Igår var det fest på Kapsylen. Det blev blött. Och sent.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
-You know there ain't no street like home To make you feel so all alone-
Om mig
- Sånger från nedre botten
- Stockholm, Sweden
- Jag har en märklig ”sjukdom”, så gott som omedelbart när jag vaknar får jag en låt i skallen. Det är inget jag kan styra över. Vissa mornar kan jag komma på mig själv med att nynna på Snoddas, Boney M eller Dirty Pretty Things.
Musiklänkar
Andras skrik-, sång- och mummellänkar
Vi rullar
Fotbollslänkar
Bloggarkiv
-
▼
2008
(281)
-
▼
november
(23)
- Nattamat
- Ockuperad
- Att uppskatta det vardagliga
- 6 - 4
- Varma fötter - en klassfråga
- This is Religion
- Stockholmsnatt
- facebooksyndromet
- I stället för aggressionsterapi
- Boktipset: Tortyrens återkomst
- Längtan
- Ni skulle ha sagt nåt
- Mötet
- Dax att bli ego
- (v) hade fel och rätt på samma dag
- Orosmoln
- Uppoffringar
- Typical Girls
- My Girl
- Och så var det sagt det som måste sägas
- Efter festen kommer baksmällan
- Vredens druvor
- Blood & Chocolate
-
▼
november
(23)
2 kommentarer:
Hyfsat stadig på handen i alla fall :-)
hemliga tricks, inget annat.
Skicka en kommentar