Pausbild & pausmusik

"I was patrolling a Pachinko
Nude noodle model parlor in the Nefarious zone
Hanging out with insects under ducting
The C.I.A was on the phone
Well, such is life"

I natt vaknade jag vid halv tre med ett leende, kanske av att jag sjöng, eller av drömmen; jag gick mellan två höga stängsel, eller rättare, jag studsade mellan två höga stängsel. Högt. Riktigt högt. Jag var på väg att lära mig sväva. Tyngdlöst. Och jag sjöng. Sen vaknade jag. Blev orolig över om jag skulle kunna somna om. Det kunde jag, tack och lov. Dessvärre kan jag fortfarande inte flyga.

My House

"Hold tight wait 'till the partys over
Hold tight were in for nasty weather
There has got to be a way
Burning down the house"

Efter en osedvanligt lång helg var det då måndag igen. Det känns som nån har lagt en tung fuktig grå filt över hela stan. Ljuset har svårt att tränga igenom. Man vill bara somna om. Hoppas på att allt bara är en ond dröm. En blick omkring mig, eller ut genom fönstret förvissar mig om att så inte är fallet. Det här är på riktigt. Hela dan. Idag. I morgon. Och dan därefter. Sökandet har börjat. Efter nåt annat. Nåt nytt. Skrämmande. Men oundvikligt. Jag tömmer lådor och bränner broar. Förakt är ingen bra grund att bygga ett nytt hus på.

Ockuperad

"Think you know everything
You really don't know nothing
I wish that you were more intelligent
So you could see that what you are doing is
So shitty, to me"

Huvudet är ockuperat av tankar på mitt jobb, min närmaste chef och framtiden. Allt för mycket av min vakna tid går just nu åt till att leta utvägar, alternativ eller kanske snarare nya utmaningar. Jag vet inte om du har tittat in på ams hemsida på sistone, men i mina ögon är det inte många jobb som lockar. Inte ens under rubriken "Kultur och media". Och det ju just det, jag går runt på stan och ser alla mäniskor som arbetar med allehanda ting och försöker föreställa mig i deras arbete. Det går si så där. Oftast landar jag i slutsatser som; för stelt, för inrutat, för tråkigt. Ibland undrar jag om SL/Veolia/Annat vallfritt skitbolag behöver en spärrvakt till stationen Härboringenskogen. Fast då kommer det väl nån förman och gapar om att man inte får läsa på arbetstid eller att skjortan är ostruken. Starta eget då? Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken, men jag ratar den alltid lika raskt. Att sälja in andra har jag inga som helst problem med, men att snacka för varan Jag, se det går inte alls. Och utan den förmågan tror jag att det blir rätt tomt i kylskåpet.

Kristider

"either I'm too sensitive
or else I'm gettin' soft"

Jag drömde om han som gjorde mig mest besviken i våras. Vi har faktiskt inte träffats sen dess, trots att vi har barn i samma klass. Jag kan tydligen fortfarande inte släppa hans svek och jag har drömt om honom tidigare, men då har det ofta utmynnat i nån form av otrevligheter. I natt var det däremot spänt när vi sågs. Jag försökte ignorera honom, men av nån anledning blev vi tvungna att samtala, om vad och varför har jag glömt, och det blev inte uppgörelse i solnedgången, utan bara lite positivt jobbigt. För så är det, jag gillade honom verkligen. Och det är väl därför sveket känns så mycket mer.

***

Igår friskförklarade sjukgymnasten mig och mina knän och gav mig rådet att fortsätta cykla och styrketräna benen. Kul råd när vintern nu står i farstun och vägarna är fulla av blöta löv. Det innebär att det inte längre finns några undanflykter, vill jag genomföra sommarens planer är det bara att pallra mig iväg till Friskis & Svettis eller nåt liknande. Jag måste erkänna att tanken gör mig jättenervös. Gym och de som går på dem har jag aldrig känt mig befryndad med. Det är en helt annan värld i mina ögon. Jag är ju han som slutar lyssna och beställer en öl till när folk pratar vikter och kalorier. Ska jag bli en av dem? Läskigt.

***

Tydligen var det inget större fel på de svenska bankerna i alla fall. De har gjort fantastiska vinster, om än inte lika stora som i fjol. Swedbank som många har velat få till en enda stort svart hål har en rörelsevinst på 3 113 miljoner kronor. Snacka om kris! SEB ska tydligen sätta igång ett sparpaket då deras vinst bara handlar om 2 010 miljoner kronor. Dom sumpade visst 677 miljoner i Lehman Brothers-konkursen och då är det ju klart att de anställda får ta smällen, inte han eller hon som var direkt ansvarig. Sen lär väl kunderna få pröjsa nån ny liten avgift också så är den förlusten snart ur världen.

Tröst

"Sweeter than a honey bee, yeah, baby been sweet on me
Sweeter than a honey bee, yeah, my queen bee"

I morse var alla moment i morgonjympan lika jobbiga. Överhuvudtaget köndes det som om det borde ha varit en sån där söndagmorgon du vet då man vaknar tidigt och går upp, käkar frukost, läser tidningen och sen går och lägger sig igen. Men nu när jag tittar ut genom fönstret längtar jag faktiskt mer till Södertörns vägar än till min egen säng. Jag önskar att min kropp inte åldrades och att den gick med på att göra det jag vill att den ska göra utan att en massa skitskavanker hindrar mig. Jag vill kunna ge allt på en fotbollsplan igen, vill kunna genomföra cykelsemesterprojektet tillsammans med min jobbarkompis. Just idag känns de planerna väldigt fjärran. Det gör mig ledsen. Därför tröstar jag mig med Toumani Diabaté och Taj Mahal:

Dreamer

"Come gather 'round people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown"

Jag mötte Broder Bob i natt. Vi var de enda två på en loppis i en stor lada. Det kändes som om vi väntade på nåt eller någon. När jag insåg vem den andre personen i rummet var blev jag blyg och vågade inte gå fram och hälsa. Broder Bob satt på en stol och såg ut att vara nöjd med att inte göra nånting. I nästa drömsekvens stötte jag på en äsping och en större huggorm. Den större ormen gjorde ett utfall. Jag blev rädd och vaknade. Helt klart föredrar jag att vara blyg i samma rum som Dylan än att möta ormar.

***

De resterande 78 sidorna får vänta. Jag hade tagit semester igår och det behövdes. Efter frukost gick jag och la mig igen, somnade om och sov ett gäng timmar till. Alla mina ambitioner kom på skam. Det var skönt.

Förvirrad

Jag vaknade av att en gammal polare cyklade ner från balkongräcket. Han föll tre våningar. Det var en rätt läskig syn. När jag låg där i sängen och undrade varför J hade cyklat runt på ett balkongräcke i min dröm kom en låt smygande i skallen. Den var lite vag i kanterna, men jag är nästan säker på att det var den du kan se och höra här nedanför. Sen blev jag orolig. Det känns som om 999:s 'Homicide' är ännu en punklåt som några fyndiga reklamare - obegripligt nog - tycker passar som musikalisk illustration till en bil, tvål eller ännu en påse smaklösa chips. Är det så, eller har jag drömt det också?

Huvudvärk

Vara nära men ändå så borta

Fråga mig inte varför jag väcks av Pimme klockan 03.40 sjungandes Ung & Kåt. Tack och lov somnade jag om. Vaknade av väckarklockan 06.10 med huvudvärk. Tog en tablett efter frukost. Den har inte hjälpt. Vi stannar där.

Fyra dar kvar

"shudlee boop boodlee diddlee oooooooooh zeen
im broad, im broad, im broader than broadway"

Tillbaka. Solen skiner. Arbetsmötena avlöser varandra. Arslena blir bredare. Diskussionen blir till sorl. Kaffemuggarna fylls på. Ryggarna stummare. Grönskan på andra sidan fönstren lockar. Tankarna vandrar ut.

D-Day + 1

"Thursday night, everything's fine, except you've got that look in your eye
when I'm tellin' a story and you find it boring,
you're thinking of something to say.
You'll go along with it then drop it and humiliate me infront of our friends"

För en vecka sen drömde jag en knäpp dröm om Pistols. I morse vaknade jag svettig över att Svenskan gav mig och Thomas ett erbjudande att sitta i nån jury som skulle bedöma bilder från schlagerfestivalen. Inte för att jag skulle ha nåt emot att jobba med Thomas, inte alls, men vad är det för fel på vanliga mardrömmar där nån galning jagar en genom ett hamnområde med kniv? Bedöma bilder från en schlagerfestival. Tack för erbjudandet, men det går bort.

***

80:e minuten, Davies 1-1.

***

Jag suger fortfarande på söndagens aktiviteter i det strålande vädret. Bredvid mig ligger en hög med arbete och min blick irrar hela tiden längtansfullt ut genom fönstret. Hoppas att helgen bjussar på samma sköna väder. Då kör jag en repris. Både lördag och söndag.

***

93:e minuten, Dadomo 2-1.

***

"Go, go techno D-day, go techno D-day
Sometimes you have to get out of reach
It was a techno D-day, a techno D-day
And this is all about free speech"

Tainted Dream

Now I know I've got to
Run away I've got to
Get away
You don't really want any more from me

Knäpp dröm; på en scen, som mest påminner om en skolaula från femtiotalet, befinner sig Sex Pistols och nåt annat oidentifierat band, samtidigt, de slåss och oväsendet vet inga gränser, John Lydon tröttnar och går av, resten av banden också. Upp på scen kliver Depeche Mode. Sen står jag och herr Lydon vid scenkanten och dansar till 'Tainted Love'. Då vaknar jag.

Fender Telecaster

"I don't want you be no slave
I don't want you work all day
I don't want 'cause I'm sad and blue
I just want to make love to you, baby"

I natt var jag i New York. En stad jag märkligt nog aldrig besökt. Jag var på en skitig rockklubb. Lars Ulrich stod och jammade med nån okänd gitarrist. I nästa scen var han solo på ett scengolv lirandes bas framför en trashpunkig publik. Det lät inte så fantastiskt om jag ska uttrycka mig milt. Låttexten avslutades med ordet 'garlic'. Efter giget utrymdes haket och folk gick sjungandes ut och jag följde med. Jag stod utanför vid en liten park och tittade förundrat på dem som kom upp ur underjorden. Sen gick jag tillbaka. Ägaren höll på att sparka sönder elskåpet. Nån sa åt mig att klättra upp för en stege ovanför garagedörren, som utgjorde ställets entré, varpå porten stängdes och jag hittade ett gitarrcase. Alla stod utanför och skrattade, sen öppnades dörren och jag gick ut med caset. Jag la ner det på marken, böjde mig ner och öppnade. I det bruna caset låg en sliten träfärgad Telecaster från 1950-talet. Ägaren log och sa ingenting, men jag förstod att gitarren nu var min. Jag vaknade tårögd och lycklig.

Dream Time

"Where all you Skins, and Mod’s
You get together
Make pretend
It’s 1969 forever"

Under vargtimmarna i morse hade jag de märkligaste av drömmar: Jag åkte skidor nerför en inte allt för brant backe - jag som inte har stått på ett par lagg sen början av sjuttiotalet - på skakiga ben. Det var kul. Jag har ingen aning om jag kom ner. Dottern hade slängt en väckarklocka som inte höll tiden och naturligtvis började den ringa vid fyra-femtiden.* När jag somnade om hamnade jag på gubb- och gumpunkträffen som ska vara på lördag. Jag hade fått i mig nåt LSD-liknande preparat och mitt ansikte var helt förvridet, högerögat fladdrade runt som Monsterögat Modys magiska öga, överallt satt människor och pratade vid små bord, men jag kunde inte urskilja deras ansikten och inte heller höra deras röster. I nästa sekvens promenerar jag i Vasaparken. Vilket nu kändes som en befrielse. Men befrielsen varade inte länge; min väckarklocka började väsnas, det var dags att gå upp. Jag kände mig exakt så urlakad som om nattens drömmar hade varit på riktigt. Ont i kropp och skalle. I stället för att fixa fikat var det raka vägen in i duschen i ett fåfängt försök att stila till mig. Att jag nu ser en liten blå bit av himlen gör naturligtvis livet lite lättare.

* Nix, väckarklockan ligger inte bland de vanliga hushållssoporna utan bland de elektriska soporna (tre eller fyra gamla bärbara macar, förstärkare osv.) som man en vacker dag ska åka iväg till återvinningen med.

Crackin' Up

"I do your laundry
And your cooking too
What more, woman
Can a man like me do"

Scenariot var precis som väntat, mittbackar som skickade långbollar upp på Zlatan och Elmander. Efter fem minuter saknade jag en tokilsken Ljungberg som vågar hålla boll och spela längs med backen. Mer irriterande var nog tjatet från kommentatorerna om vilken fantastiskt bra match det var. Det var böljande, det var det. Men var det bra? Nja, det beror på om man gillar ett obefintligt mittfältsspel eller inte. Personligen älskar jag stenhårda mittfältare av Schwartz-typ som städar framför backlinjen. Vare sig Danmark eller Sverige har några såna lirare. För Danmarks del innebär det att de torskar fler matcher än Sverige av det enkla skälet att deras spelidé går ut på att vara spelförande. När motståndaren vinner boll, hinner/vill/kan inte danskarna ställa om och då kommer målen. Sveriges idé bygger på snabba omställningar från försvar till anfall. Alla försvarar hela tiden, när bollen vinns ska den upp snabbt på anfallarna. Problemet med det spelet är att de centrala mittfältarna sällan orkar hänga på upp i anfallen utan hamnar på mellis i ingenmansland. Tack och lov har Sverige speedkulor i form av Elmander eller pålitliga målgörare som Allbäck. Och Zlatan. Det är väl bara att instämma i hylningskören. Men en som verkligen ska ha en eloge är Kennedy, som jag tycker visade att Alexandersson kan pensioneras. Kennedy jobbade hårt både framåt och bakåt. Chippen och Kennedy på var sin kant och anfallarna får lite mer kreativitet att arbeta med. Och Svensson då. Ja spelar man mot BP och Trelleborg vecka efter vecka så hamnar man till slut i BP:s och Trelleborgs tempo. Så är det bara.

***

Skum dröm 1. Jag drömde att jag gick omkring i en lägenhet som var Hattes. Där några kvinnor jag inte kände höll på att städa. Det var natt och det var uppenbart att Hatte var död. Jag gick och letade efter nåt som jag kunde ta som minne. Jag hittade en obskyr samling solglasögon, allt annat var i princip bortstädat. Jag vaknade i tårar.

Skum dröm 2. Jag var i doktorns verkstad i Hammarbyhamnen, det var ingen där mer än jag. Då upptäcker jag att jag inte har nåt på mig på underkroppen. Över huvud taget. Vaknade förvirrad.

Skumt uppvaknande. S: "Kolla spindeln på väggen". Jag, yrvaket: "Vardå? S, pekande: "Där". Och det är sant. Första reaktionen; Jaha och tänker somna om. Men det är inte så lätt när det en halvmeter från mitt huvud sitter en cirka fyra centimeter fet spindel. Tar en bit papper och mördar den. Sen somnar jag om.

***

Trots att jag är stel som en lyktstolpe känns det trist att inte kunna fara ut med Svarta Springaren längs nån vacker höstväg. Jag behöver köra slut på mig själv fysiskt minst en gång i veckan. Ölen får en helt annan smak då.

Nothing but a Dreamer

"Shot through the heart
And youre to blame
You give love a bad name"

Känner ni igen texten? Hör ni melodin? Dåså. De flesta av er som läser det jag skriver förstår att den morgonen var traumatisk. Vi snackar samma klass som The Ark och Basshunter. Nej förresten, det är värre, det är nåt Tomas Ledinskt över Bon Jovi.

***

Jag läste precis intervjun med Manu Chao i DN och berördes av ett par saker han sa.

Om murarna mellan generationerna: - Man kunde se en gammal fiskare dricka med en punkare och verkligen umgås. Vi har förlorat det och det är ett stort problem som gör mig väldigt ledsen.

Om text, musik och energi: -Cynism är enkelt, men inte så modigt.

Jag har länge drömt om en 'Club Social' för mina vänner och våra barn, en plats som står öppen dagligen dit man kan gå och laga och äta middag tillsammans sitta kvar och umgås, titta på tv, lyssna på musik eller gå hem när man käkat. Ett avslappnat rum för likasinnade. Problemet med den här stan är att alla bor så jävla långt ifrån varandra så att det inte skulle funka. För att ett sånt här rum ska kunna leva gäller närhetsprincipen. Det ska inte upplevas som ett projekt att gå dit. Men kanske när vi blir pensionärer att vi kan samlas i nån by i Frankrike eller Spanien, diskutera vilket band som var bäst; Pistols eller Clash.

Puzzle

"I'm a street walking cheetah with a heart full of napalm
I'm a runaway son of the nuclear a-bomb
I am a worlds forgotten boy
The one who searches and destroys"

I natt hemsöktes jag igen av Å. Hon dök upp i det stora tidningshuset i Marieberg, där jag uppenbarligen jobbade kvar på plåtframställningen. Precis som i de tidigare drömarna spelade hon ingen huvudroll utan fanns där i bakgrunden som ett störande inslag. I den här drömmen blev jag erbjuden att gå en ombudsmannautbildning av facket. Vad Å hade på mitt jobb att göra har jag ingen aning om. Vill hon mig nåt kan hon väl ringa i stället för att hemsöka mina drömmar.

På nåt sätt lägger jag puzzel. I går var jag förbi Pet Sounds som hade bokrea. Jag kom därifrån med Sniffin Glue - The Essential Punk Accessory och Passion Is A Fashion. Mina senaste inköp från Ginza var Iggy Pop & The Stooges, Raw power; New York Dolls, Rock 'n' Roll; The Kinks, The Single Collection och Johnny Thunders, So Alone. Böckerna geggar i punkhistorien. Sniffin Glue var ett av Englands viktigaste punk-fanzine. Passion Is A Fashion är en biografi om The Clash skriven av Mojo-journalisten Pat Gilbert. Plattorna är sånt som jag inte haft i min egen skivsamling och inte heller behövt eftersom att polarna hade dem. Om jag backar bandet så fanns det en tid då jag ofta krashade på nåns soffa lika gärna som att åka hem. Och på efterfesterna fanns musiken. Nu för tiden sover jag helst hemma, även om jag fortfarande har en kärlek till långa efterfester, och då saknar jag en massa plattor. Eller snarare låtar. Och det är väl här puzzlet kommer in. Jag letar efter bitarna till min historia, till vad som gjorde mig till den jag är. Jag vet inte om de är viktiga och jag tror inte att det handlar om nostalgi. För så förbannat kul var det inte alltid att vara en 15-årig punkare från Hässelby Gård. Det var misshandel och knivhot bara för att man inte såg ut som övriga världen. Men nåt från den här tiden sitter kvar i mig, på gott och ont. Och kanske är det jag geggar i.

Ett erkännande: Som punkare tyckte jag att The Stooges bara var ett jävla slammer med för långa gitarrsolon. Tyckandet baserades väl på en eller två låtar, sen blockerade jag korkat nog rubbet. Tyckandet förändrades inte av att jag såg Iggy i London 1980. Bandet som kompande honom var bara bakgrundsmusiker, upptryckta mot väggarna så att det såg ut som om de var rädda för karln. Dan efter träffade jag honom back stage på The Clash där han påtänd frågade alla om efterfest. Jag tyckte han var en pinsam gammal gubbe. Nu, långt senare, inser jag hur viktiga The Stooges var för vad som skulle komma senare. Både första plattan och Raw Power har låtar med en energi som fortfarande berör. Ta 'I Wanna Be Your Dog' eller 'Search & Destroy', låtar som formligen blåser vad som helst av banan. På YouTube finns det ett underbart klipp på 9 minuter när de gör tv-debut. Klippet innehåller både speaker och reklamklipp och på så sätt är det ett obetalbart tidsdokument. Men frågan är om inte publiken var för stenad för att fatta vad som drabbade dem.

Snoddasmorgon

"Hälsa dom där hemma,
hälsa far och mor,
hälsa gröna hagen,
hälsa lille bror"

Så var det dags för en Snoddasmorgon. I en timmes tid har melodin gnagt inne i skallen. Föga förvånande var det morgontoalettbesöket som krystade fram ovanstående rader. En riktig Allsång-på-Skansen-låt. Varför får man en sån i skallen när man inte ens ser programmet? Vem som skrev och framförde låten har jag ingen aning om, men jag misstänker att Jah i Malmö har full koll. Till och med på skivetiketten.

***

På kommentarstråden till förra inlägget konstaterar Ankan han också hade massor av knasiga drömmar när han var ute i obygden på semestern. Själv blev jag hemsökt av ett ex. Hon återvände två dar på raken, den andra natten medverkade hon i samma dröm som S som hon vänstrade med. Det är 17 år sen vi bröt upp. Och fem år sen vi sågs senast.

***

I min föreställningsvärld dricker jag tjeckisk öl av två skäl; den är god och man vill ju stödja små bryggerier som gör godsaker. Tji fick jag. Det öl jag helst dricker på 3V ägs av SABMiller som även har Gambrinus. SABMiller är ett av världens största brygerriföretag. Min andra favvobira, Staropramen, ägs av världens största öltillverkare, belgiska Inbev. Livsmedelsindustrin blir allt mer monopoliserad. Frågan är om det inte är dags att börja dricka tyskt.

***

Skönheten ni ser på bilden är en Kona Jake 2008 som jag funderar på att köpa.

Ibland är jag också ute och cyklar

"Måndagen är fjärran den finns bortom bergen
Där skuggan från skorsten är hundra meter lång"

Jag vet inte om det var ölen igårkväll eller vad det var som gjorde att jag sov oroligt. Men en dröm var rätt kul; jag drömde att jag var tillbaka i Hässelby gård och skulle testköra en racercykel. Jag tog fart efter en tjej som jag såg svänga upp på Astrakangatan, tänkte kolla om jag hann ikapp i uppförsbacken och det gjorde jag och det var en fröjd att flyga upp för backen och förbi damen. När jag kom upp till krönet var all asfalt uppriven och låg som en storr barriär framför mig så det var bara att stanna och då kom tjejen ikapp och bad mig hålla hennes cykel medans hon skulle fixa nåt. Sen vaknade jag. Somnade om efter lite vattendrickande och vaknade nån timme senare av nästa dröm som var ett gräl med S. Hon är skitjobbig att gräla med oavsett om jag drömmer eller är vaken. Så det var inte så konstigt att jag vaknade och satte på tv:n för att lugna ned mig och bli trött igen. En repris av Mythbusters på Discovery gjorde susen och snart sov jag igen. Sen vaknade jag ytterligare en gång, men av vad? Det har jag ingen aning om.

Det känns som om det här kommer att bli en lång dag.

En vecka kvar till semester.

Idag såg jag en annons på en Miyata racer för 1500 spänn. Hmm.

Ett nattligt samtal med Bodil Malmsten

"1000 people did what they could
they found a steeple,
tore up the wood
500 pieces means 500 float
1000 people means 500 don't"

Jag sov oroligt i natt igen. Vaknade flera gånger. Min dotter ville inte sova i sin egen säng. Jag undrar om hon känner av att pappa inte är helt ok och därför vill vara mig nära. Nån gång mellan fyra och fem vaknade jag av en märklig dröm: Jag hade precis haft ett långt telefonsamtal med Bodil Malmsten. Telefonen var ingen mobil eller nån annan vanlig telefon utan en sån där juste drömtelefon som bara finns i huvudet och som man slipper gå och trycka mot örat. Jag promenerade längs nån gata som påminde om Hornsgatan och Personnevägen, fast kantad av sydeuropeiskt modernistiska hus. Bodil och jag talade om livet och en hel del om döden. Jag minns inte vad hon sa, men hennes ord och ton ingav en lugnande känsla. På samma sätt som de gör när jag hör henne på tv eller radio. Jag vågade inte fråga om vi kunde ta en fika, samtidigt behövdes det inte, jag var glad när jag vi lagt på.

Jag vaknade och tänkte ett tag på drömmen, log åt klockan på dvd:n och somnade om.

Jag har alltid gillat Bodil, även om jag aldrig läst nån av hennes böcker. Men av nån anledning läser jag gärna intervjuer med henne, fastnar framför radion eller tv:n när hon är med. Hon har en allvarlig humor eller ett humoristiskt allvar som jag fastnat för. Dessutom har hon integritet. Att jag drömde om henne har säkert sin förklaring i att jag läste hennes blogg igår och fastnade vid hennes text om självmord. Utan att orda för mycket om den slog den an en sträng i mig.

***

Jag kom på vilken låt det var igår, det var Swan Lakes All Fires. Melodin stämde, men textstrofen var fel. Efter många om och men hittade jag låttexten. Lite typiskt amerikanskt (fast dom är från Kanada) med gammeltestamentliga referenser. Är det nån mer än jag som känner igen sångmelodin?