"I'm not making a fool of myself
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"
Märkligt. De små söta skottarna har fastnat i skallen på mig. Ändå lyssnade jag på Dylans Desire, en Mott-samling och en Stax-samling i går. Håll med om att det artilleriet borde få vad som helst att utrymma byggnaden, men nej då. Fast samtidigt kan jag inte påstå att jag mår dåligt av att ha dem i skallen, de är ju trots allt väldigt charmiga. Även om musiken de gör inte kan anses vara så där jättenyskapande. Samtidigt tycker jag nog att de har lagt till precis så mycket av sig själva i det de gör att det inte känns som efterapningar på tidigare hjältar.
Apropå det. Staffan har skrivit en rolig -och för den delen tänkvärd- önskan till Andres Lokko om vad han skulle vilja att Lokko tog upp i sina krönikor från andra sidan kanalen. Som vanligt kunde jag inte hålla tyst, utan hamnade raskt i en diskussion om musik. Jag tycker att du ska läsa inlägget och själv delta i diskussionen. När det gäller Staffans blogg har jag haft den som favorit sen strax innan jul då jag hittade den. Jag kanske inte alltid är överens med den gode Staffan, men jag gillar hans egensinne. Sen visade det sig att vi båda är med i Gallerian Punx på fejan och om jag fattade saken rätt var även han på återföreningen på Snövit innan jul. Trots det känner vi inte varandra. Hursomhelst, jag lägger upp honom i länklistan så att inte bara jag hittar honom snabbare utan även du.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fan jag älskar Mott The Hoople. Har alla på vinyl, bara för att du nämnde dom fick jag för mig att ladda ner allihop med extraspår, och den där boxen. Hymn For The Dudes, When My Minds Gone, massor med bra låtar utöver hitsen. Saturday Gigs! Aaaaah.
Jag håller Brain Capers för att vara deras bästa platta. Även om flera av de senare håller god standard.
Och kolla här:
www.answers.com/
topic/brain-capers?cat=entertainment
Ian Hunter har två dubbelgångare med samma namn i bandet. Och Mott the Hoople är "Main performer". :-)
Ett erkännande: Mott-liven har jag haft sen 1980, men aldrig lyssnat på mer än All the Young... och Violence, i övrigt; njaej. Men eftersom en nära polare som har osedvanligt god pop- & rocksmak har varit torsk sen han var liten beslöt jag att ge dem en chans till och köpte förra året en samling och den växer stadigt.
En annan kompis som är född 60 hade en teori i söndags om att jag är för ung! Såna teorier uppskattas, och den sög jag i mig i ett nafs. Men det finns ett uns av sanning i den. De äldre på gården där jag växte upp var så musikaliskt efterblivna att det hippaste som fanns runt 1973 var Elvis...
The Sweet hittade jag till själv.
Skicka en kommentar