Chairman of the Bored

"Dom är uppe på taken alla är högt över staden

Sommaren snurrade fort, när vi bara snöade bort

Och jag vågade aldrig hålla din hand

Vi är inte såna som i slutet får varann"

Oinspirerad. Letar slött i morgontidningen efter nåt som kan få igång mig. Nåt att reagera på. Det är kris. Men det känns som om alla följer manus, utom nyliberalerna som har blivit märkvärdigt tysta. Eller omvända. Eller Gud vet vad. Vare sig Odell eller Alvendal säger nåt att hetsa upp sig över. Bara det förväntade. Trist. Och Fredrik Reinfeldt liknar mer och mer en tapet från tidigt sextiotal, ni vet de där som man måste gå jättenära för att se att de har ett skitfult mönster. Ohly och Sahlin då. Suck. Nej, jag orkar faktiskt inte tänka på att de ska representera oppositionen. Det är faktiskt en allt för deprimerande tanke. Jag tror att jag ska döpa om dem till Smilfinken och Känslan .

Inte blev jag gladare i morse av att väckarklockan ringde när mörkret fortfarande härskade utanför fönstret. Jag avskyr att stiga upp när det är mörkt. Jag avskyr att vakna av väckarklockor.

Tack och lov finns det ett par ljuspunkter i tillvaron. Sjukgymnasten sa i måndags åt mig att det nu är dags att testa knäet på en lite längre runda. En Tant har lovat att följa med som stödhjul. Och det är snällt. Sen har jag äntligen bjudit några vänner till middag på lördag. Jag har varit allt för dålig på sånt. Vilket är konstigt. Jag gillar att ha mina vänner på besök och jag gillar att laga mat till dem. En av maträtterna tillagas just nu. Så här såg den ut strax innan den åkte in i kylen: