odell har klivit fram och tagit ansvar för sitt verk och förklarat vad hennes avsikt var och är kom kritiken mot henne att handla om att hennes handlingar inte satte fokus på frågan hon ville lyfta utan om tilltaget. Det vill säga, de (David Eberhard och Birgitta Rydberg) som hela tiden har pekat finger och anklagat Odell för att vara oseriös, för att snylta på samhällets resurser och för att vara ohederlig anklagar henne nu för att vara den som trollat bort frågan om psykiatrins metoder och resurser. Det blev till och med riktigt obehagligt när David Eberhard i princip ville lägga munkavle på Anna Odell eftersom att hon saknade den ”psykiatriska kompetensen”. Att han själv inte drar sig för att recensera konst finner han inget märkligt i. Som vanligt blev man inte klokare av debattprogrammet, men det stärkte min åsikt om att svenska liberaler har det svårt med liberalismen. Och jag anser fortfarande att Anna Odell har gjort rätt. För är det så att hennes "snyltande av vård" innebar förlängt lidande eller utebliven vård för någon annan, ja då har verket visat att vi har alldeles för snålt tilltagna resurser till psykiatrin. Och bara ur det perspektivet är verket värt all heder.

***

Att Thomas Lövkvist tappade den rosa ledartröjan kan ha berott på mig. Jag glömde alldeles bort att ha på mig mina rosa strumpor igår. Som straff tänker jag bära rosa strumpor till Girots sista dag.

En märklig dag

"Do you know the way to San Jose?
I’ve been away so long. I may go wrong and lose my way.
Do you know the way to San Jose?
I’m going back to find some peace of mind in San Jose"

Jag vet inte om det är Snoddasvarning på den här låten. Jag hade bara melodin i skallen hela morgon, utan att komma på vad det var som snurrade runt i den mentala jukeboxen. Vid niotiden stod jag inte ut längre utan frågade jag min jobbarpolare om han visste var det var jag hade i skallen. Det räckte med en nynning för att han skulle knäcka låt, låtskrivare och artist. Märkligt.

***

Att Thomas Lövkvist skulle få behålla Maglia Rosa var ett fint önsketänkande. Tyvärr var motståndet bättre. Men han rullade ändå in som trea på dagens hårda etapp. En etapp som fick många favoriter att vika ner sig. Imponerande. En annan som imponerade var Fredrik Kessiakoff som rullade in som tia. Han har inte tillstymmelsen till lika bra stallkamrater som Lövkvist. Trots det har han avancerat bra i sammandraget de två senaste dagarna och ligger på en 24:e plats. Två svenskar med topp tio-placeringar på en bergsetapp har aldrig tidigare inträffat. Märkligt.

THOMAS LÖVKVIST KLÄR I ROSA

I dag tog Thomas Lövkvist över Maglia Rosa. Tommy Prim var den svensk som senast åkte i den rosa ledartröjan. Året var 1983. Grattis Thomas och bra jobbat! Jag hoppas att du får behålla den länge.

Take the 5th!

"In every street and every station
Kids fight like different nations
And it's brawn against brain
And it's knife against chain"

Så var det bestämt då. Det blir ett gig. Planeringen är i full gång. Inbjudningarna har skickats iväg. Digitalt. Så gick det inte riktigt till senast vi lirade ute. Då var det flyers som skulle tryckas eller kopieras. Gör någon flyers idag? Bortsett från den där porrklubben vars tapplappar man kan se lite här och där i city.

Jag måste erkänna att jag drabbades av ett tvivel när jag satt där med facebookeventet klart och skulle skicka ut inbjudningarna; vem fan är intresserad av att se ett gäng gubbar lira trettio bast gamla punklåtar? Även bland mina vänner. Borde jag inte bespara dem plågan, hånskrattet och genansen? Jag satt där och tittade på vännernas profilbilder och kunde inte komma på en enda som jag trodde kunde tänkas vilja komma. Gick ut i köket och satte på te och samlade mod. Sen stänkte jag iväg cirka 100 inbjudningar.

Showen kan börja

Idag börjar äventyret. Dessvärre kan jag inte se det. Jag får nöja mig med bilderna från Totò al Giro d'Italia ovan. Stopptid är ett av svt:s bästa program. I söndags handlade det om Gösta "Fåglum" Pettersson och hans framfart i Girot 1971. Du kan se det här.

Vintage Songs

"So tell me an I'll take the tube
You know a girl, yeah well she's bound to be rude
Cant get nothing at the places I've been"

Tänk vad roliga saker man kan hitta på Spottan. En sökning på 'Junco Partner' och jag hittade den här smått fantastiska samlingen. Jag är barnsligt förtjust i riktigt gamla jazz- och bluesinspelningar, det är nåt magiskt med att höra dessa knastriga röster från 1920- 0ch 1930-talen. De flesta musikerna är sedan länge döda men genom inspelningarna är de fortfarande levande. Lika fascinerande tycker jag att det är att det finns mängder med inspelningar från den tiden som handlar om droger och drogberoende. Låtar om droger var alltså inget nytt ens på sextiotalet. Men det som är märkligt är ju att skivmarknaden på 20- och 30-talen knappast kan ha varit särskilt stor, ändå måste de här låtarna ha getts ut - men de kan ju knappast ha renderat särskilt mycket radiotid med tanke på ämnena. Har du Spotify, klicka på länken och följ med tillbaks i tiden. Jag lovar att det är värt det.

Vårdepp?

"THIS IS THE CITY OF THE DEAD
AS WE LIE SIDE BY SIDE IN BED
I'D DO SOMETHING ELSE INSTEAD
BUT IT IS THE CITY OF THE DEAD"

Igår gick jag tillbaka till läggen och kollade vad jag skrev för ett år sedan. Jag fastnade för följande mening: "Fan vad jag är väderkänslig. Domedagsvädret utanför fönstret trycker ner mig under golvtiljorna och dränerar mig på all energi. Humöret är lågt. Allt känns svart." Samma sak skulle kunna ha skrivits i år. Har jag alltid varit sån att jag drabbas av vårdepressioner? Jag minns inte. Jag vet att jag i februari brukar tycka att allt är vidrigt. Men april och maj? Kanske är det så. Våren kommer där med sina varma vackra dagar som lyfter upp en från golvet, sen kommer bakslaget då temperaturen knappt orkar sig upp över 5+ med blåst och regn; förhoppningarna grusas lika snabbt som United gjorde två baljor på Arsenal igår. Allt känns svart. Ska det bli en sån där skitsommar i år igen? Hur ska jag orka?

Pressure Drop

"I said a pressure drop,
Oh pressure, oh yeah
Pressure's gonna drop on you"

På lördag börjar Giro d'Italia som fyller hundra år. Första loppet kördes 1909 och årets Giro blir det 92:a loppet. Under världskrigen blev det inte mycket cyklat. Girot är på ett sätt lite mer spännande än Tour de France eftersom att loppet tycks vara svårare att dominera. Det finns alltid förhandsfavoriter, men det är inte sällan som det skiter sig för dem. Senast nån tog tre segrar var i början av åttiotalet i och med Bernard Hinault. Att Lance Armstrong ställer upp i Girot för första gången kommer inte betyda ett smack. Han har lika stora eller små chanser att vinna som vilken annan av toppcyklisterna som har ett stenhårt stall bakom sig. För så är det; Girot är på många sätt ett hårdare lopp med fler tuffa bergsetapper än vad Touren har och det är ytterst sällan som ett stall har tillräckligt många bra bergsspecialister som kan köra slut på konkurrenterna.



Eddy Merckx är en av tre som har vunnit Girot fem gånger.



Cykling är en oberäknelig sport, vilket David Millar säkert kan intyga.



Fausto Coppi vann också fem Giro d'Italia. Den svartvita filmen är från 1953 då Coppi tog sin femte seger. Bara för att han trädde fram och var ärlig med sitt droganvändande har hans eftermäle ofta varit solkigt. Man bör komma ihåg att då var å andra sidan inte heller doping förbjudet, utan relativt utbrett, även om man säkerligen förteg detta faktum. I början av nittiotalet jobbade jag tillsammans med en gammal tävlingscyklist som i början på sextiotalet ofta var på i Holland på träningsläger. Där introducerades han till amfetamin av de holländska cyklisterna. "Alla tog det" berättade han.

Bryt ihop och kom igen

"You move and you groove when you lose what you lose,
and you lose what you groove and your moving away
And you move what you groove when you prove what
you lose and you lose what you choose
And your moving away"

När jag kom hem igår var jag mör som en utbankad schnitzel. Det sjöng i öronen efter repet. Och hela kroppen var slut efter att ytterligare 8.7 mil avverkats på Cayo. Det var en sån där härlig trötthet som man helst av allt skulle vilja suga på i ett par dar. Upp som en sol ner som en pannkaka lyder ju ett talesätt. I morse när väckarklockan ringde var lusten totalt försvunnen. Jag var bara trött. Jävligt trött. Kanske beror det på att jag i förra veckan hade glott i almanackan och glatts åt att även måndagen var röd. Fyra dars ledigt var precis vad jag behövde! Uppvaknandet var hårt och brutalt. Jag hade fel uppslag i kalendern och hade inte närmre reflekterat över datumen. Jag var kvar i påskhelgen. Det är bara att bryta ihop och komma igen.

***

Ett set börjar ta form. Igår testade vi ett set med sju låtar. 16 minuter och 8 sekunder senare var det klart. Det börjar bli riktigt tajt. Vi är nästan överens om vilka låtar som ska liras. Problemet är att det finns ett gäng givna låtar, sen vill några lägga till ytterligare favoriter. Och så skulle vi kunna hålla på i all oändlighet. Vilket naturligtvis skulle göra giget fullständigt olidligt. Min devis är att inte spela längre än nödvändigt. Sju låtar är precis över den gränsen.

***

Bajen torskade handbollsmatchen igår. Trist, javisst. Men tre SM-guld på rad är inte kattskit. Bryt ihop och kom igen.

***

Messis chip till Henry var inte så tokig. Repris på onsdag vore inte helt fel. Gärna med samma siffror. Fast å andra sidan, jag kan köpa 0-1 också.

Dåligt samvete

"I caught a glimpse from the dreams of children
I got a feeling of optimism
But woke up to a grey and lonely picture
The streets below left me feeling dirty, and
I was alone, no one was there"

Fånigt, men jag hade dåligt samvete i fredags morse för att jag inte jobbade. Tack och lov gick det över så fort jag kom ut på vägarna. Det blev 8.7 mil på nya cykeln. Intrycket av att ha köpt en Mercedes förstärktes. På gott och ont. Den kan kännas lite stel och tung. Men reagerar fint på både acceleration och styrning. Cayon gör vad du vill att den ska göra. Det onda känns fortfarande i baken. Och idag ska rumpan härdas med ytterligare mil.

***

2-6 och jag missade kalaset.

***

Wanja Lundby-Wedin snackade tydligen bonusar i Sundbyberg. Det vore bättre om hon hade gjort det i styrelserummen i stället.

***

Vad Mona snackade om har jag redan glömt.

***

Henry inledde återtåget. Och jag missade det. Fan.

***

Är inte ens säker på om Lasse Ohly sa nåt alls på 1 maj.

***

The Jam ligger på skivtallriken: