"Monday, you can hold your head
Tuesday, Wednesday stay in bed"
När jag kom ut genom porten i morse fastnade jag nästan i dörröppningen, himlen var vidunderligt vacker i blått, vitt, grått med orangefärgade stråk. De gråare, lägre, molnen flög mot öst, de vita, högre, åt ett annat håll. Det är vid de här tillfällena jag får kraft. Jag vet inte om det är ett ålderstecken, men jag förundras allt mer över den skönhet som vi ofta tar för given, det kan vara allt från morgonrodnaden utanför mitt fönster till att vara omgiven av doften från varm skog en vårdag. Fan också, den sista meningen skulle jag inte ha skrivit. Det räcker med en titt i almanackan för att bli nedstämd. Det är minst fyra månader kvar tills tall och gran börjar andas i värmen sådär som den gör på sina ställen längs min väg ner över Södertörn.
***
Hur tolkar man att arbetsgivaren kommer och frågar om bloggar och vill ha med mig i en bloggredaktion? Är faran över eller ska jag arbeta som konsult? Jag orkar inte tänka på det. Jag känner mest tomhet just nu. Och i morgon vankas det julbord...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Lite roligt att läsa din och Jah Hollis samstämmiga naturdyrkan...
Jah e han å han e Jah, du vet.
Det där med att förundras över de små sakerna i livet och tom. tycka att ett litet dött löv på marken kan vara obeskrivligt vackert - tror jag inte har med ålder att göra. Bara medvetenhet.
Idag har det faktiskt varit vår i luften.
Jo, det är ett ålderstecken. Inte sjutton brydde man sig så mycket om hur molnen och sånt såg ut när man var liten.
Om du får betalt för att blogga på arbetstid är det bara att gratulera. :-)
Då var jag alltså Tant redan som liten... Jag låg ofta och fantiserade i gräset, när jag var en liten tjej, om vad molnen föreställde. Men det kanske helt enkelt var för att det inte fanns så mycket mer än natur omkring mig?
Tant, jag försöker minnas och jag tror att det är olika i olika åldrar. Jag minns att jag som barn när det var kurragömma eller röda vita rosen så låg jag ofta bland ormbunkarna och tittade rakt upp i himlen. Under tonårstiden var jag nog mest intresserad av hud.
Slow, idag inte.
Cliff, förvisso vore det trevligt. Men just nu är det så mycket personlig skit som ligger emellan som gör att jag undrar om det verkligen skulle vara värt det.
Tant, att se hur maskrosor bryter igenom asfalt är också en naturupplevelse.
Skicka en kommentar