tisdag 26 maj 2009

Värdelös ursäkt

"They got the sun and they got the palm trees (where’d you go?)
They got the weed, and they got the taxies (where’d you go?)
The Harder They Come, n’ the home of ol’ Bluebeat (where’d you go?)
Yes I’d stay and be a tourist, I can’t take the gun play (where’d you?)"


Klockan 10:49 igår publicerade Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, en ursäkt till Wanja Lundby-Wedin och den okända kvinna som på Expressens förstasida utmålats som Wanja. Klockan 14:00 fanns fortfarande upplagan i butikerna. En stilla undran: vad är en sån ursäkt värd? Borde inte Expressen, om det var ärliga i sin ursäkt, dragit in den felaktiga upplagan omedelbart när felet uppdagades? Nu framstår det mer som politisk smutskastning, troligtvis lagvidrig sådan.

***

Att som nittonåring landa i Kingston Jamaica var en dröm som gick i uppfyllelse. På flygplatsen träffade vi en jättetrevlig taxichaffis som gärna körde oss till vårt boende. Bilen såg väl inte direkt ut som en taxi med skylt och taxameter men vi kom fram dit vi skulle, sen tog det nästan fem dar innan vi blev av med honom. Han fixade gärna allt åt oss och tog betalt för det. Han blev skitsur när vi inte längre var intresserade av hans tjänster. Att Kingston skulle ha slum det visste jag. Men ingen hade förberett mig på lukten, eller aggressiviteten och rasismen som mötte oss "whiteys". Min reskompis fick panik efter nio dar och ville omedelbart lämna ön. Vi var unga. Naiva. Men det var vi å andra sidan inte ensamma om:

3 kommentarer:

Martin sa...

Expressens kampanj mot Vanja kändes sådär redan innan det här klavertrampet fast det öppnar ju onekligen nya möjligheter för de som är i skottlinjen. Nu räcker det ju att skicka ut någon som är någorlunda lik dig själv som säger tokigheter och sen kan du stämma en kvällstidning.

Martin sa...

För övrigt tycker jag fortfarande att Give 'em enough rope är en väldigt underskattad platta. Bästa trelåtsöppningen på en rockplatta sedan Funhouse.

Sånger från nedre botten sa...

Martin, Give 'em... var den platta som fick mig att torska på The Clash, eller rättare; virvelslaget i introt på Safe. På rätt volym (skithögt) är det fortfarande bland de ballaste intron som gjorts.