"Look at your ugly shame
What are you talking for?
Look at your ugly shame
There's too much for me to know about"
Igår kunde jag inte hålla tyst längre. Jag sa åt mina arbetsgivare att de var på väg att fullständigt urholka vårt förtroende för dem, att de måste respektera vårt arbete och oss som anställda och människor. Kort sagt att de tar sitt arbetsgivaransvar. Dessvärre tog de nog inte till sig det jag sa. För båda höll därefter var sitt försvarstal fyllda med ursäkter och självförhärliganden, men tillbakavisade det jag krävt på varje punkt. Jag stod fast vid det jag sagt och förklarade att de gärna får tro att de respekterar oss, men om vi upplever att så inte är fallet då är det nog vår känsla som väger tyngst. Jag är rätt nöjd över att jag klarade av att hålla mig kall och inte bli personlig, vilket jag mycket väl hade kunnat bli. Efteråt kändes det riktigt bra. Som om jag fått ur mig nåt som jag burit på allt för länge. Två av mina arbetskamrater berömde mig. Enskilt. Men i natt hemsöktes jag av mina arbetsgivare, vi grälade. Nu är jag trött.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Du vinner i det långa loppet. Det ligger väl i människans natur att försvara sig men jag tror att det går in i alla fall. Ge inte upp, du gör dina arbetsgivare en STOR tjänst genom att säga vad du tycker. Den gamla samlingen håller; stå på dig, annars gör någon annan det!
För övrigt, varför dyker den där otäcka dalmatinern upp överallt?
Tack. Angående dalmatinern, se det som ett tidens tecken...
Kanse ovidkommande i sammanhanget men fantastisk bra låt du dammat av. Vissa band får man inte glömma att inte glömma bort.
Arbetskamrater som kommer med beröm enskilt ska man passa sig för. Varför står dom inte för sina åsikter?
Håller med föregående talare - alltid skönt att få stöd av arb.kamrater, men de kan gärna stå bredvid redan från början. Och, vad vi har mycket mer gemensamt än cykling :)
Det var strongt gjort.
Angående tysta arbetskamrater. Det är som i resten av livet, alla kan inte vara lika modiga. Jag respekterar även dom som inte vågar höja sin röst men jag är glad om de åtminstånne i det tysta uttrycker sitt stöd.
Anonym 1, jag skulle nog bara sträcka mig till "vissa låtar".
Anonym 2, kanske av samma anledning som att man skriver kommentarer anonymt? ;-)
Tant, det var jag och vår klubbordförande som växeldrog, men de andra hade gärna fått fylla i med en eller annan kommentar, då hade vår sak blivit starkare.
Asd, så är det. Och de är klart att folk är rädda, vi ska skära ned och då är jobbet i fara.
Bra jobbat. Och generöst mot din arbetsgivare som får möjlighet att förstå hur de anställda uppfattar situationen.
När det gäller beröm och ryggdunkningar från tysta sympatisörer tycker jag det är knepigt. För vissa människor tror jag inte det finns på kartan att öppna käften, än mindre höja rösten, när det hettar till. Vi är olika, helt enkelt.
Skicka en kommentar