söndag 9 december 2007

Kiss Me Deadly

"And later in a downstairs room
She pulls her lover down
In ecstacy but they can't make a sound
In case her mother might come down"

Trött, men glad. Det är känslan nu på morgonen. Igår morse var det allt annat än säkert att jag skulle kunna baxa mig iväg på gubb- och gumpunkträffen. Julbordet i fredags hade tagit sina tribut och större delen av förmiddagen handlade om att behålla frukostpizzan kvar i magen. Framåt eftermiddagen kändes livet lite mer drägligt och jag började se fram mot kvällen.

Strax efter sju gled jag in som den fjärde gästen. Ann, Anders och nån okänd kis var redan på plats. Micke Rip var ju självklart också där, men han var värd så han räknas inte. Sen kom Jesper. Vi hann kramas och snacka lite innan Kim, Frobbe, Krippa och gäng andra ramlade ner för trappan. Trappan ja. Måsse som sitter i rullstol pallade inte att låta sig bäras ner, eller rättare; han kände sig inte säker på att vi skulle vara tillräckligt nyktra för att få upp honom igen, så han drog. Trist, eftersom flera är nyktra alkisar och narkomaner och de hade gladeligen burit upp honom. Hursomhelst, länge var Ann den enda kvinnan i församlingen av mer eller mindre bedagade män. Sen kom Katti, min första stora kärlek, och hennes brorsa. Men det såg länge ut som att det här skulle bli gubbarnas kväll. Tack och lov blev det inte så. Det blev ett kramkalas av Guds nåde. Mycket snack och många garv. Och visst flirtades det en del också.

När vi jämförde våra historier var vi överens om en sak, trots att vi har tagit olika vägar genom livet finns den där ungdomstiden präglad i oss. Vi kom från alla samhällsklasser. Vi var freaks som inte passade in i våra egna kvarter och plugg och därför var tvungna att hitta ett annat sammanhang. Ett sammanhang som inte dömde oss. I punken fann vi det. Från hela stan åkte ungar in till fristaden Gallerian. Där hängde vi, snackade bort tid, blev utmotade av vakterna, blev fulla eller höga och kära. Ett gig eller en fest Långtbortistan och vi satte oss på buss eller trick och for dit. Åkte på spö av blöjraggare. Att vara punkare 1977-1979 var utmanande på riktigt. Vid ett par tillfällen har jag åkt på spö av inga andra orsaker än mitt utseende. Jag har till och med blivit hotad med kniv av en snetänd hässelbysniffare.

Igår kväll möttes vi igen. Några går på sjukpension och några går på vd-lön och för några timmar spelade allt det där inte någon roll. Det var fint att se att så många lever. Visst, några var inte där utan är döda. Men med tanke på det liv vi faktiskt levde borde fler av oss, enligt socialstyrelsens antiknarkkampanjer, ligga under jord.

Andra hade valt att stanna hemma. Det var dumt. Hade ni kommit hade ni också suttit bakis och trötta nu. Men med ett fett leende utsmetat över ansiktet.

Ps. Katti, vi hann inte byta nummer, men du hittar mig med en enkel sökning. Ds.

5 kommentarer:

Jah Hollis sa...

Låter härligt.
Lyckade återföreningar ångrar man inte att man gått på. Och det handlar definitivt inte om nostalgi.

Sånger från nedre botten sa...

Igår var ingen nostalgikväll. Det var realtid och kanonkul.

Martin sa...

En bra text var det också.

Anonym sa...

Det låter som om det var en fin kväll på alla sätt. Jag hade också inbjudits, men jag gissar att jag känt mig som kusinen fån landet, eftersom jag fått era minnen och inte varit med. Hur som helst. Både Matte och Anders mailade och berättade om att det varit en härlig kväll. Ser fram mot kvällen på Berns istället. Mindre intimt måhända, men också lättare att känna sig som "en av gänget".
Farbror Punk

Sånger från nedre botten sa...

Gå in på Galerian punx på ansiktsboken så kan se ett gäng glada nunor -och nåt annat sladdrigt också- från i lördags.