"Look at me now, will I ever learn?
I dont know how but I suddenly lose control"
Det har pågått en intressant diskussion på en tråd hos Farbror Punk. I en kommentar till vad Farbrorn skrev för ett par år sen har en Nicke Punk skrivit:
"Bara så du vet så är vi flera fd punkare i Timbrokretsen. Punk har aldrig varit lika med sunkig socialism och kollektivt tänkande, snarare tvärtom."
Det är ju klart att Nicke Punk lämnar målet öppet när han skriver att "vi är flera fd punkare i Timbrokretsen". För hans slutsats är ju då att punkens ideal, dessa-tvärtom-mot-socialism-ideal, är förenliga med nyliberalism och hyperkapitalism. Nicke har fel i sak, men ändå rätt. Han har rätt i att punken aldrig var en politisk rörelse; den var vare sig socialistisk eller liberal. Men i och med att punken tog ställning för individens särart mot masskonsumtionens färdiga mallar var den naturligtvis, medvetet eller omedvetet, antikapitalistisk. Av det enkla skälet har Nicke fel.
Det är lätt att i efterhand överdriva skeenden, mönster och känslor. Att idag läsa in större betydelser i vad som då var bagateller eller rätt ovidkommande: som punkarnas politiska hemvist. Vi var många som var för unga för att bli proggare, men som bar med oss anarkoproggarnas frihetligt socialistiska tankar in i punken. Därav sammanblandningen mellan svensk punk och politisk vänster.
Lika vanligt, om inte vanligare, var det med punkare som gav fan i allt vad politik heter och som med näbbar och klor värjde sig för att bli insorterade i nåt som helst fack. Somliga punkare hade sin bas i gallerian andra ute i Rågsved. Av nån anledning var vi ändå samma gäng på både Ebba-spelningar som på Pain-gigs. Jag hängde både i gallerian och ute i Rågsved och jag kan lova er en sak: politik stod alltid längst ned på dagordningen. Överst, i båda lägren, stod musik, fester, droger och sex. Politik var inte färdigtuggade teser för oss som var vänster i punken, utan bara en känslomässig kompass. Och den kompassen använder jag fortfarande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
...och några av oss hängde någon helt annanstans som till exempel Karlshanm. Konstigt nog hänger det ändå ihop och din slutsats håller jag helt med om. Ju längre tiden går ju tydligare blir den dessutom.
Hur fan hann du med det där? Är mina tangenter avlyssnade???
Klart dina tangenter är avlyssnade, det borde du väl ändå veta - dock inte av mig men säkert av FRA och NSA och Gud vet va´.
Tror du mig om jag säger att jag faktiskt var en liten punkare också, i Dorotea :) Men kan inte ett skvatt om musiken, bara Ebbas.
Din bild av punken i slutet av 70-talet är säkert i mångt och mycket helt korrekt. Det kan jag inte säga ett ljud om, däremot gör du här samma fel som många av dem som skriver i kommentarerna hos Frabror Punk gör. Du utgår från att Timbronissen tillhörde första generationens punkare. Så behöver det ju faktiskt inte vara och då faller myckat av ditt resonemang. Punken finner ju sin form först under början/mitten av 80-talet och då är den definitivt politisk i väldigt många läger. Jag börjar engagera mig politiskt helt och hållet som en konsekvens av punkens inträde i mitt liv.
Så kontentan är att jag inte säger att du har fel(tvärt om) utan att du i ditt resonemang kan ha missat en aspekt. :)
Mitt eget inlägg om Timbronissen:
http://stockholmspunk.blogspot.com/2008/09/turister-och-andra-larvpottor.html
Tant, klart att man kunde vara punkare utan att hålla reda på musiken.
Holy, när du säger att punken fann sin form på 80-talet så hävdar jag med bestämdhet att du har fel. Ty den dag punken "fann sin form" var den slut som företeelse. Band som Ramones, Talking Heads, The Jam och Slits kallades alla för punkband, men musikaliskt hade de inte särskilt mycket gemensamt, mer än att de lirade på bas, gitarr och trummor. När några började stöpa punkare idémässigt i samma form hävdar jag också att det inte längre handlar om punk. Punken utmanade alla typer av konformism och traditionalism. När den blev uniform var den död.
Att sen åttiotalet politiserade människor var inte så konstigt med tanke på att många skins blev militanta nassar. Då blev man tvungen att slå tillbaka, oavsettvad vilket epitet man valde för dagen: kickers, rockers, traspunkare, rastas eller hippies.
Och jag kan lova dig att jag tog ställning där och då, men vi var ett gäng som vägrade att glida in i uniformen och som tack fick utstå en hel del skitsnack från "de rättrogna politiska punkarna". Om vi brydde oss? Inte ett skit.
Intressant. Musiken och drogerna bröt gränser. Själv var jag en vilsen 14-åring som ville hitta något och var glad över att jag på ett fotbollsläger fick höra ”Gary Gilmore’s eyes”. Sedan kom Sham 69 i min väg. Och ”Tommy Gun”.
Jag missade Sex Pistols spelning i min hemstad, men tyckte det var synd bara för att alla andra sa så. Jag gillade inte SP förrän senare. Delvis för att jag inte förstod ironin hos Vicious eller vem det nu var som provocerade med nazikors.
Så värst organiserat politiskt var det inte. Punkarna, eller kanske jag ska säga de som klädde ut sig, kring Sundets pärla kunde vara öppet reaktionära och till och med nazistvänliga. Vänstersympatisörer mobbades öppet. Det var mycket mög i flocken, och det var väldigt mycket flock. Och många motstridiga känslor.
Glömde ju kommentera att din analys av Nicke-punk är i mitt tycke korrekt. Vad vi däremot kan undra över är varför Nicke-punk uteblivit i debatten. Var det egentligen bara nån som ville provocera? I så fall måste jag säga att det var punkigt, för punk provocerade rejält en gång för hundra år sedan.
Var punk anti-kapitalistisk? Skulle inte tro det. Alternativet till kapitalism i dessa termer är socialism och punken var i lika stor utsträckning anti-socialistisk. Både kapitalism och socialism som vi sett det i hela mänsklighetens historia snöper människorna och gör dem till till slavar. Det var just vad punkare inte ville bli. Jag tror att de flesta männiksor är för kapitalism om man kallar det marknadsekonomi för något annat tilltalande alternativ har aldrig skådats.
Slow, sundets pärla var således ingen pärla.
Farbror, Nicke kom hit och hälsade på ungefär en halvtimme efter du var här.
Anonym, 1. Jag ogillar anonyma kommentarer på min blogg, vill du säga nåt, stå för det. 2. Läs vad jag skrev innan du kommenterar så kanske du begriper logiken. 3. Läs sen ditt eget inlägg och försök att få det att gå ihop. 4. När du fått det, starta din egen blogg.
När argumenten tryter så är det tydligen svårt att diskutera i sak. Jag är inte bara anonym, jag är ful och ond. Jag skall nu på din inrådan starta en ny blogg;)
PS. Om det finns möjlighet att kommentera din blogg samt möjlighet att vara anonym, varför skall du inte bemöta argumenten som då framförs. För att de är anonyma?
Nicke, det här är ingen debattsida, utan min privata blogg. Jag diskuterar gärna det jag skriver med andra, förutsatt att de läser och förstår vad jag skrivit (vilket inte behöver vara detsamma som att hålla med mig). Men lika lite som jag släpper in otrevliga människor i rånarluva i min lägenhet accepterar jag inte en massa dumheter på min kommentarstråd. I sak har jag redan sagt vad jag vill säga. Och du har sagt ditt. Gå vidare.
Skicka en kommentar