"Sweeter than a honey bee, yeah, baby been sweet on me
Sweeter than a honey bee, yeah, my queen bee"
I morse var alla moment i morgonjympan lika jobbiga. Överhuvudtaget köndes det som om det borde ha varit en sån där söndagmorgon du vet då man vaknar tidigt och går upp, käkar frukost, läser tidningen och sen går och lägger sig igen. Men nu när jag tittar ut genom fönstret längtar jag faktiskt mer till Södertörns vägar än till min egen säng. Jag önskar att min kropp inte åldrades och att den gick med på att göra det jag vill att den ska göra utan att en massa skitskavanker hindrar mig. Jag vill kunna ge allt på en fotbollsplan igen, vill kunna genomföra cykelsemesterprojektet tillsammans med min jobbarkompis. Just idag känns de planerna väldigt fjärran. Det gör mig ledsen. Därför tröstar jag mig med Toumani Diabaté och Taj Mahal:
5 kommentarer:
Äh! det är bara 7 månader till syttene maj... :-)
Här har du en till som är trött på skavanker...
Träffade en "triathlon-kompis" ikväll och han hade sprungit 5 mil i skogen på 4tim 45min. Cyklat 18 mil på en kanontid som jag inte minns. Och här sitter jag i soffan...
Fel fel fel, 4tim och 15min ska det vara...
Skavanker är ett annat ord för skinn på näsan. Typ. Och rehab är ju vad det är, fram ett steg, två tillbaka. Hoppas det rullar inom kort.
Anonym, det sista jag hade med 17:e maj att göra var en flickvän som som var född på sagda dag. I övrigt hatar jag nationalism.
Tant, du å jag har lite att se fram emot misstänker jag. Och svettiga ska vi bli.
Slow, precis så är det. Målet är utstakat. Benen darrar.
Skicka en kommentar