Low Fidelity

"and I must admit that I was a bit scared,
but it gives me thrills to wind you up/
We gotta talk and shout it
Shout the song of freedom now/
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel"

När jag vaknade måste nån ha kommit åt kanalinställningen. Morgonsändningen var brusig och fladdrig. Tre låtar for förbi innan jag kom fram till diskbänken och frukostbestyren. Att fixa fram kaffe är det absolut första jag gör när jag lämnat kudden. Kanske berodde störningarna på att jag försov mig. Jag ville verkligen inte stiga upp. Alla måsten känns tunga nu. Få saker känns riktigt lustfyllda. Det är av det skälet som jag har slarvat lite med inläggen på sistone. Jag har suttit och glott på skärmen och inget har skrivits av sig själv och ofta har det varit mer än tomt i skallen. Inte ens tidningarna, som ofta kan vara en nödlösning, har gett inspiration. Snarare avsmak. Visste jag inte redan att vi lever i en sjuk värld blir man garanterat påmind om det vareviga dag. Och ibland måste jag backa tillbaka in i boet. Ta det lugnt. Rena systemet med litteratur och musik för att orka vidare. Det finns inga andra vettiga alternativ. Jag är tacksam för de små sakerna, som att vi gamla Gallerianpunks på lördag ska gubb- och gumpunkträff på Snövit. Ett litet fyrtorn i decembermörkret. Ett annat fyrtorn är att ligga och läsa senaste/sista boken med Harry Potter för dottern. Det är faktiskt det mysigaste jag vet.