Dream Time

"Where all you Skins, and Mod’s
You get together
Make pretend
It’s 1969 forever"

Under vargtimmarna i morse hade jag de märkligaste av drömmar: Jag åkte skidor nerför en inte allt för brant backe - jag som inte har stått på ett par lagg sen början av sjuttiotalet - på skakiga ben. Det var kul. Jag har ingen aning om jag kom ner. Dottern hade slängt en väckarklocka som inte höll tiden och naturligtvis började den ringa vid fyra-femtiden.* När jag somnade om hamnade jag på gubb- och gumpunkträffen som ska vara på lördag. Jag hade fått i mig nåt LSD-liknande preparat och mitt ansikte var helt förvridet, högerögat fladdrade runt som Monsterögat Modys magiska öga, överallt satt människor och pratade vid små bord, men jag kunde inte urskilja deras ansikten och inte heller höra deras röster. I nästa sekvens promenerar jag i Vasaparken. Vilket nu kändes som en befrielse. Men befrielsen varade inte länge; min väckarklocka började väsnas, det var dags att gå upp. Jag kände mig exakt så urlakad som om nattens drömmar hade varit på riktigt. Ont i kropp och skalle. I stället för att fixa fikat var det raka vägen in i duschen i ett fåfängt försök att stila till mig. Att jag nu ser en liten blå bit av himlen gör naturligtvis livet lite lättare.

* Nix, väckarklockan ligger inte bland de vanliga hushållssoporna utan bland de elektriska soporna (tre eller fyra gamla bärbara macar, förstärkare osv.) som man en vacker dag ska åka iväg till återvinningen med.