"When you say that I'm no good and you feel like walking I need to make sure you know thats just the Prescription talking"
Festligt. Jag är inte så där jätteimponerad av Glasvegas. Tycker att de låter lite för mycket åttiotal. Korsa Echo & The Bunnymen med U2 och Simple Minds och sätt Billy Bragg som sångare. Som ni ser blev det bara åttiotal över referenserna. Och i mina öron är det ett förlorat årtionde om vi snackar musik. För många synthmattor, för mycket d-drums och för många sequencers. Inte min kopp te. Så vem blir förvånad av att jag hela dan har gått och haft Galsvegas Geraldinei skallen?
***
Thomas Lövkvist svarade för att även dagens vm-lopp på cykel blev fantastiskt spännade. Förkyld rasslade han in som tolva i en utbrytargrupp. Att han inte kom på en högre placering tror jag delvis beror på att han tog ett för stort ansvar när utbrytargruppen splittrades till två. Då körde han så gott som ensam in avståndet. Spännande var det alldeles oavsett. Och som vanligt gjorde Roberto Vacchis engagemang och Anders Adamsons kunnande och humor Eurosports sändning till bra tv-underhållning.
"Dizzy in the head and I'm feeling blue The things you've said, well, maybe they're true I'm gettin' funny dreams again and again I know what it means, but…"
Det tar sig. Två och en halv mil i morse. Knäet var tyst. Kondisen lämnade dock ett och annat att önska. Samtidigt var kanske mina förväntningar större än jag klarade av. Vilket jag förmodligen kan dela med dagens svenska hjälpryttare. Att fyra svenska cyklister inte klarar av att göra sitt jobb under ett lopp tycker jag är svagt, riktigt svagt. Ok om en, max två faller av. Men nu snackar vi om samtliga fyra hjälpryttare som lämnar in innan de ens har kommit halvvägs. Det är allt annat än godkänt. Visst, det var ett djävulskt tempo inledningsvis. Och? Vi snackar världsmästerskapen. Nån beredskap borde ha funnits. Jag har ingen aning om var problemen ligger i den svenska uppladdningen. Men nånstans har det uppenbarligen skitit sig. Susanne Ljungskog och Emma Johansson levererade dock en av de mest spännande cykelloppen på damsidan jag nånsin sett. Emma Johanssons försök att dra vid sista kilometern misslyckades. So what! Hon satsade vad hon hade. Det funkade inte idag. I morgon kanske det gör det. Och då hoppas jag verkligen att hon vågar försöka igen.
Att Susanne får punktering på sista varvet, hur orättvis får världen bli? Hon såg ju ut att vara i en gudomlig form.
Lika mycket som jag hyllade Svenskan för ett par dar sen, måste jag nu säga att de nått ett lågvattenmärke. Ska jag vara ärlig handlar det förmodligen om ett redaktionellt misstag. Artikeln hängde liksom inte med. I stället fick vi, rubrik och tja, fan vet vad? Men ändå, loppet tog slut för mer än sex timmar sen. Nån på redaktionen borde väl ha koll? Eller är det så illa att de har satt Majlard på jouren...
"Now its a mighty long way down rock 'n' roll Through the Bradford Cities and the Oreoles 'N you look like a star but you're still on the dole All the way from Memphis"
Nu har det varit ett par dar av oförskämt bra väder. I går var det nästan smärtsamt att sitta i en bil till och från Uppsala och se vägen som jag cyklade för nån månad sen. Jag blir bara mer och mer väderkänslig för varje år som går. Att tvingas vara inomhus i fint väder borde vara kriminellt. Och nu sitter jag framför datorn, solen tränger sig genom diset, ser cykelbuden svischa upp för backen utanför mitt fönster. Avundsjuk, jag? Nja, innerstadstrafiken och jag går inte ihop. För mycket, för många människor. Jag gillar tomma landsvägar, doften av skog och jord, och det meditativa i att höra min egen andhämtning. Jag har planerat att ta en rehab-runda i morgon bitti. Bara för därför lovar smhi mulet och trist väder. Nåja, tar jag en runda på söndagsmorgonen också lovar de solsken. Men smihi är smhi och helger är helger, därför blir jag knappast förvånad om det regnar både lördag och söndag.
***
Om du också känner att du behöver lite fredagströst för att du känner dig inlåst eller vad som helst. Kika in på YouTube och se Mott The Hoople All the Way From Memphis från 1973 här. Dessvärre får man inte lägga ut den, men jag lovar att den svänger. Tyvärr blir ljudet rätt kasst efter några minuter, men innan dess har du nog hunnit få upp mungiporna några millimeter.
"Baby if you just say you care Follow you most anywhere"
Idag kom jag för sent till jobbet. Men det var det värt. Dottern och jag gick ett antal stationer för att komma till hennes skola. En promenad hon tvärt avvisade igår när jag föreslog det. Jag sa inget om att vi skulle gå hela vägen i morse, utan vi bara gick. Först ett hundratal meter från skolan kom ett litet gnäll. Alldeles oavsett var det skönt att gå där i höstdimman och prata och titta på daggvåt spindelväv. Dagen tar form på ett lugnare sätt. Det var nästan så att det blev drägligt att sätta sig på tricken efteråt. Men bara nästan.
***
Visste du att det finns en öl som heter Odell? Den ska ha en citrussmak och vara torr. Det skulle inte förvåna mig om den är rätt dryg också.
***
Svenskan ska ha en eloge. Idag hade de faktiskt lite mer än en halvsida om Emma Johansson och cykel-vm. Det tar sig. Tyvärr får jag inte se loppet. Jobbet kommer emellan.
"Come gather 'round people Wherever you roam And admit that the waters Around you have grown"
Jag mötte Broder Bob i natt. Vi var de enda två på en loppis i en stor lada. Det kändes som om vi väntade på nåt eller någon. När jag insåg vem den andre personen i rummet var blev jag blyg och vågade inte gå fram och hälsa. Broder Bob satt på en stol och såg ut att vara nöjd med att inte göra nånting. I nästa drömsekvens stötte jag på en äsping och en större huggorm. Den större ormen gjorde ett utfall. Jag blev rädd och vaknade. Helt klart föredrar jag att vara blyg i samma rum som Dylan än att möta ormar.
***
De resterande 78 sidorna får vänta. Jag hade tagit semester igår och det behövdes. Efter frukost gick jag och la mig igen, somnade om och sov ett gäng timmar till. Alla mina ambitioner kom på skam. Det var skönt.
"In themorningwheredoesthepaingo The same placethefamegoesstraighttoyourhead Ah, it's not easygettinoutofbed Ah, it'stooeasygettinoutofmyhead"
Tio fönster tvättade. Båda sidorna. Om jag räknar sidor har jag bara 78 sidor kvar att tvätta. De får vänta tills i morgon. Tror jag. Fast lite nöjd med mig själv är jag. De där balkongfönstren har inte tvättats sen nån gång tidigt i våras, eller om det var i höstas. Skitiga har de hursomhelst varit sen i somras.
***
Kom i väg på en mikrotur i dag igen. Kände inte av knäet, men det var ju som sagt en mikrotur. Höll på att bli överkörd av en ignorant bilist i den nya rondellen vid Segeltorp. Blev riktigt förbannad eftersom att jag var i rondellen när föraren bara kör in rakt framför mig så att jag är tvungen att tokväja. Tack och lov fanns det ingen bil i den andra filen. Idiotbruden har sen mage att tuta argt på mig. Var nästan på väg att cykla ikapp henne. Men bestämde mig för att inte göra det, var helt enkelt för arg.
***
Intressant hur en del reagerar när jag berättar att Kate Moss står med som låtskrivare på fyra av låtarna på Babyshambles senaste platta. Jag har testat den på tre jag känner, två svar var rätt nedsättande om henne. Jag undrar hur mycket av det som beror på att hon är fotomodell. Och de ska ju som bekant inte ha nån hjärna.
***
Bilden är från i fredags morse när vi första gången sedan Gud var liten pojk som vi såg en gnutta blå himmel i den här stan.
Jodå det blev en bra dag igår. Blev klar med jobbet tidigt så att jag kunde bege mig till öl- & whiskeymässan lagom tills att de öppnade. Ett bra drag eftersom att det gav oss tid att i lugn och ro höra Cristoffer från Oppigårds Bryggeri engagerat berätta om de fem ölsorterna vi provade hos dem. Ibland blev det lite mycket kemi, men då var det bara att ta en klunk och njuta. Jag har skrivit om Oppigårds vid ett antal tillfällen tidigare. Inte utan skäl. Jag skulle vilja hävda att de är det svenska mikrobryggeri som håller högst nivå och de behöver verkligen inte skämmas för sig gentemot de amerikanska förebilderna. Snarare tvärtom. De jag gärna lyfter till skyarna är Indian Tribute, Starkportern och Summer Twisten. Den sistnämda måste du testa om du ska till ölmässan, om inte annat för att den var ett ovanligt lyckat prov från Oppigårds sida som du inte kommer att få tag på under överskådlig tid.
Efter besöket hos Oppigårds smakade inte Sierra Nevada Pale Ale särskilt mycket. I samma stånd fastnade jag dock framför etiketter som bar Ralph Steadmans signum och visst var de så. Flying Dog Breweryhar tagit fram ett gäng bira inspirerade av Hunter S Thompson. När barkillen insåg att jag hade lite koll på både Steadman och Thompson kom det snabbt fram fyra miniglas med en skvätt av varje sort. Lagern hade en omisskänlig doft av bourbon. Ingen jättehöjdare för en som tycker bourbon är klart överreklamerat. Sen blev det däremot kul. Bäst var deras Indian Pale Ale och Gonzo Imperial Porter.
En besvikelse var biran från Dugges. Min medresenär hade fått rådet att vi absolut inte fick missa deras stånd. Men vare sig Bollox! eller 1/2 Idjit! gjorde några större intryck. Kanske hade det att göra med arrogansen från den tvålfagre barpojken. "Nej, vi har inga testglas". Några minuter senare dyker en snygg brud upp och vips kom det lilla testglaset fram. Nu satt vi inte skiten på nåt sätt. Utan gick därifrån utan att fälla syrligheter.
Testade en kanelbärs från Monks nya bryggeri på Wallingatan. Bläh.
Avslutade besöket i ett stånd fyllt med godis från staterna. Inte helt oväntat hittade jag två nya favoriter från bryggeriet som gör Red Seal Ale: Old Rasputin Imperial Stout och Brother Thelonius Belgian Style Abbey Ale. Sen var jag mätt och belåten. Omåttligt skönt att vara hemma vid niotiden. Somnade ovaggad. Vaknade vid halv sju av att jag precis knockat en påflugen alligator...
"Bangbangyou’redead Oh I’m so easilylead Bangbangyou’redead Put all therumourstobed"
I morse var det en trög start på dan. Ingen morgontidning. Ingen dotter att väcka. Satt där vid frukostbordet, såg ut i grådiset, och längtade mig blå efter M. Även om jag tycker bäst om tysta mornar saknade jag hennes undringar, tankar och närvaro så att det nästan gjorde fysiskt ont i mig.
Tunnelbanan var överfull efter ett inställt tåg. Orkade inte med tjattret och trängseln utan gick av vid Gamla Stan för en promenad längs vattnet. Samtidigt började grådiset ge vika för stråk av blå himmel. Det är märkvärdigt vad synen av vatten kan skänka mig lugn.
Utanför fönstret reflekteras solen i bilarnas backspeglar. Det blir nog en bra dag ändå. Inte så konstigt kanske då en vän har bjudit med mig på öl- & whiskeymässan i eftermiddag. Många godsaker att prova, både från lokala svenska bryggerier liksom en del från engelska övärlden samt från staterna. Misstänker att besöket kräver en viss planering. Kul ska det hursomhelst bli.
"And they all play on the golf course and drink their martinis dry, And they all have pretty children and the children go to school And the children go to summer camp and then to the university Where they are put in boxes and they come out all the same"
Inte helt oväntat gick en av Svenskans ledarskribenter i spinnöver Fredrik Reinfeldts regeringsdeklaration. Han lyckas också med konststycket att applådera Reinfeldts fadäs. En fadäs som den elake djävel jag nu är skulle älskat att se: statsministern rusar upp i talarstolen efter kungens tal. Orkestern lirar. Och lirar. Under tre musikstycken står Reinfeldt där i talarstolen. Det måste ha varit olidligt långa låtar för vår statsminister. "Det gäller att man är på plats om man ska få något gjort”, sa han tydligen när musiken tystnat. Och så kanske man kan se det. Personligen tycker jag bilden är talande för en regering som inte vill läsa på, utan tanklöst springer iväg och fattar en rad beslut som sedan måste revideras nåt år senare.
Sen är det inte utan att jag förundras över hur dessa nyliberaler resonerar. Nyss var vi inne i en högkonjunktur då var receptet för en fortsatt god ekonomi sänkta skatter, nu är vi på väg in i en lågkonjunktur och då är receptet återigen sänkta skatter. Det är nästan så att jag undrar om inte Walter Lure skrev låten 'One Track Mind' för dem.
"You talk, you talk a good game Wish I could talk the same"
Det har ju snackats hit och dit om ett nytt Söderstadion sen gud var liten pojk. Jag tog upp frågan inför valet 1998 med stockholmspolitikerna under en valdebatt på Kvarnen. Än har inget hänt. Om jag minns rätt var det väl Axén-Olin som var sist ute och sa att nu ska det byggas. Sen dess är det tyst som i graven. I söndags kom jag på varför. Ta en titt på bilden. Bilden är ett utsnitt från stadens byggplaner som finns till allmän beskådan på Kulturhuset. Är det inte nåt som saknas.
"To lonely nights uptown. Don't let them bring you down"
Igår gick jag med dottern och en kompis till henne på bio och såg Wall-E. Filmen är en kärlekshistoria som även handlar om konsumtionssamhället och om hur människorna blev tvungna att lämna en förstörd jord. Kvar lämnades robotar som skulle städa upp så att människorna ska kunna återvända. Med jämna mellanrum skickas rymdraketer ner med robotar som scannar jorden efter växtlighet. Vid ett sånt besök uppstår ljuv musik mellan två robotar. Innan filmen var det som vanligt mängder med reklam, och mitt i all den reklamen finns det naturligtvis reklam för leksaken Wall-E. Som barnen lekt färdigt med om ett år. Som sen hamnar på samma sopberg som filmen handlar om. Snacka om dubbla budskap. Wall-E var en fin film, men bäst av allt var förfilmen från Pixar:
I morse testade jag Surlyn, som har blivit så fin med sina nya Campagnolokomponenter, med mina nya pedaler och pjuck. De har gjort ett bra jobb på Sportson i Kurvan. Växlarna smög i så som de aldrig tidigare gjort. Och med nya dojorna flög jag upp för backarna. Körde bara en pytterunda för att känna hur det kändes. Nu ska bara knäna bli hela och fina igen så att jag kan slänga mig ner på Södertörn. Som jag längtar.
I eftermiddags tog jag mig förbi Kulturhuset och såg två fotoutställningar, Gunnar Smolianskys, som jag tack och lov hann se innan den togs ned, och Nan Goldins. Nan Goldins utställning är inget för den som har svårt för livet. Här knullas, slåss, gråts och tröstas det i en salig röra. Och människor dör. På riktigt. I AIDS, av överdoser och cancer. Är du inte rädd för att se livet som det kan se ut. Bege dig då till Kulturhuset. Ta dig tid att sitta ner och kolla in slideshowen. Det är både du och Nan Goldin värd.
"Look at me now, will I ever learn? I dont know how but I suddenly lose control"
Det har pågått en intressant diskussion på en tråd hos Farbror Punk. I en kommentar till vad Farbrorn skrev för ett par år sen har en Nicke Punk skrivit:
"Bara så du vet så är vi flera fd punkare i Timbrokretsen. Punk har aldrig varit lika med sunkig socialism och kollektivt tänkande, snarare tvärtom."
Det är ju klart att Nicke Punk lämnar målet öppet när han skriver att "vi är flera fd punkare i Timbrokretsen". För hans slutsats är ju då att punkens ideal, dessa-tvärtom-mot-socialism-ideal, är förenliga med nyliberalism och hyperkapitalism. Nicke har fel i sak, men ändå rätt. Han har rätt i att punken aldrig var en politisk rörelse; den var vare sig socialistisk eller liberal. Men i och med att punken tog ställning för individens särart mot masskonsumtionens färdiga mallar var den naturligtvis, medvetet eller omedvetet, antikapitalistisk. Av det enkla skälet har Nicke fel.
Det är lätt att i efterhand överdriva skeenden, mönster och känslor. Att idag läsa in större betydelser i vad som då var bagateller eller rätt ovidkommande: som punkarnas politiska hemvist. Vi var många som var för unga för att bli proggare, men som bar med oss anarkoproggarnas frihetligt socialistiska tankar in i punken. Därav sammanblandningen mellan svensk punk och politisk vänster.
Lika vanligt, om inte vanligare, var det med punkare som gav fan i allt vad politik heter och som med näbbar och klor värjde sig för att bli insorterade i nåt som helst fack. Somliga punkare hade sin bas i gallerian andra ute i Rågsved. Av nån anledning var vi ändå samma gäng på både Ebba-spelningar som på Pain-gigs. Jag hängde både i gallerian och ute i Rågsved och jag kan lova er en sak: politik stod alltid längst ned på dagordningen. Överst, i båda lägren, stod musik, fester, droger och sex. Politik var inte färdigtuggade teser för oss som var vänster i punken, utan bara en känslomässig kompass. Och den kompassen använder jag fortfarande.
Det var kanske lite mer utmaning i mitt liv som behövdes för att saker och ting skulle ramla in. Efter en grymt högeffektiv förmiddag, trots nån timmes nervdarr efter att ansökan gått iväg, och ett par rappa timmar efter lunch bestämde jag mig för att ta ut komp. Stack till Sportson i Kurvan och hämtade Surlyn som har blivit löjligt fin med sina nya delar. Passade på att köpa cykeldpjuck med tillhörande pedaler samtidigt. De nya växlarna funkade utmärkt. Väl hemma gick jag och fiskade ut, ett par månader försenat, paket från Portland med min schuckra höstkollektion cykelpaltor, bestående av ett stycke lammullströja (100% lammull) och ett par cykelbudsbyxor. Ordet, Freewheelin, på cykeltröjan är naturligtvis inspirerat av Bob Dylans platta från 1963. 1963 är förövrigt en mycket god årgång. Du borde prova den nån gång. Hemma låg också mitt paket från Ginza med Babyshambles, The Who och Dirty Pretty Things. Kort sagt; en bra dag.
"I know I dreamed you a sin and a lie I got my freedom but I dont have much time Faith has been broken, tears must be cried Lets do some loving after I've died"*
Så skickade jag iväg den då till slut: jobbansökan. Jag lovar er att det pirrar rätt rejält i min mage bara jag tänker på det. Blir jag kallad till intervju kommer jag nog kräkas av nervositet. Jag har inte sökt jobb sedan 2002. Antalet anställningsintervjuer jag gått på i mitt liv kan räknas på ena handens fingrar. Sedan 1979. Då kanske ni förstår mig.
***
Om inte jag minns fel ska Riksbanken stå oberoende från regering och riksdag. Hur väl rimmar det med Anders Borgs uttalanden om vad räntan kommer att ligga på nästa år?
***
Inflationstakten i år har legat stadigt över 3 procent. För LO-förbundens medlemmar innebär det en utebliven reallöneökning. Industriförbundens avtal är uppsägningsbara inför det tredje året. Problemet är att många av de andra förbunden skrev på för tre år utan uppsägningsklausul. Tar industriförbunden strid faller samordningen som skulle ge lågavlönade kvinnor mer i plånboken. Sen har vi oket om en annalkande lågkonjunktur. Jag skulle inte vilja sitta i LO:s avtalsråd just nu. Samtidigt; ett fack som inte tar strid för reallöneökningar, vad är det för ett fack?
***
Har ni sett den här fina videon med Louis Armstrong och Johnny Cash?
"Think I'll go out and go for a walk Not much happening here, nothing ever does Besides, if she wakes up now, she'll just want me to talk I got nothing to say, 'specially about whatever was"
Efter minst en timma i fem skobutiker (utan ett enda inköp) och gud vet hur länge i en H&M-butik tillsammans med min pubertala nioåring behöver skallen rensas.
Jag vaknade av att en gammal polare cyklade ner från balkongräcket. Han föll tre våningar. Det var en rätt läskig syn. När jag låg där i sängen och undrade varför J hade cyklat runt på ett balkongräcke i min dröm kom en låt smygande i skallen. Den var lite vag i kanterna, men jag är nästan säker på att det var den du kan se och höra här nedanför. Sen blev jag orolig. Det känns som om 999:s 'Homicide' är ännu en punklåt som några fyndiga reklamare - obegripligt nog - tycker passar som musikalisk illustration till en bil, tvål eller ännu en påse smaklösa chips. Är det så, eller har jag drömt det också?
"While the queen of england sits on her throne, Off bingo cards and chicken bones. Don't drink yourself to a lonely death, In casinos on crystal meth"
Socialdemokraternas valanalys tycks ha fått dem att tro att de för att återta regeringsmakten 2010 måste närma sig moderaterna. Jag tror att de har fel. Valnederlaget för två år sedan bar ett namn: Göran Persson. Folk var helt enkelt skittrötta på att se och höra karln. Han var ett sänke. Till saken hör att under hans regeringstid ökade klassklyftorna. Vilket vanliga sosseväljare mycket väl kände av. Det var alltså inte bristen på högerpolitik som avgjorde valet, utan snarare bristen på vänsterpolitik i kombination med en pamp som fått storhetsvanssine. Att sossarnas kanslihushöger nu komenderar högerut march var inte oväntat. Men lika fullt deprimerande. Tack och lov tänds nu ljus i mörkret.
Och från mig kommer naturligtvis ett citat från en musiker, Tom Robinson:
"If left is right Then right is wrong You better decide Which side You're on"
***
Morgoncitatet kom från Dirty Pretty Things halvnya låt "Tired of England":
För en vecka sen cyklade jag Sörmlandstrampet och fick rejält ont i knäna. Värken gick bort i veckan så jag tyckte att det var dags för lite rehab på min 2,5 mils-runda. Gick inget vidare. Jag kom inte ens halvvägs förrän känningarna i högerknäet kom tillbaka. Lyckades ta mig runt. När det började värka ordentligt tänkte jag bara på att jag klarade ta mig hem förra helgen och att det då gjorde ont i båda knäna. En ispåse har nu fått ner smärtan. Dags att uppsöka läkare.
***
Jag är blödig. Jag blev rörd när jag läste historien om Libertines på Wikipedia. Här har jag kortat ner det som gjorde mig lite tårögd. Efteråt hittade jag en liveversion av 'Can't Stand Me Now' på YouTube. Den visar inte bara en människa i upplösning (skrämmande lik Sid Vicious) utan också slutet på ett förhållande.
2003–2004: Second album and the end of The Libertines
Pete Doherty continued to play with Babyshambles whilst The Libertines (without Doherty) completed tour commitments in Japan. Distraught and angry, Doherty burgled Carl Barât's flat taking several items and being subsequently arrested. On 11 August, he pleaded guilty at the preliminary hearing to the charge of burglary.
On 7 September, 2003, Judge Roger Davies sentenced Doherty to 6 months in prison. He served his sentence in Wandsworth prison. This sentence was later reduced on appeal by Judge Derek Inman to two months. Barât was waiting for Doherty outside the prison when he was released.
Mick Jones returned as producer for the second attempt to record the second album. However, Doherty had returned to his old ways and habits, so relationships were strained. Security hired for the protection of Doherty and Barât often had to be used to keep them from fighting. The album had been finished and Doherty left the mixing and dubbing to the others; he would never return to the studios with The Libertines.
On 14 May 2004 he was admitted to The Priory, a high-profile retreat, in an attempt to beat his addictions. He left there early, returned but then left again a week later on June 7. Doherty's rehab was, once again, unsuccessful. He abandoned the monastery and went to Bangkok to find drugs.
The Libertines did not let Doherty play with them but promised "When he cleans up his addictions he will be immediately welcomed back into the band". However, Doherty had managed to achieve growing success and fame with his new venture, Babyshambles, which further reduced the likelihood of reconciliation. Meanwhile, The Libertines were still releasing fresh material. The new single "Can't Stand Me Now", which detailed the breakdown of the ailing frontmen's once seemingly cast iron friendship, and illustrated the love/hate relationship between Doherty and Barât was released on 9 August, and charted at #2. The song included Doherty asking a question - 'Have we enough to keep it together?'. Their eponymous second album was released in late August and topped the album chart. Their final single, "What Became of the Likely Lads" reached #9.
"Now if you feel that you can't go on, Because all of your hope is gone. And your life is filled with much confusion, Until happiness is just an illusion. And your world around is crumblin' down. Darlin', come on, girl, Reach on out for me"
För ett par dar sen skrev Slow Motion ett inlägg om oss anonyma bloggare, med tanke på EU-förslaget om att vi ska förbjudas eller registreras. Jag tänkte att jag skulle kasta in ett kort inlägg på kommentarstråden. Men sen upptäckte jag att det blev lite längre än jag hade tänkt. Och att det faktiskt inte var ett inlägg. Bara mina egna funderingar kring mitt eget bloggande. Därför hamnar det här.
Otal är gångerna jag har funderat på att kasta mitt alias och komma ut ur garderoben. Dels har det att göra med att jag uppskattar människor som kliver fram och tar ställning utan anonymitetens slöja. Det finns en mycket tilltalande demokratisk tanke i det. Samtidigt är det dessvärre så att jag sällan läser bloggar som inte är anonyma. Fråga mig inte varför. Det har bara blivit så. Kanske för att innehållet blir tydligare, färre förutfattade meningar om person som grumlar blicken.
Ett annat skäl till varför jag funderat på att lägga ner handlar om att för många nära och kära läser min blogg, vilket självklart begränsat mitt skrivande. Samtidigt är jag inte klar över om det i sin tur skulle förändra så mycket; jag tror nog inte att jag skulle berätta mer om mina relationer till andra människor eller om mina sexuella preferenser även om jag tog ett steg längre in i anonymiteten.
Sen har vi det där med jobbet. Jag har vid ett antal gånger skrivit ur mig min frustration över arbetsledningen här på bloggen. Och det har varit skönt att få spy ur mig lite galla. Några av er har då kommit med uppmuntran precis i de lägen jag har behövt den som mest. För det är jag er evigt tacksam. Hade jag inte draperat mig i anonymitetens slöja hade jag inte kunnat skriva vad jag kände. Så är det bara.
Ni som vet, vet vem jag är och ni som inte vet kanske ska vara lika glada för det.
***
Undrar du varför det klonkar eller knirrar oroväckande om din cykel? Ta dig då till Street idag och i morgon. Där finns det en mekarskola.Velo Sthlm arrar två dar till cykelns ära. Kolla in lite film. Se på andras skrytjonnar. Eller ta en bärs i baren och le åt prettonissarna med hojar i TdF-klassen. Vem vet du kanske får syn på mig då.
Jag brukar ha svårt för starköl, men i går smalt mitt hjärta. Jag var förbi OT på Söder för att jag hade läst på Oppigårds hemsidaatt OT tagit in ett par tunnor av Slåtterölen, Late Summer Alen och Summer Twisten. Antingen var de redan slut eller så är de satta på väntelistan. Alldeles oavsett hade de inte nån av Oppigårds öl på fat. Efter några om och men föreslog bartendern att jag skulle prova en Red Seal Ale. Den fanns inte på fat, utan på flaska. Och den var inte grattis. Men Red Sea Ale är en fantastiskt god öl. Doften av skummet var väldigt blommig, men smaken; mmmmmmmm. Så går du förbi bolaget idag och du råkar se en ensam röd säl sitta där på hyllan. Ta hem den. Du kommer inte att ångra dig. Jag lovar.
***
Igår käkade jag lunch med en gammal punkpolare i hennes butik. Medans vi satt där mumsandes sushi vid disken strömmade Libertines andra platta ut ur högtalarna. Den var bra. Vissa låtar är helt fantastiska. T hade ingen koll på vare sig Libertines eller på Petes och Carls efterföljande band. Väl tillbaka på kontoret surfade jag in på Babyshambles MySpace-sida och även Dirty Pretty Things och skickade länkarna till henne. Sen varvade jag deras låtar resten av eftermiddagen. Det tycker jag att du också kan göra. Klicka bara på namnen och du hittar rätt.
"Take another little piece of my heart now, baby, (break a..) Break another little bit of my heart now, darling, yeah. (have a..)"
Janis Joplin i skallen när jag vaknar. Blundar. Jaha, så var det idoltider. Jo, det var nog nån stjärnögd brud som stod där framför juryn och sjöng Joplins 'Piece of My Heart'. Men varför måste jag få den i skallen? Jag har egentligen inget emot Janis, mer än att just den här låten eller 'Mercedes Benz' alltid dyker upp så fort det är Idol eller nån annan talangtävling där en brud vill framstå som lite rockig ocg soulig. Det blir för förutsägbart. Och tro mig; jag vill verkligen inte få de här låtarna i skallen. Inte när det finns så många andra, bättre, roligare, vackrare och galnare låtar som jag gladeligen vaknar tillsammans med. Hur jag ska undvika eländet är däremot en gåta. Med en nioårig dotter som älskar musik och show går det inte att stänga av. Jag är liksom inte en sån förälder.
Bland det första vår nuvarande regering gjorde när de kom till makten var att avskaffa Arbetslivsinstitutet (som bedrev oberoende forskning om bland annat arbetsmiljö) samt att hårdbanta Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket har som det heter "regeringens och riksdagens uppdrag att se till att arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningar följs". Det gör man bland annat genom arbetsmiljöinspektioner. I regeringens första budget beslutade de att Arbetsmiljöverket skulle få minskade anslag med 50 miljoner per år fram till 2009. Att dessa nedskärningar skulle få konsekvenser varnade alla som arbetar med dessa frågor om.
Ett par spektakulära arbetsplatsolyckor under senare tid har nu fått Sven Otto Littorin och regeringen att yrvaket konstatera att något måste göras. I en debattartikel i Svenskanskriver Littorin att "Regeringen tar ökningen av dödsolyckor på största allvar" och att "För regeringen går nu arbetsmiljöarbetet in i en intensivare fas". Och vad menar då Littorin med detta?
Jo, att Arbetsmiljöverket ska få 33 miljoner nästa år; och att regeringen kommer "att tillsätta ett Arbetsmiljöpolitiskt kunskapsråd med forskare och experter som ska förse regeringen med kunskapsunderlag inom arbetsmiljöområdet."
Det är naturligtvis trevligt att regeringen till slut insett att arbetsmiljön i det här landet faktiskt i värsta fall kan leda till döden. Men hade det inte varit bättre om de hade lyssnat till skyddsombuden, arbetsmiljöinspektörerna, forskarna och fackförbunden redan från början och då låtit bli nedskärningarna: Att inte ha minskat Arbetsmiljöverkets anslag med hela 30 procent samt att inte avskaffa den oberoende arbetslivs- och arbetsmiljöforskningen?
***
Märkligt. I morse vaknade jag klockan fem. Ett par minuter senare ringer telefonen. Jag svarar. Personen i andra änden lägger på. Jag kan inte somna om. Medan jag ligger där och vrider mig får jag den här låten i skallen:
Jag har en märklig ”sjukdom”, så gott som omedelbart när jag vaknar får jag en låt i skallen. Det är inget jag kan styra över. Vissa mornar kan jag komma på mig själv med att nynna på Snoddas, Boney M eller Dirty Pretty Things.
I morse testade jag Surlyn, som har blivit så fin med sina nya Campagnolokomponenter, med mina nya pedaler och pjuck. De har gjort ett bra jobb på Sportson i Kurvan. Växlarna smög i så som de aldrig tidigare gjort. Och med nya dojorna flög jag upp för backarna. Körde bara en pytterunda för att känna hur det kändes. Nu ska bara knäna bli hela och fina igen så att jag kan slänga mig ner på Södertörn. Som jag längtar.
Jag brukar ha svårt för starköl, men i går smalt mitt hjärta. Jag var förbi OT på Söder för att jag hade läst på Oppigårds hemsida att OT tagit in ett par tunnor av Slåtterölen, Late Summer Alen och Summer Twisten. Antingen var de redan slut eller så är de satta på väntelistan. Alldeles oavsett hade de inte nån av Oppigårds öl på fat. Efter några om och men föreslog bartendern att jag skulle prova en Red Seal Ale. Den fanns inte på fat, utan på flaska. Och den var inte grattis. Men Red Sea Ale är en fantastiskt god öl. Doften av skummet var väldigt blommig, men smaken; mmmmmmmm. Så går du förbi bolaget idag och du råkar se en ensam röd säl sitta där på hyllan. Ta hem den. Du kommer inte att ångra dig. Jag lovar.
