Makt, mod och politiskt gnäll

"I said girl, I'm just a vampire for your love"

I den politiska debatten torgförs att de fackliga organisationerna har för mycket makt. Det är liberala ledarskribenter, lobbyister från borgerliga tankesmedjor och representanter från arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv som vill få oss att inse hur svårt svenska arbetsgivare har det och i vilket underläge de är i förhållande till facket. När de pekar med hela handen mot en salladsbar i Göteborg är det lätt att tro att de har rätt. Men det är bara om man tänker i ett led. Vad är grunden för det fackliga arbetet? Jo, en personalklubb. Jag skulle vilja påstå att att domen mot tunnelbaneförarnas klubbordförande, Per Johansson, i Arbetsdomstolen visar på verkligheten i styrkeförhållandena på svensk arbetsmarknad. Per Johansson var en stridbar företrädare för sina medlemmar och vägrade ta skit från ett företag som flagrant struntade i sitt arbetsmiljöansvar. Han fick sparken.

Att fackliga förtroendevalda sparkas är inte ovanligt. Men att målet gick så långt som till domslut är högst ovanligt. Det är betydligt vanligare att företagen i överläggningarna innan domstolsförhandlingarna påbörjas erkänner att fel har begåtts och erbjuder en summa pengar strax över det belopp som den sparkade fackliga förtroendevalde kan få i AD. Det finns nämligen inga sanktioner mot företag som vägrar återanställa en felaktigt sparkad mer än böter. I går sparkades en ordförande på ett tryckeri. Han ska enligt chefen ha "läckt företagshemligheter till media". Vilket är rent skitsnack. Han gjorde sitt jobb som ordförande och var jobbig för arbetsgivaren, det är hela sanningen. Hur den historien kommer att sluta är fortfarande oklart. Men en sak är klar: Fackligt förtroendevalda läser de här nyheterna. Tror ni att det gör dem starkare och modigare när de ska förhandla för sina arbetskamrater? Tyder det på för mycket makt?

Läser man de borgerliga debattörerna är det lätt att tro att alla svenska arbetsgivare är Guds bästa barn. Så är det inte. I Dagens Arbete publicerades i går nyheten om att polska byggnadsarbetare var inkvarterade i utdömda kontorslokaler i ett tryckeri i Södertälje. Tryckeriets vd har även ett byggbolag men säger sig inte ha vetat om att det bodde polacker i tryckerilokalerna. Det här är inte heller ovanligt. Allt oftare kommer den här typen av nyheter upp till ytan. Svenska arbetsgivare som hyr in arbetskraft från låglöneländer och inkvarterar dem på platser där vi inte ens skulle låta våra barn leka och som sen blåser dem på stålarna när jobbet är utfört. Har facket för stor makt?

Det är det här som Vaxholms- och salladsbarskonflikten handlar om; att det ska finnas kollektivavtal som garanterar de anställda en grundtrygghet, oavsett om arbetskraften kommer från Sverige eller inte, både när det gäller försäkringar och lön. I Sverige finns inga lagstadgade minimilöner. Och de fackliga erfarenheter från företag utan kollektivavtal som gått omkull visar att de första som de drar in på när det börjar bli ont om stålar är personalens försäkringar. Med kollektivavtal gäller försäkringarna även när företaget inte betalar in premien. Det handlar om trygghet. Det är det striden handlar om; trygghet och en sund konkurrens.

Vad handlar då de borgerliga näringslivslivsjepparnas politiska gnäll om? En sak är klar; de vill inte ha en maktbalans mellan arbetsgivar- och fackliga organisationer, utan oinskränkt makt för arbetsgivarna. På ren svenska: Marknadsdiktatur. Inget annat.

När jag ändå är inne på arbetsmarknadsfrågor kan jag inte låta bli att ge er dagens garv. Ett tack till A Little Less Conversation som hittade länken först.