Dax att bli ego

"Telling tales of drunkenness and cruelty.
Now Im sitting here/
The state of the roofs is a pity though
Generations all cramped with their kids in tow/
No chance to emigrate,
Im deep in debt and now its much too late..."

En rätt hektisk arbetsvecka går mot sitt slut. Allt för mycket tid har gått åt till att vänta eller städa efter andras oförmåga att göra det de ska och därtill rädda saker från att bli intetsägande. Precis när jag var färdig och andades ut i går eftermiddag fick jag ett positivt samtal. En av de tolv tidningar som jag i torsdags skickade en större artikel till ringde och ville ha in den i januarinumret. Av samtalet att döma hade redaktören inte ens läst artikeln, utan bara följebrevet. Om fler tar in den beror nog till stor del på hur viktig redaktören tycker att ensamrätten till materialet är. En ensamrätt som de av olika skäl inte kommer att få. Utan att gå in på artikelns innehåll var det ett kul knäck göra; att intervjua och fota engagerade, tänkande, människor renar mig en smula från min cynism. Faktiskt så till den milda grad att jag erbjöd redaktionerna artikeln gratis. Nåja, inte riktigt. För att få använda den ska de sätta in ett belopp, efter eget samvete, på en i mina ögon viktig stiftelses konto. Herregud, vad har jag gjort? Tänk om hälften av blaskorna vill ha artikeln! Vilken semesterresa jag och dottern hade kunnat göra. I fortsättning får jag lov att bara intervjua fullskaliga egoister så att jag utan samvete kan sälja artiklarna för egen räkning.