God Jul

"Did you see the stylish kids in the riot
We were shovelled up like muck
Set the night on fire
Wombles bleed truncheons and shields
You know I cherish you my love"

Det tog nästan ett dygn att återhämta mig från Joe Strummer-memorialen som jag hade med ett gäng polare. Utan att gå in på detaljerna kan jag säga att gårdagen var tuff, mycket tuff. Hade jag inte lovat att grava en lax hade jag nog inte stigit upp alls. Nu står laxen i kallskafferiet och gårdagen är begravd. Och allt som inte blev gjort igår väntar på mig idag, som städningen av lägenheten. Det är nåt speciellt med att ta itu med städningen på julafton, nästan nåt rituellt. Jag minns att jag kom hem till Hatte en julafton på åttiotalet. När jag ringde på dörren öppnade han svettig och dan, han storstädade. Frenesin tydde på en rejäl dos julångest. Han fick göra klart sen åt vi resterna som jag hade fått med mig från min mormor och drack Jameson och blev väl skitfulla. Julen som helg innebär att det bästa och sämsta med mänskligheten visar sig, omtanke och kärlek frodas sida vid sida med egoism och slutenhet. Jularna hemma hos mormor var alltid spännande för vi visste aldrig vem i huset hon hade bjudit in. Fanns det nån som var ensam på julafton fanns det alltid en stol och ett fat till att ställa fram. Dessa inbjudningar var aldrig påträngande, mormor var aldrig påträngande, utan självklara. Jag önskar att jag hade samma självklara attityd som min mormor, men tyvärr har jag inte det. Jag tycker att det är jobbigt med nya relationer. Har svårt att kallprata. Och när jag gör det kommer mina sarkasmer och ironier ofelbart att få dem att titta konstigt på mig.

Näe, ska det bli nåt gjort får jag sluta sitta här och blogga och sätta igång. Jag önskar alla vänner som brukar titta förbi här en riktigt god jul. Ta hand om er och era vänner och gärna andra också, ät och drick gott så ses vi förhoppningsvis på andra sidan. Jag har inte många jultraditioner, men den här låten inleder alltid min julafton: