"I don't want money, I want a thing called happiness"
Jaha så sitter jag här med morgonarbetsångest. Igen. Den tycks alltid komma smygande en vecka innan deadline. Fick alldeles nyss för mig att jag hade glömt en viktig detalj som måste vara med, hjärtat fördubblade omedelbart hastigheten, kastade mig över dummyn såg att jag självklart inte hade glömt vad jag trodde att jag glömt. Och så fortsätter det. Hela tiden. Jag har ganska exakt en vecka på mig att få ihop allting, ändå är jag skitnödig över om jag kommer att få tag på rätt människor. För att inte tappa tempo har jag bokat upp jobb idag och i morgon med. De facto arbetar jag non stop i två och en halv vecka. Ändå oroar jag mig. Allt kan gå snett, inbillar jag mig. Även om jag vet att det inte är sant. Just nu ligger jag bra till. Jag har koll. Trots det är det nåt som gnager. Jag är ockuperad. I mitt huvud går en flerfilig motorväg. I minst två av filerna är det hela tiden jobbrelaterad trafik. Vad som händer i de andra filerna kommer jag inte att minnas nästa måndag. Då kommer jag vara helt tom, dränerad på all energi. Till dess går jag på ett högt vartal. Det innebär exempelvis att jag vaknar av den här låten skränande i huvudet:
Jag misstänker att det är just den här typen av musik som får Staffan att kasta sig över tangentbordet och spotta ur sig 2 000 upprörda tecken om hur allt står still på de brittiska öarna. Men det skiter jag i. Jag gillar både The View och Staffan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Still eller inte. Det är ju otroligt bra!
Visst är det! Jag funderar på att vallfärda till Dryburgh bara för deras skull. Det ser förvisso ut som om det är ok cykellandskap också.
Jag får väl meddela att du har rätt. Den där låten säger mig ingenting, mer än att jag tänkte att det låter lite som Undertones, och då har jag aldrig gillat Undertones så värst mycket.
Jag liksom HÖR att det är en poplåt, de gör allt liksom rätt men ändå fattas nåt för mig. Jag tror det är en sista hemlig ingrediens jag vill ha, en som får det att verkligen BERÖRA. Det är det som är skillnaden mellan Beatles och Beach Boys för mig. Brian Wilson hade/har den där hemliga ingrediensen. Beatles var mest hantverk i mina öron.
Tänk så mycket fin musik de producerar i lilla Skottland.
Kan detta vara förklaringen:
www.youtube.com/watch?v=9J6-QAUzCrI
Staffan: Fast Brian Wilson var, och är, rätt avundsjuk på en del av det som The Beatles hantverkade ihop.
Nä Jah, detta e förklaringen!
http://www.youtube.com/watch?v=0LsRsMvwCBI
Ja, Brian var dödsavundsjuk på Beatles och Phil Spector, helt utan anledning, förutom att Beach Boys när dom var som bäst inte nådde samma framgångar. Brian Wilson tillförde sin egen skörhet och dessutom exempelvis Van Dyke Parks bisarrt impressionistiska texter, och så den nästan medfödda röstresursen hos bröderna Wilson. Nu är jag klyschmusikjournalistisk, men jag bjuder på det.
Hantverksskicklighet är inte dåligt i sig, men det är just hantverk. Hantverk plus hyfsat utpräglad säregenhet är däremot konst, mina ögon/öron/min hjärna/mun whatever.
http://www.youtube.com/watch?v=s6PKMex6ZFs
Som gammal stonesfanatiker lägger jag mig inte i diskussioner om huruvida Beach Boys eller Beatles hade hantverksskicklighet eller geni. Not my cup of tea.
Staffan, det är väl här tycke och smak kommer in. Jag skulle inte påstå att viewpojkarna är genier, inte alls, men de är ena jävla hantverkare. Och i min värld räcker det ibland ruggigt långt. Att de dessutom har ockuperat min morgonhjärna tyder jag som att de har nåt lite utöver det normala harvandet.
Andrew Zimmern!!
:D
Jag vill inte diskutera Rolling Stones alls, de har varken hantverksskicklighet eller geni. Nu skämtar jag lite.
Alltså ja, visst, man måste respektera tycke och smak... också.
I förrgår hade jag den där "kors vad det vimlar av segel idag"-gamla svenska schlagern på hjärnan en hel dag. Dans på Brännö brygga. Snacka om hantverksskicklighet. Det var frasen "Ada har legat med papiljotter inatt" som upprepades gång på gång i mitt huvud. Jag trodde jag höll på att bli galen. Galnare.
Ankan, Andrew who?
Staffan, jag vet allt för väl hur det är. Det värsta scenariot är jag har nåt liknande i skallen och dottern sjunger nån knattediscolåt på repeaten, då är jag glad över de svenska vapenlagarna. Hade de inte funnits hade jag nog blåst skallen av mig var och varannan dag.
Andrew e snubben i Staffans länk. Han har ett program, Bizarre Foods, där han provar märkliga maträtter, såsom haggis tex.
Haggis. Det är ju pölsa.
Brian Wilson hade all anledning att vara avundsjuk på The Beatles.
Jag är själv stor Beach Boys-fan, men man ska inte glömma att de hade en lång startsträcka innan de gjorde något mer självständigt än att koka upp gamla Chuck Berry-riff och sätta surftexter till.
Och Brian Wilson kunde inte surfa.
Jag tycker det känns som att man tröttnade på Beatles typ redan 1968. Och ändå var jag bara fem år då.
Beach Boys alla de där tidiga plattorna innehåller faktiskt en och annan riktigt bra låt. De lugna låtarna var alltid fina, om än lite corny.
Om Dennis Wilson inte hade kunnat surfa hade kanske även han utvecklat sin likaså makalösa talang för vacker musik lite tidigare. Så kanske han hade visat lite större respekt för havet och inte dykt på fyllan också.
Ada har inte alls legat med papiljotter på Brännö brygga.
Ada har istället legat med hela engelska flottan i "Oh boy, oh boy, oh boy".
Men jag håller med om att det kan vara lite knepigt att hålla reda på alla GBG-låtar. För att inte tala om hur besvärligt det blir när Håkan Hellström och Sven-Bertil Taube giggar tillsammans i Berwaldhallen.
Då blir förvirringen total och Briggen Bluebird förliser i monsunen utanför Santa Cruz samtidigt som Sten-Åke Cederhök och Lasse Dahlquist har seglarmössan på svaj på Gullholmen och Maj på Malö drar en lina genom Panama.
Skicka en kommentar