Vredens druvor

"Cos it's gonna take a nitcomb to get rid of me
Cos I just realized that it was meant to be
I'm standing at the sale of the shoes of bankrupt men"

I början av nittiotalet sa jag upp mig från ett relativt välbetalt jobb, tänkte göra som så många polare gjort tidigare genom åren, softa ett tag på a-kassa och fundera över vad jag ville med mitt liv. Jag hade knappt påbörjat min frivilliga arbetslöshet för än nittiotalskrisen slog till med full kraft. Hade du inte gymnasiekompetens fanns det inte ens ett städjobb att få, det var den bistra realiteten. Samtidigt tog borgerliga nationalekonomer tillfället i akt och skyllde arbetslösheten på LAS, MBL och en allt för hög a-kassa. På så vis lyckades de flytta skulden för en kris från en självklar del av det kapitalistiska systemet till den arbetslöse. Mer eller mindre rättframt sa de att hungriga människor jagar bäst. De där galna professorerna som fick spaltkilometers utrymme på debattsidorna fick mig att börja plugga. Målet var en professur så att jag också kunde få torgföra mina åsikter, i stället för vetenskapliga rön, i media. Nu blev det inte så. Barn kom emellan. Och i sanningens namn hade jag mycket svårt för luften i den akademiska världen, den kändes mig unken.

Vi går nu in i en ny kris och jag är jävligt oroad över vilka konsekvenser den kommer att få. Blir den långvarig lär klassklyftorna eskalera i en fart vi nog inte trodde var möjlig i det här landet. Skälen är enkla: A-kasseförsäkringen är inte indexerad, vilket innebär att de 80 procenten, som inte ens var 80 procent då, är långt från 80 procent av lön idag; a-kasseersättningen trappas successivt ned efter tid; a-kassersättningen har fått en bortre parentes, har du tur kommer du in på en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, lönen för den kommer att vara som din a-kassa, när du sen åter blir arbetslös beräknas din a-kassa utifrån vad du hade under åtgärden. Studier räknas inte längre som en arbetsperiod, det geniala i att kristider kan vara tider för kunskapslyft -inte bara för individen utan för hela samhället- och klassresor har minimerats. Alla dessa försämringar i a-kassan är vår nuvarande regering skyldig till. Lägg därtill en försämrad sjukförsäkring och mörkret breder ut sig.

Ökade klyftor i ett samhälle skapar ett hårdare samhällsklimat. Redan nu förfasas vi över tillgången till vapen och ett allt råare våld. Vi får det samhälle vi förtjänar. Väljer vi partier som medvetet ökar klassklyftorna får vi också tas med allt fler (be-)svikna människor som känner att deras möjligheter att förverkliga sina drömmar är nära nog noll och intet. Människor vars framtidsmöjligheter kraftigt begränsas kommer inte bara stå vid sidan och titta på när de rika förlustar sig, de kommer att ta sin del av kakan, med eller utan våld. Så är det. Men det behöver inte vara så. Ondskan är inte genetisk eller etnisk, ondskan skapas av andra människor. Av dig och mig.