lördag 6 september 2008

Mitt anonyma nynnande

"Now if you feel that you can't go on,
Because all of your hope is gone.
And your life is filled with much confusion,
Until happiness is just an illusion.
And your world around is crumblin' down.
Darlin', come on, girl,
Reach on out for me"

För ett par dar sen skrev Slow Motion ett inlägg om oss anonyma bloggare, med tanke på EU-förslaget om att vi ska förbjudas eller registreras. Jag tänkte att jag skulle kasta in ett kort inlägg på kommentarstråden. Men sen upptäckte jag att det blev lite längre än jag hade tänkt. Och att det faktiskt inte var ett inlägg. Bara mina egna funderingar kring mitt eget bloggande. Därför hamnar det här.

Otal är gångerna jag har funderat på att kasta mitt alias och komma ut ur garderoben. Dels har det att göra med att jag uppskattar människor som kliver fram och tar ställning utan anonymitetens slöja. Det finns en mycket tilltalande demokratisk tanke i det. Samtidigt är det dessvärre så att jag sällan läser bloggar som inte är anonyma. Fråga mig inte varför. Det har bara blivit så. Kanske för att innehållet blir tydligare, färre förutfattade meningar om person som grumlar blicken.

Ett annat skäl till varför jag funderat på att lägga ner handlar om att för många nära och kära läser min blogg, vilket självklart begränsat mitt skrivande. Samtidigt är jag inte klar över om det i sin tur skulle förändra så mycket; jag tror nog inte att jag skulle berätta mer om mina relationer till andra människor eller om mina sexuella preferenser även om jag tog ett steg längre in i anonymiteten.

Sen har vi det där med jobbet. Jag har vid ett antal gånger skrivit ur mig min frustration över arbetsledningen här på bloggen. Och det har varit skönt att få spy ur mig lite galla. Några av er har då kommit med uppmuntran precis i de lägen jag har behövt den som mest. För det är jag er evigt tacksam. Hade jag inte draperat mig i anonymitetens slöja hade jag inte kunnat skriva vad jag kände. Så är det bara.

Ni som vet, vet vem jag är och ni som inte vet kanske ska vara lika glada för det.

***

Undrar du varför det klonkar eller knirrar oroväckande om din cykel? Ta dig då till Street idag och i morgon. Där finns det en mekarskola. Velo Sthlm arrar två dar till cykelns ära. Kolla in lite film. Se på andras skrytjonnar. Eller ta en bärs i baren och le åt prettonissarna med hojar i TdF-klassen. Vem vet du kanske får syn på mig då.

3 kommentarer:

Jah Hollis sa...

Vi får väl bilda Anonyma bloggare, fast det låter som man är missbrukare av något slag.
Hade jag haft chansen hade jag tagit mig till cykelträffen med kameran i högsta hugg och sedan göra bloggscoopet, avslöja SFNB!
Men seriöst kan jag inte se någon skillnad på om man bloggar under eget namn eller under ett alias. Det måste väl var och en få välja själv beroende på under vilka omständigheter man bloggar.
Jag tror på rätten till att själv välja fritt i de flesta lägen. Och det innebär inte att jag omfamnar någon slags löjlig "satsa på dig själv-filosofi" eller röstar på moderaterna.

slow motion sa...

Fint klippt och sjunget, speciellt vad gäller demokrati och tydlighet; det väcker tankar.
Och tack för cykeltips. Jag försöker fräsa förbi imorgon (beror på kvällens utsvävningar). Och i veckan. Men vi går väl förbi varandra, för någon röd nejlika har jag inte i kavajslaget. Kavaj har jag inte heller.

Jah, att vara AB är kanske något man är för livet. Det sitter i en. Jag har inte tatt en tagg på snart fyra år, men rökare är jag icke desto mindre.

Sånger från nedre botten sa...

Jah, vad kan jag säga mer än att jag håller med. Att skriva under pseudonym är ju inte direkt någon nyhet.

Slow, lycka till med köpet. Och du var inte snål mot dig själv. Dessutom, om du köper en ny hoj se till att få hjälp i butiken med inställningar av sadel så att du får en bra höjd för rätt vinkel på knä.