Bidragsfuskare

"But how we move from A to B, can't be up to me
Cause I dont know"

Det är skillnad på skit och pannkaka, brukar en äldre kollega säga. Ibland fattar jag inte riktigt vad han menar när han säger det. Men när jag satt och tittade på våra lokala nyheter igårkväll fanns det ett inslag som verkligen klargjorde uttrycket. Det har uppdagats fusk för tiotals miljoner kronor inom landstingssektorn. Det handlar om felaktiga utbetalningar för minst 50 miljoner kronor. Det är privatläkare som debiterar för ej utförda operationer, dubbeldebiterar och överundersöker patienter så att taxametern tickar till ordentligt. Jag har ännu inte sett och hört en enda politiker ur den sittande borgerliga landstingsmajoriteten i tv säga med upprörda darrande röster att: "det här är fullständigt oacceptabelt", "varenda krona ska betalas tillbaka" och "nu ska vi komma tillrätta med bidragsfusket. En gång för alla". Det är som sagt skillnad mellan skit och pannkaka.

I DN gjorde de en rerajt på uppgifterna, som tydligen publicerades först i Dagens Medicin. Men det var väl ingen på DN:s stockholmsredaktion som orkade ringa Filippa och fråga hur hon ska komma tillrätta med bidragsfusket.

Hjälp en HTML-analfabet

"Du har hört den förut så du visslar med mej bah"

Förklara för mig, varför funkar inte koden på den här sidan: http://help.blogger.com/bin/answer.py?answer=42522&query=comments&topic=&type=f

Jag har försökt att lägga in den som ett nytt sidelement med hjälp av HTML/JavaScriptfunktionen. Recent Comments-rubriken dyker upp på sidan, men nya kommentarer syns ändå inte. Vad gör jag för fel?

Svar till Undrande

***

Den här vackra låten fick jag i skallen på vägen till jobbet och nu sitter den som klister:



Men det är helt ok, jag hoppas att den konkurrerar ut Giftig som börjar bli en ny morgonplåga.

Nyheten som inte är en nyhet

"Bräng brääääng
bräbräbrää brääääng"

Men snälla rara. Hur kan en människa leva i Sverige 2008 utan att veta om att det finns samhällsklasser? Torsten Kai-Larsen som arbetar med att sälja ut allmännyttan i Stockholm är besviken över att alla inte har råd att köpa sina lägenheter i miljonprogramsområdena. God morgon Torsten!

Självklart kan inte banker låna ut pengar om de misstänker att individen inte klarar av att bära lånet. I förorternas flerfamiljshus är det många som inte har den kreditvärdigheten som behövs för att köpa sina lägenheter. Skälet är enkelt; de tillhör en samhällsklass som inte tjänar inte tillräckligt bra. Och med tanke på renoveringsbehoven i många av fastigheterna handlar det inte bara om vilket pris ett köp kan tänkas ha idag, utan om vilka renoveringar bostadsrättsföreningen måste göra inom en snar framtid och vilken inverkan det kommer att ha på avgiften. Inte sällan är nybildade bostadsrättsföreningar tvungna att höja avgiften med åtskilliga procentenheter åren efter ett övertagande för att klara av både kontinuerligt underhåll och renovering. Merkostnader som låginkomsttagare inte har råd med. För dem är det både billigare och säkrare att bo i hyreshus. Det här nu inga nyheter. Det är självklarheter som både Hyresgästföreningen, fackliga organisationer, socialdemokraterna och vänsterpartiet har poängterat sedan valen i slutet på nittiotalet då debatten om utförsäljningen började.

Att den politiska majoriteten i Stadhuset inte vill se det handlar om de är så förblindade av tanken på skattesänkningar och det som ska finansiera dem. Det vill säga realisationen på stadens tillgångar.

Sen är det inte ovanligt att människor lever i sina kokonger och blundar för hur verkligheten ter sig för andra människor. Särskilt för dem som har det sämre. Men det är väl inte så konstigt, väljer vi att se, säger vårt samvete oss att vi måste bry oss. Hellre då att blunda.

***

Det som står överst i det här inlägget är hårdrocksversionen av Mange Schmidts Giftig som jag hade i skallen i morse när jag vaknade. Den var inget vidare.

Snoddasmorgon

"Stockholm i mitt hjärta"

Vad ger ni mig för den?

Geniet som kraschlandade

"Naa naa
nananaa naa
tjicka, tjicka, tjicka, tjicka"

Fy fan vad bra! Vilken otroligt ball låt! Blåset som kör "naa naa" och den stenhårda skaguran som markerar beatet. Snabbt fram med videon på tunelbaneperrongen nynna in den fantastiska låtidéen i miken.

Åtskilliga timmar -och några fler öl- senare återkommer låten när jag ligger och mornar mig. Den följer med upp till frukostbordet. Jag är otroligt nöjd över att jag hade sinnesnärvaro nog att spela in den. Jag är lika nöjd över att låten kommer till mig utan att behöva lyssna på inspelningen. Tyder inte det på viss kvalitet?

Sen börjar jag vissla blåsarret. Ridå. Jag har bara gjort Mange Schmidts 'Giftig' till en grym 60-tals skalåt.

***

Igår försökte jag fixa så man kan se nya kommentarer på bloggens framsida. Jag hittade programmeringen som man skulle klistra in nånstans. Jag försökte. Som ni ser gick det sådär. Eller snarare inte alls. Jag fick upp Recent comments på framsidan, men sen var det lite html-ladidada som syntes och inte funkade det heller. Nu undrar jag vad jag gjorde för fel?

***

Bilden på Marathonmannen är tagen på Pelikans bakficka. Jag brukade plåta lite där när jag gick på en mediekurs ungefär vid Eldkvarns brand. Ljuset är fortfarande fantastiskt där.

Deja Vu

För nästan tio år sedan övergavs gränskontrollen mellan Öst- och Västtyskland. När den östtyska maktapparaten kollapsade började Berlins invånare att hacka sönder den förhatliga muren som separerade en hel stad. När jag nu ser nyhetsbilderna från Gaza får jag samma känsla. En orättfärdighet rivs. Om det sen är Hamas som ligger bakom aktionen är oväsentligt.

Att den israeliska statens kränkningar av den palestinska befolkningen på Gazaremsan och Västbanken mäts i den internationella politiken efter en helt egen måttstock är ingen nyhet. Genève-konventionen angående skydd för civilpersoner under krigstid tycks vara toalettpapperet i Knesset. Skumma igenom det 135-sidiga dokumentet och du blir snart varse att det knappt finns en artikel som staten Israel inte har brutit mot. När Israel stoppade all varuinförsel till Gaza är det inget annat än en kollektiv bestraffning mot civila. Att i det läget se bilderna på tv och i tidningar på en isolerad befolkning som river en mur och väller in i en annan stat i syfte att handla och för ett litet tag andas som normala människor gjorde mig tårögd. Det var så otroligt vackert. Hur Egypten nu ska kunna stänga andningshålet för palestinierna utan att framstå som Israels bundsförvant är en gåta.

***

I två mornar på raken har jag haft samma låt i skallen när jag vaknar, men jag har inte en susning om vilken den är. Det är en utgång på en vers och det låter riktigt hemskt; mainstreampopigt, om du förstår vad jag menar.

Friday, I'm in love

"Baby if you just say you care
Follow you most anywhere"

Såja, nu är biljetterna köpta till Berlin. Det blir en liten weekendresa med fokus på öl, mat, historia och kultur i ungefär nämnd ordning. Möjligtvis kan vissa omprioriteringar göras och förmodligen kan det också finnas utrymme för kombinationer. Exempelvis kan jag tänka mig att kombinera mat och öl, kultur och öl, och kanske även lyssna på M:s historia över en öl.

Har ni också känt av fredagens rastlösa arbetsdag? Jag har längtat till hemgång hela dan. En låt som jag på nåt sätt förknippar med väntan är den här nerviga låten. I videon kan man också konstatera att headbangandet inte inleddes med hårdrocken, utan med soulen.

Lösta morgonproblem

"Can`t make myself forget about it
The way you seem to do
There`s only one regret about it
I can`t get through to you"

YES! Nu kom jag på vilken låt det var. I en halvtimmes tid har jag haft en fras, "I don't know", på repeat i skallen. Faktiskt lite irriterande. Särskilt när jag försöker knöka in frasen i The Beatles produktion. Men det var ju inte The Beatles, det var ju Big Audio Dynamite! Och låten, ja den heter föga förvånande just 'I don't know'. Den kommer från en av deras mest underskattade plattor, The Globe. Faktiskt den enda av deras plattor som jag fortfarande orkar lyssna på. Du kan säkert hitta den på en skivbörs för en tia, helt klart värt pengarna.

***

Jag och en kompis funderar på att dra till Berlin om en månad. Är det nån som har tips på bra och billigt boende någorlunda centralt? Det får gärna vara i ett trevligt område med bra tyska ölstugor som serverar klassiskt tyskt käk. Tips tas tacksamt emot på kommentarstråden.

Brösttoner

"Living in the love of the common people
Smiles through the heart of the family man
Poppa's gonna buy you a dream to cling to
Momma's gonna love you just as much as she can
And she can"

Det var nåt han sa till reportrarna när han släppts från häktet som störde mig. Förvisso har jag stört mig på hela mediacirkusen, men mer om det senare. Vad var det han sa. Jo, Tito sa: - Det svenska samhället har behandlat mig sämre än diktaturens Chile.

Diktaturens Chile behandlade nu inte alla medborgare dåligt, om man bortser från att deras demokratiska rättigheter berövades dem. Men om du kämpade för demokrati, ja då kunde du räkna med en omild behandling. Och det är väl nånstans ditåt han vill komma, Tito. Att han ska ha behandlats illa av generalerna och deras hantlangare. Jag har inte en susning om vilken behandling Tito har utsatts för under diktaturen, eller om han överhuvudtaget har varit fängslad . Men en sak är jag väldigt säker på. När han nu satt häktad, här i Sverige har han knappast torterats med elchocker, ubåten eller blivit skenavrättad. Jag tror inte heller att man har gripit hans anhöriga eller hotat att våldta hans fru. Att som Tito kasta ur sig att han blivit sämre behandlad av det svenska samhället än av den chilenska juntan blir därför inte bara korkat, det blir en skymf mot dem som verkligen fängslades, torterades och försvann under juntatiden.

I frågan om mediacirkusen kan jag hålla med Tito. Jag kan inte se nödvändigheten av att publicera namn innan dom verkligen har fastställts. En sak är säker; om Tito är oskyldig till anklagelserna är han ändå för evigt dömd i allmänhetens ögon. Och det är ett riktigt jävla övergrepp.

Hopp

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority"

Jaha, så var jag i mål efter två och en halv veckas intensivt arbete. Jag känner hur tankarna sakta lämnar skallen som om jag hade pyspunka. I kväll ska jag gå på 3v och dricka Urquell. Många. Eller så blir det som det ofta blir efter en längre arbetsperiod; många öl blir tre. Sen ringer sovklockan. Nå det får bli hur det vill, men det är alltid bra att ha en målsättning här i livet. Och i kväll är min att bli full.

Tidigare idag tändes ett hopp, men tycker inte ni också att det känns lite väl tidigt för träd och buskar att knoppas. Som om det bara är en retfull påminnelse, innan vintern slår oss i huvudet med sitt största brännbollsträ.

Det är alltid nån annans fel

"But eyes shut it’s you I’m thinking of
But how we move from A to B
It can’t be up to me
Cause you don’t know"

- Nu är jag också en oerhörd erfarenhet rikare när det gäller krishantering, säger Cecilia Stegö Chilò till Dagens industri. Hon har fått nytt jobb som rådgivare på PR-byrån Springtime. Jag är inte helt säker på att jag skulle rekomendera någon att ta råd av henne:

"Mer otur än jag hade kan man inte ha. Det var en serie sammanfallande omständigheter som fällde mig. /../. Jag hade klarat fler smockor från kulturvänstern, men när det interna stödet brast ville jag inte vara en belastning. Det var synd för jag hade blivit en bra minister."

Enligt Cecilia Stegö Chilò är det tydligen inte hennes eget fel att hon fick avgå. Nej, det var hennes svekfulla partikamrater som tvingade henne. Inte det faktum att hon var en kulturminister som aldrig någonsin betalt en tv-licens.

Jag vet inte varför, men jag kan tycka att en grundförutsättning för en rådgivare är att denne tar lärdom och kommer till nya insikter av de erfarenheter som livet ger. När det gäller Cecilia Stegö Chilò verkar hon fortfarande inte förstå varför hon fick avgå. En rådgivare som dessutom alltid skyller på någon annan är nog i längden ingen bra rådgivare.

Nanana ninana - Dagens boktips

"Oh shut your mouth and try to enjoy it"

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle orka läsa en bok som handlar om ett cykellopp. Tack och lov handlar inte heller Tim Krabbés The Rider om cykellopp, den handlar om livet utifrån en cyklists perspektiv. Loppet är bara den röda tråden. Som mordgåtan i en kriminalroman. Den finns där som motorn, men skulle aldrig funka om det inte fanns filosofiska och psykologiska dimensioner. Det skulle bara bli platt. Tyvärr var jag lite orättvis mot The Rider. Jag började läsa boken i sängen som godnattlitteratur. Det var inte så där vidare värst hyggligt. Det finns en del cykel- och tekniktermer på engelska som jag inte riktigt hängde med på. Självklart gjorde det inte ögonen piggare. Nu har jag med mig den på tricken i stället och då bjuder jag mina medresenärer på ett och annat fniss eller gapflabb. Tim Krabbé är en lysande krass berättare som hela tiden bjuder på sköna oneliners. Sug på den här:

"Nothing hisses quite so sweetly as a rival's puncture."

Självklart handlar The Rider om cykling, men mer om att uthärda något. För så är det, oavsett om du står i replokal i timmar och harvar med en låt eller sitter på en cykel kan du ge dig fan på att större delen av tiden är vidrig och tråkig. Men momenten av smärta uthärdas av känslan när allt fungerar, när du är ett med det du håller på med. Dock finns det en avgörande skillnad som jag bara har nosat på; den fysiska smärtans inverkan på psyket. I en replokal kan man känna leda, oljudet och osvänget gnager ned dig. Sitter du på en cykel och du börjar få ont, som i mitt fall ryggen, kommer den smärtan till slut att mala dig sönder och samman. Jag nosade på den i början på hösten då jag trots ryggproblemen inte kunde avhålla mig från söndagscyklingen. Marathonmannen och jag hade föresatt oss att cykla från Östertälje till Nynäshamn. Vi hade konstant motvind. Vid Sorunda insåg jag att jag aldrig skulle klara av att ta mig till Nynäs, jag bröt, vi körde till Ösmo istället. Jag var tårögd när jag såg flaggorna över Ösmo centrum. Jag hade skitont och en Falcon export har aldrig smakat bättre. Söndagen efter satt vi på cyklarna igen.

Gillar du utmaningar, gillar du att kolla in Tour de France, eller bara undrar hur cyklisternas klockor tickar. Läs The Rider.

Längtar

"Thought he was done man, thought he was finished, But he’s back up again"

Red Gold & Green

"Silence is a rhythm too"

Ok, jag har full förståelse för dem som vill fira en grön jul. Men är inte rastajulbelysningen på Hornsgatan ändå en lite väl överdriven markering?

Skulle du verkligen våga?

"Bang, where we going, what we doing this night
I feel drunk already, maybe my drink got spiked
But more like the other like that I’m just a lightweight
But I don’t care, man, I been drunk forever I’m sedated"

Tänk dig att det var så här enkelt: Du skriver ned några rader om dina innersta fantasier. Går och köper ett frimärke, (vem har frimärken hemma?). Slickar och klistrar på det. Går till den gula lådan och lägger på vykortet. En vecka senare slår fantasierna in. Skulle du verkligen våga?

Öka takten sista kvarten

"I don't want money, I want a thing called happiness"

Jaha så sitter jag här med morgonarbetsångest. Igen. Den tycks alltid komma smygande en vecka innan deadline. Fick alldeles nyss för mig att jag hade glömt en viktig detalj som måste vara med, hjärtat fördubblade omedelbart hastigheten, kastade mig över dummyn såg att jag självklart inte hade glömt vad jag trodde att jag glömt. Och så fortsätter det. Hela tiden. Jag har ganska exakt en vecka på mig att få ihop allting, ändå är jag skitnödig över om jag kommer att få tag på rätt människor. För att inte tappa tempo har jag bokat upp jobb idag och i morgon med. De facto arbetar jag non stop i två och en halv vecka. Ändå oroar jag mig. Allt kan gå snett, inbillar jag mig. Även om jag vet att det inte är sant. Just nu ligger jag bra till. Jag har koll. Trots det är det nåt som gnager. Jag är ockuperad. I mitt huvud går en flerfilig motorväg. I minst två av filerna är det hela tiden jobbrelaterad trafik. Vad som händer i de andra filerna kommer jag inte att minnas nästa måndag. Då kommer jag vara helt tom, dränerad på all energi. Till dess går jag på ett högt vartal. Det innebär exempelvis att jag vaknar av den här låten skränande i huvudet:



Jag misstänker att det är just den här typen av musik som får Staffan att kasta sig över tangentbordet och spotta ur sig 2 000 upprörda tecken om hur allt står still på de brittiska öarna. Men det skiter jag i. Jag gillar både The View och Staffan.

Värdighet

"He shook his head and as he shook his head I heard someone ask, please"

Mr Bojangels, i Sammy Davis Jr:s version, har funnits i mitt liv länge. Hur länge minns jag inte, kanske före punktiden eller om det var strax efter. Jag har alltid haft en känsla av den handlar om värdighet, en egenskap som tycks bli allt ovanligare. Hursomhelst berör den mig fortfarande. I den här versionen kommer inte Sammy upp till de riktigt höga tonerna i slutet av låten, men dansen och känslan är absolut inget fel på. Mr Bojangels framförs här med värdighet.

Stresskalle

Minns inte vilken låt som sparkade upp mig ur bingen i morse. Är inne i intensivt ett jobbflöde just nu. Med tur och skicklighet ska jag gå i mål nästa söndag. I huvudet larmar det ungefär så här:



Vi ses på andra sidan.

The Roots

Eftersom att jag inte hinner skriva nåt genomtänkt om galningarna i landstinget, stadshuset eller regeringen och framförallt för att jag tror att både du och jag behöver lite positiv energi tänker jag ta oss tillbaka längs med en av rottrådarna -den berömda rot 66:an- (tack Glenn-Peter för påminnelsen). Mina damer och herrar: The Godfather of Rock 'n' Roll, Mr Boooooooo Diiiiiiiiiiiddleeeeyyyy:

Några nyanser av grått - helt bortom ämnet

Det var sista dan på I Love Pop Art på Waldemarsudde idag. Många hade skyndat sig ut för få en sista titt innan utställningen packas ned. Resultatet blev naturligtvis köbildning. Jag är inte mycket för köbildningar. Utställningen var inte heller nån större höjdare. Verken var från konstnärernas senare produktion, det var således inte från de spännande 1950- och 60-talen. Men Roy Lichtensteins senare produktion gillar jag. Det känns som om han mot slutet av sitt liv började demontera bilderna han blev berömd för.

Roy Lichtenstein

'Reflections on The Scream', 1990

För min del var det första gången jag var inne på Waldemarsudde. En hyfsat tjusig barre får man väl ändå säga. Stor ateljé med höga fönster. Ett vackert bibliotek. Ett ljust och fint sällskapsrum rum med utsikt över staden. Att vara prins måste nog ha underlättat Eugens konstnärskap en hel del. Utanför prins Eugens slott låg Stockholm härligt grå.

Dagens bloggtips

"I'm not making a fool of myself
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"

Märkligt. De små söta skottarna har fastnat i skallen på mig. Ändå lyssnade jag på Dylans Desire, en Mott-samling och en Stax-samling i går. Håll med om att det artilleriet borde få vad som helst att utrymma byggnaden, men nej då. Fast samtidigt kan jag inte påstå att jag mår dåligt av att ha dem i skallen, de är ju trots allt väldigt charmiga. Även om musiken de gör inte kan anses vara så där jättenyskapande. Samtidigt tycker jag nog att de har lagt till precis så mycket av sig själva i det de gör att det inte känns som efterapningar på tidigare hjältar.

Apropå det. Staffan har skrivit en rolig -och för den delen tänkvärd- önskan till Andres Lokko om vad han skulle vilja att Lokko tog upp i sina krönikor från andra sidan kanalen. Som vanligt kunde jag inte hålla tyst, utan hamnade raskt i en diskussion om musik. Jag tycker att du ska läsa inlägget och själv delta i diskussionen. När det gäller Staffans blogg har jag haft den som favorit sen strax innan jul då jag hittade den. Jag kanske inte alltid är överens med den gode Staffan, men jag gillar hans egensinne. Sen visade det sig att vi båda är med i Gallerian Punx på fejan och om jag fattade saken rätt var även han på återföreningen på Snövit innan jul. Trots det känner vi inte varandra. Hursomhelst, jag lägger upp honom i länklistan så att inte bara jag hittar honom snabbare utan även du.

Friday Mornin' Blues

"You know I'm gon' crawl up to your window baby,
wanna crawl up to your door, you got anything I want baby,
wanna crawl up on your floor
Because I'm a crawlin' kingsnake baby, and I rules my den"

Kanske är det för att jag läser Harry Potter för min dotter som jag vaknade med frasen "I'm a crawlin' kingsnake" i huvudet. Log. Somnade om. Eller så är det bara en påminnelse om att det nu var ett tag sen jag lyssnade på den låt som fick mig att tycka att blues kan vara rätt ok. Jag har kanske fyra eller fem bluesplattor -jag vet att jag borde skämmas- inte fler. Jag borde ha en uppsjö av plattor med de gamla bluesgubbarna. Samma sak när det gäller jazz. Jag vet att vissa saker bara borde stå i skivhyllan. Men jag har inte tid att sätta mig in i vilka inspelningar det är som är höjdare och sen leta efter dem. Så det går tyvärr bort. Sen har jag alltid haft det svårt för bluesentusiasterna, något som förvärrades på blueskvällarna när jag jobbade på Tre Backar. Herregud, vilka dogmatiska idioter jag mötte. Det skulle vara ditt men inte datt och sen satt de och lyssnade på en massa skittrista svenska efterapningar. Jag ryser fortfarande vid minnet. Men John Lee Hooker spelade i en helt egen division. Njut:

Fender Telecaster

"I don't want you be no slave
I don't want you work all day
I don't want 'cause I'm sad and blue
I just want to make love to you, baby"

I natt var jag i New York. En stad jag märkligt nog aldrig besökt. Jag var på en skitig rockklubb. Lars Ulrich stod och jammade med nån okänd gitarrist. I nästa scen var han solo på ett scengolv lirandes bas framför en trashpunkig publik. Det lät inte så fantastiskt om jag ska uttrycka mig milt. Låttexten avslutades med ordet 'garlic'. Efter giget utrymdes haket och folk gick sjungandes ut och jag följde med. Jag stod utanför vid en liten park och tittade förundrat på dem som kom upp ur underjorden. Sen gick jag tillbaka. Ägaren höll på att sparka sönder elskåpet. Nån sa åt mig att klättra upp för en stege ovanför garagedörren, som utgjorde ställets entré, varpå porten stängdes och jag hittade ett gitarrcase. Alla stod utanför och skrattade, sen öppnades dörren och jag gick ut med caset. Jag la ner det på marken, böjde mig ner och öppnade. I det bruna caset låg en sliten träfärgad Telecaster från 1950-talet. Ägaren log och sa ingenting, men jag förstod att gitarren nu var min. Jag vaknade tårögd och lycklig.

God fortsättning

"My minds not perfect
but it's sincere"

Jaha, då var det 2008. Gårdagen var en seg historia. Den startades dock med botgöring. När jag vaknade vid åttatiden på morgonen insåg jag att det krävdes nåt radikalt för att hejda instinkten att spendera resten av dagen mellan säng och toalett. På med kläderna och ut genom dörren. Sen gick jag i blötsnöfallet ända tills att jag kände mig någorlunda som en människa. Det tog lite mer än en timme. Promenaden avslutades i en affär handlandes ingredienserna till Nigella Lawsons chorizo- och böngryta. En suverän bakisanrättning som jag varmt kan rekommendera.* Resten av dagen behöver jag inte orda om, vare sig jag eller dottern hade lust att göra nåt särskilt.

Trots gårdagens tillstånd var nyårsafton lugn. Vi var sju vuxna och fem barn som samlats hemma hos min gamle vapendragare T. Entrecoten med portvinssås blev utsökt. Till kaffet lirade vi varsin låt för varandra; låten som betytt mest under året, gammal eller ny spelar ingen roll. Låtvalet ska motiveras, vilket alltid är lika underhållande att lyssna till. Mitt val blev Hurricane eftersom den hjälpte mig tillbaka i våras.

Ni får ursäkta mig om det blir lite sporadiskt med inläggen den närmsta tiden, jag kommer att ha grymt mycket att göra.

* Hacka upp och bryn en en charlottenlök tillsammans med en vitlöksklyfta i olja med paprikapulver. Hacka upp två chorizokorvar och stek tillsammans löken. Släng i ett lagerblad. Tillsätt en skvätt rödtjut och låt koka i ett par minuter. Tillsätt lite passerade tomater och en burk svarta bönor, koka i ytterligare några minuter. Ät.