Gravöl

"Jag kommer inte älska dig
för resten av livet
Vill inte leva med tungan hängades utanför
och tycka synd om mig själv"

Det blev ingen fotboll igårkväll heller. Det är nog dags att runda av. Ställa undan pjucken. Passa bollen vidare. Det blev åtta år av social fotboll. Social fotboll går ut på att lira boll ett par timmar och sen gå på krogen och snacka skit ett par timmar. Kanske åka till Barcelona, Lissabon eller nån annan stad för att kolla in fotboll. Ofta har det varit kul som fan, ibland bråkigt och högljut, sällan tråkigt. Jag har fått några nya vänner och några nygamla som jag inte hade umgåtts med på år och dar, men som gillade idéen och hängde på. Lägger vi ned nu kommer en del av dem att försvinna, andra inte. En del av dem som försvinner kommer jag att sakna. Andra mindre. En eller annan kanske följer med Marathonmannen och mig ut på landsvägarna. För det är nåt speciellt med att ägna sig åt nån idrottsaktivitet tillsammans och sen sitta och gagga på en krog. Ölen blir godare och vännerna vackrare. Låter det romantiskt? Tja, kanske det. Men så är det faktiskt.

I Lalalalaland är alla glada och nöjda

"The streets are dark, and there's no-one about
I wander home and all the ,the lights are out, I keep wondering
Where did you get that blank expression on your face?"

Är det nån mer än jag som blir lite lätt trött på nyheten om att Attendo Care skatteskrivit företaget i skatteparadiset Jersey? Inte nog med att våra skattepengar går till ett riskkapitalbolags vinster, de beskattas inte heller.

Men enligt rådande ekonomisk doktrin är allt i sin ordning. Det stora problemet, enligt doktrinens förespråkare, är att för få privata företag profiterar på vården och naturligtvis att systemet är uppbyggt på skatter i stället för privata försäkringar och att patienterna inte själva betalar sina kostnader. Hade vi haft ett sånt system hade vi aldrig haft nån strejk inom vården, utan alla hade varit glada och lyckliga eftersom att vi då hade nått utvecklingens clou.

Tanken är naturligvis ointressant. För den som tänker ett steg längre kommer raskt fram till att arbetsmarknadskonflikter faktiskt förekommer inom den privata sektorn och att den privata sektorn inte på något sätt är en fredad zon. Även om Svenskans ledarskribenter drömmer om det och driver samma linje som Svenskt Näringsliv, att konflikträtten ska monteras ned till att bli ett svagt och tandlöst vårdpaket, är vi inte där än.

Att många i det system de förespråkar inte skulle ha råd med den högkvalificerade vård som de idag har rätt till tycks inte bekomma marknadsfundamentalisterna ett endaste dugg.

Kiss Me Deadly

"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority"

Igår hade kusinerna från andra sidan Slussen derby. Inte helt otippat blev det boxning också. Tydligen assisterad av vakter och polis. Vad som verkligen hände lär det tvistas om till dödagar. Men helt uppenbart fortsätter element i klackarna att spika på fotbollsfesternas kista. Jag har upplevt den här tillbakagången i läktarkultur på Söderstadion och tycker att den är så förbannat tråkig att jag av bland annat det skälet inte längre går på matcherna. Bajens klack var en gång i tiden Sveriges i särklass bästa och fyndigaste klack. Nu vete fan.

Jag har läst många som ställer sig helt oförstående till varför grabbarna fajtas. Andra kommer med jättelånga sociologiska förklaringsmodeller. Jag är ganska säker på att det handlar om två saker: Du hittar ett gäng som "ställer upp" och kickar. Det senare är inte alls oviktigt. Billy Idol och Tony James beskrev det alldeles på pricken i 'Kiss Me Deadly':

"Another battle was won and lost
Down The Bishops End last night
Spotlights pick the kids in triumph
With a thousand scarves in flight, see how they run
Spring from the terraces in black and white
Young and old into the fight
Having fun
In South West Six
With violence for a fix
Kiss me, deadly, tonight"

Här hemma Söder om Söder hängde några vilsna gnagarcasuals i tjugoårsåldern utanför min port i solskenet och drack bira. Och det hade jag väl kunnat ha överseende med, men när jag de pissar nedanför min balkong säger jag självfallet ifrån. Mer intressant var att två av hjonen ställer sig vid en parkbänk mellan två höghus och drar varsin lina. Jag menar, hur tänker man då? Som om det ynkliga buskaget som kringgärdar parkbänkarna ska dölja att man tar knark, eller?


***

Förra veckan klurade jag på om jag gillade Duffys hitlåt eller inte. Min tveksamhet bottnar bland annat i en lite för uttänkt paketering. Den här veckans grubbel är av samma slag. The Last Shadow Puppets (skrev puppies först...) är veckans hajp. Men är det inte lite One Step Forward, Two Steps Backward, som Prince Jazzbo toastade i mitten på sjuttiotalet?

Jag ger er båda versionerna, först den jag själv gillar bäst:



Sen den som är på plattan och som mina funderingar egentligen gäller:

Visdomsord

"Dom säger att bakelser inte är bra för cyklister.
Det är inte bakelser som är dåligt för cyklister.
Det är backarna."

Eddy Merckx i La Course en Tête

Statistik, faktum och jämförelser

Det började med ett par toner. Sen borta. Vred mig i sängen undrandes vad det var som var så bekant. Somnade om. Vaknade tio minuter senare. Samma sak. Låg kvar i sängen och försökte urskilja vad klockan var och vad det var för toner jag hade hört. Såg att jag försovit mig. Steg upp, väckte dottern, fixade frukost i ilfart och sätter mig till bords. Då kommer det: "Va fan, va fan e mitt band". Tack och lov började dottern nynna på nåt annat.

***

Gårdagens inlägg om brott och straff och om att var hundrade amerikan sitter i fängelse fick två kommentatorer att hävda saker utifrån "statistik" och "faktum". Bådas fakta borde därför kunna granskas. Nu visade det sig vara betydligt svårare än vad man kunde tro. I Eurostats Statistics in Focus 15/07, Populations and Social Conditions - Crime and Criminal Justice skriver de följande om jämförelser:

"Most of the data are taken from information recorded or reported by
the police. Comparisons of crime levels based on the absolute
figures would be misleading, since they are affected by many
factors, including:

• different legal and criminal justice systems
• rates at which crimes are reported to the police and recorded
by them
• differences in the point at which crime is measured (for
example, report to the police, identification of suspect, etc.)
• differences in the rules by which multiple offences are counted
• differences in the list of offences that are included in the overall
crime figures

Figures for the prison population may also be affected by many
factors, including

• number of cases dealt with by the courts
• the percentage receiving a custodial sentence
• the length of the sentences imposed
• the size of the population on remand
• the date of the survey, especially where amnesties (or other
early or executive release arrangements) apply

For these reasons, direct comparisons of crime levels in different
countries should be avoided. Rates per head of population (which
might imply that such comparisons could be made) are therefore not
presented in this publication, except in the case of homicide and the
prison population, where the figures may be more readily
comparable."

Samma sak säger Brottsförebyggande rådet på sin hemsida:

"Det är dock svårt att jämföra mängden anmälda brott mellan olika länder på ett rättvisande sätt. Det finns juridiska skillnader när det gäller vilka handlingar som är brott, som har viss betydelse. Men störst inverkan har skillnaderna i rutinerna för att registrera och i statistiken mäta antalet brott. Sverige har ett extensivt sätt att föra statistik som driver upp nivåerna jämfört med andra länder. Därför är det i regel tveksamt att jämföra själva nivåerna. Under förutsättning att sätten att föra statistik inte ändras över tid, är det däremot rimligt att titta på utvecklingen ungefär som EUROSTAT gör."

Vad går det då att konstatera? Jo, att Sverige i stort följer samma brottsutveckling som många andra EU-länder. Men att vi är nästan sämst i klassen på att ta livet av varandra. Mordet på Engla och andra vidrigheter till trots så har det här landet uppenbarligen ändå gjort nåt rätt. För jag köper inte rasbiologiska förklaringar till att svenskar har ihjäl varandra i sämre utsträckning än vad övriga EU-medborgare har.

Hårdare tag

"Blood and Chocolate
I hope you're satisfied what you have done
You think it's over now
But we've only just begun"

Andas du ordet "vård" i samma andetag som brott och straff diskuteras blir du i princip omyndigförklarad. Trenden i Sverige är att straff ska vara straff för straffets skull. Ingen tycks längre tro att en människa som har begått ett brott kan genom vård och utbildning fås till ett liv utan kriminalitet. "Sånt snack är sjuttiotalsflum! En brottsling ska spärras in och nyckeln ska kastas i sjön."

Ett land som i princip praktiserar den hårda linjen fullt ut är USA. Där spärras brottslingar in i parti och minut. Faktiskt så till den milda grad att landet har flest fångar per capita i hela världen. Till och med fler än Kina. En av var hundrade amerikan sitter inne.

Men blir det bättre då, undrar jag.

Jobba hemma, om katten själv får välja

"He wanted to be something but she knows he never will
She's got him where she wanted and forgot to take her pill
And he thinks that she'll be happy when she's hanging out the nappies
If that's a happy marriage I'd prefer to be unhappy"

Hemarbete är faktiskt inte så dumt ibland. Just nu har jag två längre saker som måste skrivas. Skulle jag vara på jobbet får jag inte samma koncentration. Jag störs av andra som själva vill bli störda av mig och ibland stör jag mig själv genom att störa andra. Ja ni vet hur det brukar funka. Problemet med den, förvisso trevliga, sociala interaktionen är att den förlänger skrivandet helt i onödan. Hemma blir jag klar med det som ska skrivas på ungefär halva tiden. Ändå kom det en sur gliring om hemarbete på ett personalmöte för ett tag sen vilket fick mig att ilskna till rätt rejält. Jag förklarade att jag tänkte fortsätta med hemarbete så länge jag har längre skrivarbeten att utföra, punkt slut. Sen dess har det inte gnällts alls. Så nu sitter jag här på min Pontius Pilatusboll och funderar på vad jag ska slänga ihop till lunch.

SvFF talar med kluven tunga

"A smash of glass and the rumble of boots -
An electric train and a ripped up 'phone booth -
Paint splattered walls and the cry of a tomcat -
Lights going out and a kick in the balls -
that's entertainment"

"I vanliga fall hade bötesbeloppet blivit mycket högre än 25 000 kronor, men disciplinnämnden väljer att gå en annan väg.

- AIK som föreningen har verkligen ansträngt sig för att vidta åtgärder mot sådant här - och ändå lyckas det inte, säger disciplinnämndens ordförande Kenneth Tallinger till TT."

Svenska Dagbladet 2008 04 20

I början av den här månaden presenterade regeringens utredare ett lagörslag om hårdare straff mot ordningsstörningar i samband med idrottsevenemang. "Ett förbud mot att kasta in föremål på spelplanen eller område som gränsar till spelplanen eller liknande plats dit allmänheten inte har tillträde. Straffpåföljd: dagsböter och upp till fängelse i sex månader." Sune Hellströmer välkomnade lagförslaget med orden: - Det är en väsentlig skärpning och en viktig åtgärd för att förbättra säkerheten för alla som kommer till våra matcher.

Samtidigt har Fotbollförbundet skärpt stadgarna kring ordningsfrågor. Det snackades mycket om hårdare tag och nolltolerans. Nu blev det i stället gungfly på direkten.

Är det nån som blev förvånad?

Friluftsdag

"Aye aye aye, aye aye aye Tell you baby, you huggin up the big monkey man
Aye aye aye, aye aye aye Tell you baby, you huggin up the big monkey man"

Det var rastlöst i morse. Egentligen skulle det ha blivit utgång igårkväll. Men det blev det inte. I stället en rastlös morgon. Solen sken och dammtussarna syntes mer än vad som behövdes. Tanken på att starta dan med att städa ville dock inte infinna sig. Inte då, när klockan var tio. Hela tanken på att ta fram dammsugaren hade känts som ett förräderi mot våren. Och det förstår vem som helst att det går inte för sig. Eftersom att jag visste att Marathonmannen var ute och nötte fotsulor på asfalt var det heller ingen idé att ringa honom. Ringde istället Markus, som för en gångs skull inte var på väg ut att nöta stigar i skogen, och han hängde gärna på. Det blev en skön tur ut till Orminge. På väg hem landade vi på en parkbänk på norra Hammarbyhamnen. Markus hade med sig en liten plunta skotsk medicin. När vi satt där och softade i solen och glodde på den vårflanerande finklädda medelklassen var det inte utan att jag började tänka på ett annat Södermalm i en annan tid. För trettio år sen hade jag en vän vars familj bodde i en tvåa på Östgötagatan, ner mot Folksam. De var tre barn och två vuxna. Farsan rökte Bill som Bosse brukade sno en eller annan av. På kajen låg en inhägnad pappersåtervinningsfirma. Bosse och jag smet in där ibland och kröp omkring på de höga pappersbalarna som var täckta med presenningar och hittade massvis med serietidningar och en hel del "herrtidningar". Behöver jag säga att det var otroligt spännande för två grabbar i tolv- trettonårsåldern?

Efteråt satt vi i Markus kök och slängde ned varsin kall tjeck i halsen som belöning. Sen blev det nybakta bullar och kaffe innan det var dags att hoja hem.

***

Tack och lov ställdes gubbfotbollen in ikväll. Vi gick i stället till 3V. En inställd träning är också en träning, eller vad det nu var Lundell sa.

***

Bilden är hämtad från The Horton Collection.

Tankar i solen

"Jag kommer inte höra av mig igen
och jag kommer inte ta skulden"

Märkligt. Jag vågade till slut lyssna på Håkan Hellströms nya. Den har rullat ett par gånger i köket under matlagningen. Blev inte besviken. Inte heller till mig i trasorna. Är det inte ett ganska trist betyg? Hursomhelst vaknade jag med 'För en lång lång tid' i skallen och det är här det märkliga kommer in. Jag tycker att det faktiskt är en av de mer anonyma låtarna på skivan, ändå poppar den upp i skallen. Skumt.

***

Apropå pop. "Poppens" räddning på henkeborgs straff var hur snygg som helst.

***

Jag blir inte riktigt klok på Duffy och låten 'Mercy'. Tveklöst är att den svänger. Men känns den inte allt för utstuderad, lite modernt danssväng uppmixad med nån sextiotalssoul. Som klippt och skuren för att den ska gå hem i popstugorna. Och det gör den tydligen eftersom Duffys platta gick raka vägen in på albumlistan.

***

Bajens försvarsspel (över hela plan) lämnar däremot en hel del övrigt att önska.

***

Jag undrar vem av moderaterna i stan det är som ska ta upp Kristina Axén Olins skatteåterbäringsidé? I dagens Svenskan fortsätter artiklarna som visar på att det är nåt fundamentalt fel då stans (nu före detta) ledande politiker vill lämna skatteåterbäring till medborgarna samtidigt som larmrapporterna från verksamheterna står som spön i backen. Förvisso bygger undersökningen inte på Stockholm, men att tro att socialsekreterarna här i stan skulle ha det bättre och mer pengar att distribuera än exempelvis de i Eskilstuna vore naivt.

***

2-1 är inte 3-1 men bra mycket bättre än 1-2.

***

Ikväll vankas det gubbfotboll. Dessvärre inomhus. Men ändå. För min del är det ett stort steg framåt.

***

Jobbig helg. Jag vet inte när jag ska få tid till en cykeltur runt Södertörn. I morgon jobbar jag. På söndag blir det antingen fotbollslek eller fotbollsmatch. Hur det än blir har jag inte ben som klarar både cykling och fotboll. Trist.

***

Är det inte dags för Rajraj att lägga in sig på torken?

Smittad igen

"Now I know that, now I understand
You're turning a monkey on me
Now I know that, now I understand
You're turning a monkey on me"

Senaste numret av Mojo gjorde inte saken bättre. Snarare har tidningen gjort det hela värre. Vi närmar oss nu ockupationsfasen. Under vintern har de börjat dyka upp på skivtallriken igen, men nu ser de ut att ha fastnat som en billig permanent från 1980. Vad jag snackar om? Skaplattorna från 1979-80, med The Beat, Madness, The Selecter och The Specials naturligtvis. Vad annars?

Jag minns fortfarande befrielsen på nån fest när den första skasingeln, 'Gangsters' med The Specials på ena sidan och 'The Selecter' med The Selecter på den andra, lirades på en fest 1979. Det fanns samma nerv som i punken, men med mer sväng och lekfullhet. Punken började stelna, bli en traditionsbärare, med dogmatiker som tuggade teser som vilka sektkommunister som helst. Kort sagt, skittråkig. Skabanden öppnade dörren och vädrade ut instängdheten. Vi dansade oss svettiga den kvällen.



Nåt år senare lirar The Specials på Göta Lejon, nåra skins som inte har allt för mycket mellan öronen står längst fram och börjar heila. Bandet avbryter konserten. Terry Hall skäller ut dem och lovar att personligen lyfta ut dem om det kommer ett enda litet heil till. Det gör det naturligtvis inte, utan dårarna dryper sakta men säkert av. Det var en mycket vacker scen.

Syndabocksjournalistik

"Here comes the boat
Only half-afloat
Oarsman grins a toothless smile"

Vid varje katastrof, i stor eller liten skala, söks det numera enträget efter någon att lasta för det inträffade, någon att lägga ansvaret på, en skyldig som vi gemensamt ska kunna avsky. Inte för att det på nåt sätt får det inträffade ointräffat, utan för att vi tydligen behöver någon att ställa vid skampålen.

Efter Estonia har det sökts med ljus och lykta efter någon att klämma dit; rederiet, varvet, regeringen, militären eller kanske terrorister.

Efter tsunamin; regeringen. Igen.

Och nu när det gäller mordet på Engla, ska nu polisen tydligen få skulden. Finns det en nyhetsredaktion som inte ännu har hängt på skulddrevet? Svenskan, DN, Expressen och Rapport har alla kört vinkeln om att mordet kunde ha förhindrats. De har alla hittat någon som klivit fram och kan berätta: "om de bara lyssnat på mig så hade det inte hänt."

Jag tycker att det är oansvarigt från redaktörernas sida. Det är så fruktansvärt lätt för nån att hävda att nåt kunde ha förhindrats, fått en annan utgång, om bara om si eller så hade gjorts. Det förpliktigar nämligen inte ett dugg att vara efterklok. Var i ligger nyheten i kontrafaktiska påståenden? De fyller bara ett syfte, att skuldbelägga.

Reprisbilder

Sune sätter sanktionerna
Och Lars-Åke bötesbeloppen
Så kan man enkelt lösa de
Tragiska publikupploppen
Till och med låta Firman Boys
Bestämma, bråka och styra
För Förbundet hjälper så gärna till
Om Gnagets kostnader blir alltför dyra

SIDA VID SIDA TILLSAMMANS
HJÄLPS DOM ÅT
GNAGET Å FÖRBUNDET DOM SITTER I SAMMA BÅT
Å DET ÄR BARA DOM SOM STYR
SOM STYR ÖVER KLUBBAR Å KLACKAR
FÖR PÅ RÅSUNDA SÅ SKROCKAR MAN I SINA DYRA FRACKAR

Småklubbar har ingen chans
Här gillar man eliten
I allsvenskan finns inte plats
För den som är för liten
Enköping ska flyttas ned
Böter till Syrianska
Förbundet vill regera med
Metoder som är rent nordkoreanska

SIDA VID SIDA TILLSAMMANS STRYKER DOM FRAM
GNAGET Å FÖRBUNDET TVÅ SYSKON HELT UTAN SKAM
MEN DET ÄR INTE SOM DOM TROR
ATT INGEN REAGERAR
MEN FOTBOLLSPUBLIKEN HAR REDAN GETT UPP
FÖR LARS-ÅKE OCH KUNG SUNE DOM REGERAR

Självporträtt 2008 04 13

"Well, say you're not 'cause when I'm gone
You'll be callin' but I won't be at the phone"

Trots att Billy Bragg, ensam med telen, var i sitt esse igårkväll är jag som ni ser moloken idag. Nej, det har inte med att göra att det blev efterfest hemma hos B eller att jag inte var hemma för ens vid 4-rycket, inte heller med att jag bara sovit sex timmar. Utan skälet är väldigt enkelt: Eurosport. Jag vet inte varför, men jag tycker mig ha sett en reklamtrailer om att de skulle visa Paris-Roubaix idag. Hela. Inte bara den patetiska timme som nu står på tablån. Misstanken stärks när jag läser Anders Adamsons presentation av loppet på Eurosports hemsida eller när de presenterar klassikerna och det står föjande: "Paris-Roubaix: sänds 13 april, direkt". Men det är klart att det kan ha varit fråga om missuppfattning eller rent önsketänkande från min sida. Live kan ju i det här fallet betyda att vi får se prisutdelningen. Nu vill Eurosport i stället att vi bänkar oss framför nån aptrist motorcykel-gp-tävling hela eftermiddan. Som om det inte redan var inflation på alla motorprogram som visas. Nej, Eurosport, det här är faktiskt en mindre skandal. Inte bara för att jag är bakis och vill se cykling. Paris-Roubaix är en klassiker och bland de tuffaste dagsloppen som finns på cykel i Europa. Underlaget, bland annat 52,7 km av den sämsta pavén (kullersten), gör loppet mer oförutsägbart än de flesta andra. Jag hade sett fram emot en dag i sängen softandes till loppet med Roberto Vacchi och Anders Adamsons kunniga guidning. Nu återstår bara städning och de andra sysslorna som jag har förträngt.

Musik och politik

"Lura mej
nej,nej
va folk än säger ..."

Ikväll blir det Billy Bragg på Södran. Jag hoppas verkligen att det blir bättre än förra gången jag såg honom, då hade han precis släppt albumet England, Half English och framträdandet var lite småsegt och gubbigt. Inte för att jag har några förväntningar på att Billy alltid ska vara den unge arge man som skrev det tidiga åttiotalets vackraste kärlekslåt, nej det vore allt för orättvist. Men kanske skulle han återigen lita på sig själv och ta ned formatet till en acka, tele eller ett piano, eller varför inte alla tre. Nå, vi får väl se vad kvällen ger.



Det går ju inte gärna att skriva ett inlägg om Billy Bragg utan att bli politisk. Häromdan skrev jag om att Kristina Axén Olin ville ge stockholmarna skatteåterbäring. Idag presenterade Svenskan ytterligare en rapport som får Axén Olins skatteåterbäring att se ut som nåt helt annat, nämligen nedskärningar i vår gemensamma välfärd. Det vill säga i de tråkiga områdena vård, skola och omsorg. Rapporten visar att antalet lärare per elever är färre än för ett år sedan. I en annan artikel om skolan framgår det att många skolor prioriterar bort studievägledare av ekonomiska skäl och för dem som har jobbet är situationen omöjlig, snittet är en studievägledare på 550 elever. Skatteåterbäring någon?

Mörkrets hjärta

"Day-o, day-o
Daylight come and me wan' go home"

I tisdags hade jag två samtal som resulterade i att jag blev oerhört arg och besviken. Den typen av samtal som nånstans rubbar ens syn på mänskligheten, gör perspektivet mörkare. Jag har grubblat och grubblat över vad det var som hände, vilken skuld jag har till det hela. Jag vet att jag ibland kan vara hård, lite gapig och kanske kan framstå som väldigt krävande. Samtidigt har jag alltid rett ut de problem som har uppstått på grund av mig. Det är nåt kan man inte anklaga de två personerna för som jag är bottenlöst besviken på. Mer ryggradslösa djur hittar man nog inte ens hos amöbor. Jag har efter grubblandet kommit fram till att jag faktiskt kan se mig själv i spegeln utan att skämmas allt för mycket.

Den här versionen av Ghost Rider låter ungefär som jag har känt mig:



Eftersom att jag visste att samtalet skulle leda till grubbel tog jag semester resten av veckan. Tack och lov är Marathonmannen ledig och solen skiner över Stockholm. Nu ska vi åka ner till Nynäshamn och leta oss uppåt på cyklarna.

***

UPPDATERING

Det blev 5,7 mil i ett rätt fint vårväder. Marathonmannen och jag möttes på pendeln. Vi hoppade av vid Nynäsgård och började cykla mot Sorunda, Moa Martinsson bodde i de trakterna en gång, där stannade vi vid - vad jag tror var - en gammal kvarn och pustade ut. Sen var det bara tre mil kvar. De sista två milen trilskades ryggen och kedjan. Ryggen konstant och kedjan hoppade vid två tillfällen. Till slut kom vi ändå fram till Västerhaninge och den sköna krogen med alla fotbollströjor och halsdukar. Lunchen smakade utmärkt, fast de kunde nog ha ställt in vad som helst och det hade smakat lika gott, till den en stor Heineken. Nästan lycka.

Today was a good day, som Iskuben muttrade.

Som ett brev på posten

"Every night in my dreams
I see you, I feel you"

Så kom det då, regeringens löfte om fortsatta skattesänkningar. I vilken omfattning ska statsfinanserna avgöra. En inte allt för vågad gissning är att de just nu ser ganska goda ut efter försäljningen av Vin & Sprit, 55 miljarder kronor för att vara exakt. Och med en regering som har som övergripande mål att bli omvald med löften om skattesänkningar vill det till att man har mer att sälja ut. För 55 miljarder kan onekligen låta som mycket pengar men försvinner i ett nafs vid en dåligt finansierad skattesänkning. Ty det finns en gräns i Sverige för hur långt du kan driva en en politik som slår hårt mot sjuka och arbetslösa sticker till slut allt för mycket i ögonen. Och den här regeringen har redan gått över den gränsen och sett i opinionsmätningarna att det i längden skulle straffa sig. Bättre då att sälja ut lönsamma statliga företag. Företag vars vinster har hjälpt till att finansiera den gemensamma välfärden och som i en del fall har fungerat som en garant mot oligopol och kartellbildningar. Närmast på tur står det statliga fastighetsbolaget Vasakronan. Varför staten inte ska äga fastigheter begriper jag inte, fastighetsbeståndet borde ju rimligen hålla nere hyreskostnaderna för de statliga verken och dess verksamheter och vinsterna från den externa uthyrningen går till statskassan, vad är problemet? Det ju inte på något sätt så att de statliga fastighetsbolagen snedvrider konkurrensen på fastighetsmarknaden. Nej, skälet till att sälja Vasakronan handlar inte om ideologi, det handlar om att klara fortsatta populistiska skattesänkningar och bli omvalda 2010. Inget annat.

***

Återigen har dotterns sjungande och nynnande på mer eller mindre tvivelaktiga låtar satt sina spår, Celine Dion. Huga!

Överskott och röda siffror

"I shot, shot, shot you
I shot you down"

Härom dan publicerade Svenskan en debattartikel signerad Kristina Axén Olin som kortfattat gick ut på att om lagen hade varit annorlunda hade hon kunnat betala skatteåterbäring till Stockholms invånare. Just nu toppar artikeln Stockholmsnyheterna. Den som inte bara är intresserad av vad Kristina (tydligen kallad Kicki eller Kikki, oklart med vilken stavning, av närmast sörjande bloggare) tycker och tänker utan scrollar ner hittar en annan artikel som kanske förklarar en del av Kristina/Kicki/Kikkis överskott. Rubriken lyder: Pressad äldreomsorg.

***

Jag lyssnade på Pauline Murray & Invisible Girls i fredags eftersom refrängen på Kate Nashs 'Mouthwash' påminner om nåt från Pauline Murray & Invisible Girls platta. Jag gjorde ingen grundlig undersökning, en Jameson eller två satte stopp för den, så jag tänker inte berätta vilken låt det är. Och idag vaknar jag med Pauline Murray. Kul.

***

Undrar om Charlie log när han vaknade i morse.

***

Jag har förresten fått mejl från Blockheads gamle pianist/organist, Mickey Gallagher, han vill att jag ska tjacka en Rolex. Hade han erbjudit mig en Blockheads-klocka hade jag kanske följt länken, men en Rolex till en som aldrig använder klocka. Nej du Mickey, det går bort.

Väntan

"He was sitting taking his piano lessons, we were on half an E
Invested life in medicine, had so much shit going on"

I min väska som står vid dörren ligger Håkan Hellströms senaste platta. Den skulle kunna vara i datorn nu, men det är den som sagt vad inte - utan i väskan. I en och en halv vecka har skivan funnits till försäljning. Av nån anledning har jag inte velat köpa den. En kompis ringde i förra veckan och var alldeles till sig i trasorna; han hade tyckt att 'För sent för edelweiss' var rätt medioker vid en första lyssning, sen hade den växt och växt och till slut var han tvungen att ringa mig och dela med sig av glädjen. Jag vet inte om jag ville vara med och dela hans glädje. I går fick jag plattan av en annan kompis. Jag tog hem den och la den vid stereon. Förträngde den. I morse slängde jag ned den i väskan. Nu ligger plattan alltså där i väskan och undrar varför jag inte sätter på den. Och jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag rädd att bli besviken.

Vårkänslor

"You're too old to lose it, too young to choose it

And the clocks waits so patiently on your song"

Benen kändes inte så där jättefräscha igår när jag vaknade, utan det var lite småömt i musklerna. Tittade i en Stockholmskarta och såg en väg som jag gärna ville prova. Ringde och väckte Marathonmannen som naturligtvis var på. Vi bestämde träff uppe vid korvkiosken vid Gullmars. Ringde Markus och kollade om han var hemma eftersom jag behövde låna hans pump. Och vips så var vi tre som ville njuta av vårvädret.

Vi åkte förbi Hellas ner till Älta, där vi pausade och delade på en bira, och svängde sen av mot Örby. Turen avslutades på Årsta krog över några pilsner och en portion pommes med bea. Marathonmannen var förvånad efteråt över att den här turen inte var lika jobbig som den vi körde i fredags, trots att den är 1,2 mil längre. Men jag vet varför, med Markus i följe sätts det inga hastighetsrekord. Marathonmannen låg och drog några hundra meter fram, jag låg på en jämn och inte allt för jobbig kadens. Markus låg och klurade lite längre bak. Visst blev jag svettig och så, men jag behövde inte försöka hänga på Marathonmannens tempo. Därmed drogs hela tempot ned. Sen gjorde det nog sitt till att han varit ute och kutat nån mil varannan dag, så det var nog inte bara mina ben som inte kunde gå för fullt.

Väl hemma gjorde jag en tunisisk kycklinggryta som var spännande, men som säkert blir godare om man slänger i lite torkade aprikoser. Sen somnade jag tidigt framför burken, helt ovaggad.

I morse vaknade jag och kände mig stel i ryggen, satte mig och flög nästan upp ur sängen, det var tydligen inte bara ben och rygg som har fått jobba.

Gotta Gettaway

"We can dance all night with the bourgeoisie
Oh oh, oh oh"

Vissa dar är bättre än andra. Andra dar sämre. Det är sånt vi känner bara vi slår upp ögonen. Känslan för den här dan lutar mot den senare kategorin. Inte minst på grund av att jag vaknade med BWO i skallen. Ryggen var dessutom stel. Det släppte inte ens efter morgonjympan. Jo, jag ägnar mig faktiskt åt en kvarts morgongymnastik med Pontius Pilatusbollen varje morgon. Det får väl bli en halvtimmes promenad på lunchen. Har jag tur släpper det då.

På tunnelbanan satt som vanligt folk och tjattrade högt om sina ointressanta privatliv i mobiltelefoner och med grannar som de har följe med. Fullständigt olidligt om man som jag vill läsa en bok i lugn och ro. I stället läste jag samma meningar om och om igen.

Nej, det bästa vore en semester långt åt helvete bort från allting, till en plats som "no one else ever bothered about" som Malcolm Middleton sjunger i nån låt. Till dess får jag hållas med Stiff Little Fingers 'Gotta Gettaway'. Jag var aldrig toktorsk på Stiff, men den här låten kom Markus hem med när han och jag bodde ihop sommaren -79 och jag minns att jag spelade den nästan sönder och samman för den uttryckte en så desperat längtan att komma bort och iväg som jag lätt kunde identifiera mig med. Och för den som undrat var underrubriken till den här bloggen kommer ifrån, så är det från just 'Gotta Gettaway'.



***

UPPDATERING

Nå, nu blev inte dan så jävla hemsk som jag befarade, bara nästan. Arbetsdan var absolut ingen höjdare, mer motsatsen, till slut tröttnade jag på att vara en ögontjänare och bystade vid halv fyra. Det gav mig tid att handla mat och diverse dricka innan cykelturen. Cykelturen. Jag vet inte vad vi ska säga om den. Men det märktes vem som tränat hela vintern och som dessutom förbereder sig för ett nytt marathon. En sak är säker det var inte jag. Efter två mil, började jag få krampkänslor i vaderna. Efter två mil! Fan ta dem. I morgon ska de få tre och en halv mil som straff. Hursomhelst avrundades det hela på ett bra sätt. I stället för ett krogbesök åkte Marathonmannen och jag hem till mig där några Starobrno låg på kylning. När den första var uppdrucken fixade jag ihop min specialitet, spaghetti med köttfärssås. Låter det trist? Då är det inte mitt fel, utan ditt. Marathonmannen var mer än nöjd och slickade inte bara tallrikarna rena, utan även grytor och kastruller. Allting avslutades vackert med lite java från mokabryggaren tillsammans med lagom mycket Jameson. En taskig start måste ha ett bra slut, eller hur?

Utmaningen antagen

Kulturbloggen slängde ut en krok som den här fisken inte kunde låta bli att nappa på:

1. När du tänker på Rolling Stones, vilken är den första låt du kommer att tänka på då?

- I Just Want To Make Love To You. Det är ju Willie Dixons låt och egentligen ingen stoneslåt, men det är deras version jag har haft i skallen de senaste dagarna.

2. Stones blir film, Dylan blir film, Patti Smith har blivit skildrar i en film (den har inte haft Sverige-premiär än), Scorsese planerar en film om Bob Marley, Drottning Elisabeth har skildrats på film, ja många kända personer av olika slag har skildrats på film på senare tid. Vem skulle du vilja att det gjordes en film om?

- Först tänkte jag på att en film om Roots Radics skulle vara grymt kul att se och höra. Ett av Jamaicas bästa studioband berättandes om den fantastiska musik de gjort genom årtionden. Kan det bli ointressant, nej knappast. Sen tänkte jag på Topper Headon. Världens en gång bäste trummis som valde heroinet före trumskinnen. Onekligen en tung och sorglig historia. Svårt val. Jag tar båda till priset av en.

3. Böcker som filmatiserats är ju vanligt också. Vilken bok borde inte ha filmats?

- De flesta.

4. Vilket kulturmedium betyder mest för dig: musik? film? litteratur? konst? någon annan? Berätta gärna varför.

- Vaknar man med musik i skallen så gott som varenda dag och alltid hittar referenspunkter i olika låtar till det mesta som sker under en dag är valet ganska enkelt.

Befogad oro?

"Very unusual things, have a habit of happening
No one’s safe from statistics or sure things"

Mona Sahlin är oroad över att socialdemokraterna inte kommer att finnas som parti om 10-15 år. Det ska hon vara. Tappar man cirka 19 000 medlemmar på ett år är det ett tecken på att nåt inte står rätt till. Jag tror att det huvudsakligen beror på två faktorer: I politiken ses man som ung bara man är under 40 år och behandlas många gånger därefter av ens äldre partikamrater, det vill säga som mindre vetande; I de flesta partierna finns det dessutom en sådan centralstyrning att till och med kongressbeslut försvinner från den dagspolitiska dagordningen om partistyrelsen bestämmer sig för att begrava en fråga. Det är heller inte ovanligt att partistyrelsen driver en egen linje som inte är förankrad i lokalorganisationerna. Vem orkar vara aktiv då? Med en sådan verklighet är det snarare ett under att partierna har kvar några medlemmar överhuvudtaget.

Fast å andra sidan finns det allt för många ja-sägare här i världen, människor som inte har nåt emot att krypa för dem med mer makt än de själva har. Så vem vet, Mona kanske inte behöver vara orolig, partiet kommer att finnas kvar, men med betydligt färre, fast lojalare, medlemmar. Och de allra flesta av dem kommer som av en händelse kunna få sin utkomst ifrån sitt politiska medlemskap. Vi får alltså en heltidsavlönad representativ demokrati. Att gå med i ett parti kommer mer och mer likna en anställningsintervju. Är det inte meritokraternas våta dröm som vi kan skönja bortom horisonten?

Tandlösa analyser

"King Tubby is da dub played master
Scientist is a di apprentice master"

Idag hyllas Mats "Teflonpannan" Odell i tidningarna för att han lyckades få ut så mycket pengar på försäljningen av Vin & Sprit. Vad de här "analytikerna" tycks glömma bort är att regeringen säljer en kassako som årligen renderar gigantiska vinster till staten, i år 800 miljoner. Min fråga till dessa "analytiker" är var de kan hitta en lika lönsam och säker intäkt till statskassan som Vin & Sprit. För en sak är säker: 55 miljarder försvinner snabbt, när man har för avsikt att sänka skatterna.

***

Sen nyheten om Mikey Dreads död har jag tagit fram hans plattor och lyssnat en hel del på World War III. Och i morse kom belöningen. Med Mikey Dreads Jumping Master ringande i öron var det nästan kul att stiga upp. Mindre roligt var att bege sig till tandläkaren. Nu är jag en tand och tusen kronor fattigare. Tack och lov var det bara en visdomstand.

Apropå tänder, är det nån som kommer ihåg våren 2006 när de borgerliga partierna vred en ordentlig tandvårdsreform ur händerna på socialdemokratin. Det var ett tag rena rama chicken rejset i överbudspolitik. En dag som idag är det inte utan att jag undrar vad som blev av alla löftena.