"We don't need - we don't need no more - we don't need - No more trouble - we don't need no more trouble! Trouble we don't need (we don't need), (we don't need) lord, knows! - We don't need no more war (no more trouble). No more trouble - we don't need no more - more trouble!"
Vilken grymt skön musikmorgon! Mr. Bobby som fick mig att slå upp ögonen. Tassade in i dotterns rum för att väcka henne: "Pappa kan du inte sätta på Moneybrother, låt nummer tre?". Okidoki. Fixade frukost till 'Downtown train (tåget som går in till stan)' och 'Midnatt till sju', sen satte jag på radio Stockholm, mest för trafikinformationen, och döm om min förvåning; Emmylou Harris, Van the Man, och Waterboys, därefter urartade sändningen, men det gjorde verkligen ingenting. Med en sån start krävs det mycket för att sabba dan.
torsdag 31 maj 2007
onsdag 30 maj 2007
Kommentarsfunktioner
"I'm Mr. Boombastic say me fantastic touch me in my back she says I'm Mr Ro...mantic
I'm Mr. Boombastic say me fantastic touch me in my back she says
boom
boom
boom"
Det finns en sak jag inte begriper med en del bloggare. De skriver mer eller mindre tänkvärda inlägg som jag som läsare ibland får lust att kommentera, berömma, kritisera or what ever. Deras kommentarsinställningar är som öppna hav, vem som helst med en liten jolle eller ett hangarfartyg kan ta sig in och uttrycka sig. Och det är väl utmärkt, om det verkligen är respons man vill ha. Men är det verkligen det? Jag har märkt att vissa bloggare inte ids svara ens på den försyntaste fråga eller kommentar. Antingen är de självgoda och tråkiga eller så lider de av permanent förstoppning. Hursomhelst tycker jag att det är trist.
Bodil Malmsten funderar just nu på att stänga sin gästbok. Hon känner dåligt samvete när hon inte svarar tillräckligt fort och får dåligt samvete om hon gör det för då tar hon tid av sitt arbete. Äntligen någon som ändå funderar över tingens funktion och kommer fram till att en gästbok/kommentarsfunktion inte är något självändamål. Jag tycker hon ska stänga. Det viktigaste är att få utlopp för skrivandet. Har man inte tid, eller lust, att svara på andras tankar om det man skrivit då ska man inte heller ha nån gästbok/kommentarsfunktion. Det blir ärligast så. En bra skribent läser jag även om han eller hon skiter i att svara. Men jag struntar numer att kommentera inläggen.
När det gäller min egen sida har jag som princip att besvara människors frågor och kommentarer så fort som möjligt. Det anser jag handlar om ren hövlighet. Anonymt tjafs, rasistiska eller sexistiska åsikter deletas rakt av utan bedövning. I rule this site.
I'm Mr. Boombastic say me fantastic touch me in my back she says
boom
boom
boom"
Det finns en sak jag inte begriper med en del bloggare. De skriver mer eller mindre tänkvärda inlägg som jag som läsare ibland får lust att kommentera, berömma, kritisera or what ever. Deras kommentarsinställningar är som öppna hav, vem som helst med en liten jolle eller ett hangarfartyg kan ta sig in och uttrycka sig. Och det är väl utmärkt, om det verkligen är respons man vill ha. Men är det verkligen det? Jag har märkt att vissa bloggare inte ids svara ens på den försyntaste fråga eller kommentar. Antingen är de självgoda och tråkiga eller så lider de av permanent förstoppning. Hursomhelst tycker jag att det är trist.
Bodil Malmsten funderar just nu på att stänga sin gästbok. Hon känner dåligt samvete när hon inte svarar tillräckligt fort och får dåligt samvete om hon gör det för då tar hon tid av sitt arbete. Äntligen någon som ändå funderar över tingens funktion och kommer fram till att en gästbok/kommentarsfunktion inte är något självändamål. Jag tycker hon ska stänga. Det viktigaste är att få utlopp för skrivandet. Har man inte tid, eller lust, att svara på andras tankar om det man skrivit då ska man inte heller ha nån gästbok/kommentarsfunktion. Det blir ärligast så. En bra skribent läser jag även om han eller hon skiter i att svara. Men jag struntar numer att kommentera inläggen.
När det gäller min egen sida har jag som princip att besvara människors frågor och kommentarer så fort som möjligt. Det anser jag handlar om ren hövlighet. Anonymt tjafs, rasistiska eller sexistiska åsikter deletas rakt av utan bedövning. I rule this site.
tisdag 29 maj 2007
Another One Bites The Dust
"Reach out and touch faith
Reach out and touch faith
Your own personal Jesus..."
Ännu en som inte pallade längre, ännu en som tog sitt eget liv, ännu en som lämnar efterlevande med skuldkänslor. L ringde igår och berättade att J har tagit livet av sig. Förmodligen har det redan varit för mycket död den här våren för att jag ska orka ta in en till, orka känna med en till. När det dessutom handlar om självmord känns det som om min kvot är fylld.
Jag gillade J. Jag tror att han gillade mig. Men vi blev aldrig tajta. Våra cirklar möttes i början av 90-talet. Vi jobbade ihop ett år med solidaritetsarbete i samband med kriget i Bosnien. Sen gled vi isär. Sist jag träffade honom, det var några år sen, hade han kommit in på sjöbefälsskolan i Götet. Sen vet jag inte mycket mer än att L ringde igår. J hade varit på fyllan. Grälat med tjejen. Tagit sitt liv.
Så jävla onödigt. Så jävla fegt. Så jävla elakt. Så jävla jävlars.
Reach out and touch faith
Your own personal Jesus..."
Ännu en som inte pallade längre, ännu en som tog sitt eget liv, ännu en som lämnar efterlevande med skuldkänslor. L ringde igår och berättade att J har tagit livet av sig. Förmodligen har det redan varit för mycket död den här våren för att jag ska orka ta in en till, orka känna med en till. När det dessutom handlar om självmord känns det som om min kvot är fylld.
Jag gillade J. Jag tror att han gillade mig. Men vi blev aldrig tajta. Våra cirklar möttes i början av 90-talet. Vi jobbade ihop ett år med solidaritetsarbete i samband med kriget i Bosnien. Sen gled vi isär. Sist jag träffade honom, det var några år sen, hade han kommit in på sjöbefälsskolan i Götet. Sen vet jag inte mycket mer än att L ringde igår. J hade varit på fyllan. Grälat med tjejen. Tagit sitt liv.
Så jävla onödigt. Så jävla fegt. Så jävla elakt. Så jävla jävlars.
måndag 28 maj 2007
Inte så pjåkigt ändå
"Girls singing on the bus
Fellas kicking up a fuss
Crying out sighs but they’re still looking dangerous
Oh this is definitely all for you"
Gårdagens "sådär" blev till slut en rätt ok dag. Mest tack vare tjejerna som efter att ha fått ett måls underläge skärpte till sig och satte i gång att spela den fotboll som de kan. Matchen slutade 1-4 efter en bra laginsats. Det är andra eller tredje gången de vaknar till efter att motståndarna gjort mål och vänder och vinner matchen. Både föräldrar och vi ledare sken i kapp med solen av stolthet.
Att sen torska i veteranmatchen gjorde inte så mycket. Även om det för stunden sved över lagets alla sumpade chanser att stänka in både ett och fem mål. Motståndarna spelade en enkel fotboll, de hade två gubbar på topp en liten fet tekniker som kunde ta emot och skicka bollen vidare till deras vindsnabbe 9:a. Alternativt kom en snabb boll från mitten upp mellan våra backar och det var så deras mål kom till. Efteråt var det många sura miner i laget eftersom att de flesta visste att förlusten till stor del var självförvållad. Slutar man ta löpningar och tittar på i stället för att gå in i närkamper, ja då torskar man. Så enkel är fotbollen. Efter matchen åkte jag och H till Brännkyrka BP och fortsatte med lite kompisboll. Orkade lite mer än en timme innan kroppen sa "enough is enough". Avslutade dagen med att skölja ned allt damm med tre Urquell på 3v. Det var jag värd.
Fellas kicking up a fuss
Crying out sighs but they’re still looking dangerous
Oh this is definitely all for you"
Gårdagens "sådär" blev till slut en rätt ok dag. Mest tack vare tjejerna som efter att ha fått ett måls underläge skärpte till sig och satte i gång att spela den fotboll som de kan. Matchen slutade 1-4 efter en bra laginsats. Det är andra eller tredje gången de vaknar till efter att motståndarna gjort mål och vänder och vinner matchen. Både föräldrar och vi ledare sken i kapp med solen av stolthet.
Att sen torska i veteranmatchen gjorde inte så mycket. Även om det för stunden sved över lagets alla sumpade chanser att stänka in både ett och fem mål. Motståndarna spelade en enkel fotboll, de hade två gubbar på topp en liten fet tekniker som kunde ta emot och skicka bollen vidare till deras vindsnabbe 9:a. Alternativt kom en snabb boll från mitten upp mellan våra backar och det var så deras mål kom till. Efteråt var det många sura miner i laget eftersom att de flesta visste att förlusten till stor del var självförvållad. Slutar man ta löpningar och tittar på i stället för att gå in i närkamper, ja då torskar man. Så enkel är fotbollen. Efter matchen åkte jag och H till Brännkyrka BP och fortsatte med lite kompisboll. Orkade lite mer än en timme innan kroppen sa "enough is enough". Avslutade dagen med att skölja ned allt damm med tre Urquell på 3v. Det var jag värd.
söndag 27 maj 2007
No Fun, my Baby, No Fun
"I've been to Hollywood
I've been to Redwood
I crossed the ocean for a heart of gold
I've been in my mind, its such a fine line"
Idag borde jag känna mig uppfylld, jag har två matcher att se fram emot; en med dottern och sen är det dags för min egen säsongsdebut, ändå känner jag mig...sådär. Märkligt.
***
Såg 'The Filth & The Fury' igår. Jag såg den även när den hade premiär i Sverige 1999. Filmen har fortfarande sina kvaliteter. Till att börja med försöker Julien Temple ge bandmedllemmarnas version av historien, McLarens är ju 'The Rock 'n' Roll Swindle'. Det är ett sympatiskt anslag som funkar bra på en så lättrörd kis som mig. Och jag har inte heller långt till tårar när John Lydon förbannar heroinet och snörvlar över Sids död, eller när bilderna från stödspelningen för de strejkande brandmännen visas. En historia som var försvunnen, men som fick liv i och med filmen. När bandet i stort sett var bannlyst i hela England spelar de matinéföreställningar för de strejkande brandmännens barn med tårtkalas och man ser på bilderna att alla trivs och allt är helt plötsligt så happy, happy det kan bli. Det är så rörande att tårarna nästan sprutar. Och sen är det ju bilden från sista spelningen: John sittande på scenen, bandet mal på med 'No Fun', det går inte att spela med längre, insikten: "Oh bollocks, why should I carry on?", blicken, allt är slut: "Ha, ha, ha! Ever got the feeling you been cheated?" Kolla från 12.45 på länken. Samtidigt är 'The Filth & The Fury' ett stycke samtidshistoria. Det är bara 30 år sedan pressen skapade moralpanik och kommunpolitiker i England förbjöd ett band att spela. 30 år kan vara en livstid, men är också en kort stund på jorden. Yttrandefrihetens fernissa är tunn. Och finns det något som säljer tabloider mer än moralistisk indignation? Bortsett från sex alltså?
I've been to Redwood
I crossed the ocean for a heart of gold
I've been in my mind, its such a fine line"
Idag borde jag känna mig uppfylld, jag har två matcher att se fram emot; en med dottern och sen är det dags för min egen säsongsdebut, ändå känner jag mig...sådär. Märkligt.
***
Såg 'The Filth & The Fury' igår. Jag såg den även när den hade premiär i Sverige 1999. Filmen har fortfarande sina kvaliteter. Till att börja med försöker Julien Temple ge bandmedllemmarnas version av historien, McLarens är ju 'The Rock 'n' Roll Swindle'. Det är ett sympatiskt anslag som funkar bra på en så lättrörd kis som mig. Och jag har inte heller långt till tårar när John Lydon förbannar heroinet och snörvlar över Sids död, eller när bilderna från stödspelningen för de strejkande brandmännen visas. En historia som var försvunnen, men som fick liv i och med filmen. När bandet i stort sett var bannlyst i hela England spelar de matinéföreställningar för de strejkande brandmännens barn med tårtkalas och man ser på bilderna att alla trivs och allt är helt plötsligt så happy, happy det kan bli. Det är så rörande att tårarna nästan sprutar. Och sen är det ju bilden från sista spelningen: John sittande på scenen, bandet mal på med 'No Fun', det går inte att spela med längre, insikten: "Oh bollocks, why should I carry on?", blicken, allt är slut: "Ha, ha, ha! Ever got the feeling you been cheated?" Kolla från 12.45 på länken. Samtidigt är 'The Filth & The Fury' ett stycke samtidshistoria. Det är bara 30 år sedan pressen skapade moralpanik och kommunpolitiker i England förbjöd ett band att spela. 30 år kan vara en livstid, men är också en kort stund på jorden. Yttrandefrihetens fernissa är tunn. Och finns det något som säljer tabloider mer än moralistisk indignation? Bortsett från sex alltså?
lördag 26 maj 2007
Frånvarande föräldrar
"Well, the intro goes something like this:
Badida Badida da da
Badida Badida da da"
Ni ser: Det är nästan omöjligt att förmedla i skrift en melodi man har i huvudet. I morse vaknade jag med nåt gammalt smäck molandes i skallen, det kan ha varit Freestyle, Gyllene Tider eller Eva Dahlgren, vad vet jag. Tack och lov har det försvunnit nu.
***
Hur tänker vissa föräldrar? Är det så att när barnet kan säga fotboll så sätts ungen i baksätet medan pappan vilset åker runt och letar efter en fotbollsplan där det finns ett tiotal ungar i ungefär samma ålder och en ensam vuxen som försöker lära ungarna att inte bara bli någorlunda fotbollsspelare, utan också justa individer, så är det bara att sparka ut ungen och önska honom eller henne lycka till och hoppas på att allt löser sig till den bästa av världar?
Jag tror dessvärre att det är så. Allt fler föräldrar har mentaliteten: Vi betalar ju, då ska väl vi inte behöva hjälpa till! Allt färre fattar att idrotten bygger på idealitet; på vuxna som är beredda på att i ur och skur hämta barn, coacha, lämna barn, trösta, tvätta utrustning, boka träningstider och läger utan att få en enda spänn för det. Vad vi får som gör allt det här är mycket mer värdefullt; kramar, tillgivenhet och respekt. Rätt dyra gåvor från barn om nån skulle fråga mig.
En polare till mig drog igång ett lag när hans son var sex år. Idag är sonen tolv. Laget har gått från sju-manna till elva-manna. Truppen från 14 till runt tjugo. Inte en enda förälder hjälper honom med en enda sak. Jo, efter mycket tjat får han några att ställa upp och skjutsa till bortamatcherna. Ingen frågar om han behöver mer hjälp. När han samlat till föräldramöten har de knappt orkat ta sig dit, än mindre svara ifall de inte kan komma och de dumma jävlarna som väl kommer skyller på att de inte kan hjälpa till för att de arbetar. Ungefär som om att min ensamstående vän inte arbetade...
Varför skaffar man sig barn om man inte är beredd att offra sin tid och sitt engagemang för dem? Jag fattar det inte. Så gnäller de kyrkliga nymoralisterna om att homosexuella inte ska få skaffa barn. Att det inte är naturligt. Hur naturligt är det att ge fan i sitt barns fritid? Låt dem som är villiga att offra nåt av sig själv skaffa hur många barn de vill. Allt för många heterosexuella klarar inte av det. Så uppenbarligen är det inte sexualiteten som avgör huruvida nån blir en bra förälder eller inte.
Igår hade jag och min polare ett samtal. Han visste inte riktigt hur han ska göra. Allt han vet är att hittar han ingen lösning blir han tvungen att lägga ner laget. Situationen nu är ohållbar. Jag sa till honom att gör det, lägg ner, kanske att föräldrarna lär sig nåt.
Tyvärr blir barnen drabbade. Men om han inte gör det är det inte bara en vägg han går in i, utan han kommer att få ett helt jävla hus över sig. Det är inte värt det.
Badida Badida da da
Badida Badida da da"
Ni ser: Det är nästan omöjligt att förmedla i skrift en melodi man har i huvudet. I morse vaknade jag med nåt gammalt smäck molandes i skallen, det kan ha varit Freestyle, Gyllene Tider eller Eva Dahlgren, vad vet jag. Tack och lov har det försvunnit nu.
***
Hur tänker vissa föräldrar? Är det så att när barnet kan säga fotboll så sätts ungen i baksätet medan pappan vilset åker runt och letar efter en fotbollsplan där det finns ett tiotal ungar i ungefär samma ålder och en ensam vuxen som försöker lära ungarna att inte bara bli någorlunda fotbollsspelare, utan också justa individer, så är det bara att sparka ut ungen och önska honom eller henne lycka till och hoppas på att allt löser sig till den bästa av världar?
Jag tror dessvärre att det är så. Allt fler föräldrar har mentaliteten: Vi betalar ju, då ska väl vi inte behöva hjälpa till! Allt färre fattar att idrotten bygger på idealitet; på vuxna som är beredda på att i ur och skur hämta barn, coacha, lämna barn, trösta, tvätta utrustning, boka träningstider och läger utan att få en enda spänn för det. Vad vi får som gör allt det här är mycket mer värdefullt; kramar, tillgivenhet och respekt. Rätt dyra gåvor från barn om nån skulle fråga mig.
En polare till mig drog igång ett lag när hans son var sex år. Idag är sonen tolv. Laget har gått från sju-manna till elva-manna. Truppen från 14 till runt tjugo. Inte en enda förälder hjälper honom med en enda sak. Jo, efter mycket tjat får han några att ställa upp och skjutsa till bortamatcherna. Ingen frågar om han behöver mer hjälp. När han samlat till föräldramöten har de knappt orkat ta sig dit, än mindre svara ifall de inte kan komma och de dumma jävlarna som väl kommer skyller på att de inte kan hjälpa till för att de arbetar. Ungefär som om att min ensamstående vän inte arbetade...
Varför skaffar man sig barn om man inte är beredd att offra sin tid och sitt engagemang för dem? Jag fattar det inte. Så gnäller de kyrkliga nymoralisterna om att homosexuella inte ska få skaffa barn. Att det inte är naturligt. Hur naturligt är det att ge fan i sitt barns fritid? Låt dem som är villiga att offra nåt av sig själv skaffa hur många barn de vill. Allt för många heterosexuella klarar inte av det. Så uppenbarligen är det inte sexualiteten som avgör huruvida nån blir en bra förälder eller inte.
Igår hade jag och min polare ett samtal. Han visste inte riktigt hur han ska göra. Allt han vet är att hittar han ingen lösning blir han tvungen att lägga ner laget. Situationen nu är ohållbar. Jag sa till honom att gör det, lägg ner, kanske att föräldrarna lär sig nåt.
Tyvärr blir barnen drabbade. Men om han inte gör det är det inte bara en vägg han går in i, utan han kommer att få ett helt jävla hus över sig. Det är inte värt det.
fredag 25 maj 2007
Bara dårar rusar in
"I've seen the needle and the damage done
A little part of it in everyone"
Jag vet inte varför det hände. Men det gjorde det. Nu sitter jag här lite skamsen och försöker känna mig lurad. Det går inte så bra, jag har varit med förr. Varför det skedde? Förmodligen för att jag så gärna ville att det skulle vara på ett annat sätt, det skulle bli fint. Vi skulle sitta där pruttfulla och tårögda, lite fnittriga och nostalgiska och ha det så bra som man kan en lördageftermiddag i den här åldern. Nu blir det inte som jag hade planerat. Kanske blir det en bra eftermiddag ändå, vem vet kanske till och med bättre för vi får fokusera på varandra i stället. Men känslan av att ha blivit snodd på en godispåse lämnar mig ändå inte. Den sitter där och gnager. Hur glad jag blev över att Ginza återigen var snabba, det fula paketet innanför dörren, den hårda pappen som man knappt får upp. Och sen bara ridå. Hur dum får man bli. För säkerhets skull har gått in på Ginza för att verkligen kolla att jag inte blev blåst. Två gånger. Men näh. Varför i hela världen skulle 'The Future Is Unwritten' finnas på dvd på Ginza en vecka efter att den hade biopremiär i London? Varför reagerade inte B, T och M. Äh, jag vet, jag kan bli lite entusiastisk och då köper folk vad jag säger. Så nu sitter jag här och har soundtracket för 149 spänn. Tjoho! En hel platta med låtar som jag redan har. YES! YES! YES!
torsdag 24 maj 2007
MY MY, HEY HEY (OUT OF THE BLUE)
"There's more to the picture
Than meets the eye.
Hey hey, my my."
Jag har ett inlägg sparat som jag hade tänkt att använda nån dag när musiken inte kommer, fantasin tryter och tankarna inte vill komma på pränt. Till det har jag tänkt att använda citatet "It's better to burn out 'cause rust never sleeps" från Neil Youngs platta 'Rust Never Sleeps'. I morse vaknade jag sjukt tidigt, klockan halv fem, och kunde inte somna om. Först var det tyst, sen kom tonerna och några versrader från HEY HEY, MY MY (INTO THE BLACK) upp i huvudet. Lite irriterande är det att jukeboxen föregår mig. Nåja, låten går ju att återanvända. Det är ju inte så att den har ett bäst-före-datum.
***
Nu skulle jag med lätthet somna om. Men det går inte. Man måste jobba också.
Than meets the eye.
Hey hey, my my."
Jag har ett inlägg sparat som jag hade tänkt att använda nån dag när musiken inte kommer, fantasin tryter och tankarna inte vill komma på pränt. Till det har jag tänkt att använda citatet "It's better to burn out 'cause rust never sleeps" från Neil Youngs platta 'Rust Never Sleeps'. I morse vaknade jag sjukt tidigt, klockan halv fem, och kunde inte somna om. Först var det tyst, sen kom tonerna och några versrader från HEY HEY, MY MY (INTO THE BLACK) upp i huvudet. Lite irriterande är det att jukeboxen föregår mig. Nåja, låten går ju att återanvända. Det är ju inte så att den har ett bäst-före-datum.
***
Nu skulle jag med lätthet somna om. Men det går inte. Man måste jobba också.
tisdag 22 maj 2007
Nej, det är ingen gimmick
"Livet det börjar här, livet det börjar här
Livet det börjar här för dig och mig"
"Jag trodde att det bara var en gimmick, nåt du hittat på", sa L till mig i söndags om min 'sjukdom'; att jag får musik i huvudet så fort jag vaknar. När jag försäkrade att det inte var så, utan att jukeboxen verkligen drar igång innan jag slagit upp ögonen skrattade han och sa att jag var skadad. Och visst, det är fullt möjligt, men jag skulle bara undantagsvis vilja ha det på nåt annat vis. Att få vakna med huvudet fullt av melodier och textsnuttar anser jag faktiskt vara en ynnest. På samma sätt refererar jag under dagarna till låtar; exempelvis i tricken när jag har nån framför mig som inte vet åt vilket håll den ska gå och på nåt märkligt sätt alltid tar steg åt det håll jag tänker tränga mig förbi så får jag alltid Big Audio Dynamite i huvudet: "If you don't know where you goin, stay clear of my trail". Obönhörligen. Varenda gång. För den sammanfattar alltid i det läget precis vad jag tänker. Och på det viset är det i en mängd sammanhang, låtarna ligger och lurar i det undermedvetna och beroende på situation väljer min Hjärn-Dj en ny och passande låt till den. Ibland kan jag inte låta bli att börja sjunga på den. Men det är bara ibland.
***
Bilden är från Gyllene Ratten.
***
Om L. Han fick till slut sin älskade R. Nåt han nog aldrig trodde från början. I många år varade deras relation i hemlighet för hennes familj. Men i fjol gifte de sig i moskén på Södermalm. Refrängen ovan tillägnar jag dem. Varje dag. Hela livet.
måndag 21 maj 2007
Återseende
"Jag känner en bot. Hon heter Anna. Anna heter hon..."
En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Snälla nån lobotomera mig! Jag vill verkligen inte vakna med den här skitlåten i huvudet en gång till. Det räcker nu. Tack.
***
Igår träffade jag Markus för första gången på 14 år. Det var ett kärt återseende. Jag kände genast igen honom, trots den lilla kulan han lagt sig till med. Han kom förbi när vi lirade boll, sen gick vi och kollade nät IK Tellus veteraner torskade med 0-1 mot Gröndal. Som vanligt lirade gröndalarna hårt och fult. På 3V efteråt satt vi och snackade liv och minnen, utan att det blev nostalgotråkigt. TP, B och H var också med. Fyra gamla punkare och en skejtare vid samma bord. Fem medelålders män som livet har behandlat lite vårdslöst ibland. Fem medelålders män som nog ändå kan se sig själva i spegeln utan att skämmas. Fem medelålders män som faktiskt har lite humor. Det var en alldeles för kort kväll. Riktigt tokrolig blev den när vi funderade över punkpicnicen som ska va i Tanto den 2 juni: Hur ser man 2007 vilka som är gamla punkare? Tänk om man går och sätter sig i fel sällskap. Sen hittar rätt, men upptäcker att det första gänget var roligare. Hur gör man då?
***
Bilden ovanför är från Klara kyrkogård. Jag tog den i morse på väg till jobbet. Gårdagsbilderna från Gyllene Ratten får vänta en dag till eller två. För den som är intresserad av foto och övergivna platser rekommenderar jag ett besök här. Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia och har plåtandet som hobby. I sin presentation skriver han: "Att besöka övergivna platser ger dessutom en nästan fysisk känsla för begreppet skapande förstörelse. Kan ju alltid hoppas att denna känsla går fram genom bilderna." Jodå, det gör det.
***
Egentligen borde jag skriva att det var en riktig skithelg när det gäller fotbollen, alla resultaten gick åt helvete, men eftersom att vi var fler än på mycket länge igårkväll så var det ändå inte det. Solen sken och gruset yrde i två timmar. Vårt lag vann. Det var kanon. Då räknas inte de andra resultaten.
söndag 20 maj 2007
Järnspikar oxå!
"The first time ever I saw your face
I thought the sun rose in your eyes
And the moon and stars were the gifts you gave
To the dark and the empty skies, my love."
Det du läste ovanför är fusk. Jag fick inte 'The first time ever I saw your face' i huvudet när jag vaknade. Det var märkvärdigt tyst. Därför är det du precis har läst bara en ren och skär önskning; att få höra Marcia Griffiths vackra röst sjunga låten över ett fantastiskt sugande och släpande komp. Låten finns med på Trojans Lovers Box och är helt outstanding. Tyvärr hittar jag den inte på YouTube, så ni får hålla till godo med Roberta Flacks vackra, men inte lika suggestiva, version.
***
I morse hade jag tänkt att jag skulle ta en långpromenad. Fast så där jättelång blev den inte eftersom jag hade kameran med mig så fastnade jag först på en tom fotbollsplan och sen på Gyllene Ratten. Gyllene Ratten var sveriges första motell som senare blev flyktingförläggning och då blev rikskänt för att ett gäng balter drev en synnerligen vidrig bordellverksamhet där. Idag är det inhägnat, trashat och bombat av kidsen. Det blev en del fina bilder, som ni tyvärr inte får se idag - eftersom kabeln ligger kvar på jobbet. Som den klant jag är trampade jag självklart på en rostig spik, tack och lov utan nån större skada. Converse All Stars är inte att rekommendera på rivningstomter, spiken gick igenom sulan som om den varit gjord av smör.
***
Idag är det derby. IK Tellus veteraner möter Gröndals på Västberga IP klockan 20.30. Det brukar bli rätt tuffa drabbningar. Och jag är fortfarande för skadad för att lira match. Trist.
***
Tänk om en del matcher bara var 45 minuter långa. Då hade Bajen vunnit över Umeå igår...
***
Geffle borta. Hmm.
lördag 19 maj 2007
Abstinens
"Nu ligger vi här - arm mot arm
du sover - jag röker"
Sitter här och eftersvettas. Jag har hittat en rätt bra cykelrunda på lite mer än sju kilometer. Det enda som är tröttsamt är min gamla sjuttio- eller åttiotalshoj utan växlar. På varenda raka eller nerförsbacke sitter jag och trampar luft. Cykelns enda goda egenskap är i uppförsbackar då jag kan cykla om de flesta med tjugo eller fler växlar. Sju kilometer är rätt lagom för tillfället. Flåset är inte direkt på topp efter att ha rökt i 20 bast. Jag försöker hitta en jämn rytm som jag ligger och pressar på. Även om flåset är sådär, så har rökstoppet fört det goda med sig att jag inte längre får ont i luftrören när jag anstränger mig. Alltid nåt. För i två dar har saknat ciggen. Ledighet, solsken, kall bärs och cigg på balkongen. Mmmm.
***
På kommentarstråden till Sju låtar som förändrade mitt liv har 'Flugan på väggen' gjort ett sent inlägg, nr 29, och skrivit sin lista. Den är helt klart värd att läsas, inte bara för låtarna, utan för att det finns en historia till varje låt. Flugan brukar vanligtvis komma med initierade och kloka inlägg på Grönvita sidan upp och Tre hörnor straff. Med tanke på Flugans ofta kloka tankar och fingerfärdighet rekommenderar jag honom starkt att gå in här och registrera sig. Och du, när du gjort det begränsa dig inte! Nu när jag tänker efter så vill jag också rikta samma uppmaning till Neander. Kom igen nu, jag väntar på att få läsa er.
***
Var citat kommer ifrån? Ah, det är T.P min gamla sångare som skrev det i låten 'Ge och ta' från 1983.
du sover - jag röker"
Sitter här och eftersvettas. Jag har hittat en rätt bra cykelrunda på lite mer än sju kilometer. Det enda som är tröttsamt är min gamla sjuttio- eller åttiotalshoj utan växlar. På varenda raka eller nerförsbacke sitter jag och trampar luft. Cykelns enda goda egenskap är i uppförsbackar då jag kan cykla om de flesta med tjugo eller fler växlar. Sju kilometer är rätt lagom för tillfället. Flåset är inte direkt på topp efter att ha rökt i 20 bast. Jag försöker hitta en jämn rytm som jag ligger och pressar på. Även om flåset är sådär, så har rökstoppet fört det goda med sig att jag inte längre får ont i luftrören när jag anstränger mig. Alltid nåt. För i två dar har saknat ciggen. Ledighet, solsken, kall bärs och cigg på balkongen. Mmmm.
***
På kommentarstråden till Sju låtar som förändrade mitt liv har 'Flugan på väggen' gjort ett sent inlägg, nr 29, och skrivit sin lista. Den är helt klart värd att läsas, inte bara för låtarna, utan för att det finns en historia till varje låt. Flugan brukar vanligtvis komma med initierade och kloka inlägg på Grönvita sidan upp och Tre hörnor straff. Med tanke på Flugans ofta kloka tankar och fingerfärdighet rekommenderar jag honom starkt att gå in här och registrera sig. Och du, när du gjort det begränsa dig inte! Nu när jag tänker efter så vill jag också rikta samma uppmaning till Neander. Kom igen nu, jag väntar på att få läsa er.
***
Var citat kommer ifrån? Ah, det är T.P min gamla sångare som skrev det i låten 'Ge och ta' från 1983.
fredag 18 maj 2007
Pajasnytt
"The downtown trains are full
With all those Brooklyn girls
They try so hard to break out of their little worlds"
Usch, igår kväll var det inte roligt. Rastlös med en liten gnagande huvudvärk. Ölsugen utan att dem jag ville dricka med var hemma. Satt och bläddrade i telefonboken några gånger fram och tillbaka. Men vissa dar orkar man inte börja om, utan vill bara ha den trygghet som nära vänner ger - dem som man inte måste berätta allt för, dem som man kan sitta tyst med utan att det blir jobbigt. Käkade några brattar med en polsk surkålsgryta och sköljde ned det hela med en Primator. Satte mig framför datorn, fortfarande rastlös, surfade runt utan att kunna koncentrera mig. När klockan var åtta bestämde jag mig för att stanna hemma. Satte på tv:n för att se reprisen på Kobra. Såg förtexten och eftertexten. Vart programmet tog vägen har jag ingen aning om.
***
Aftonbladet fortsätter att publicera tidningen Expos granskning av sverigedemokraternas förtroendevalda politiker. Jag har svårt för att bli upprörd. Borde kanske bli det. Men kommer på mig själv med att sitta och le. Här är ett gäng politiker som gapar högt om mer lag och ordning, om att invandrare (och då framför allt muslimer) som begår brott ska utvisas. Själva skiter dom högaktningsfullt i att betala böter, skatt eller ens underhåll till sina barn.
Som fredagsnöje tar de sig en bläcka, spöar på frun, om de har nån, saknas fru går det bra med vilken blatte som helst, sen avslutas kvällen med en riktigt skön fyllkörning. På lördan, efter att de har kommit ut ur fyllecellen, är det dags för torgmöte. Då ska det förklaras för Svensson att de är precis som dem och att allt som hände dan innan är illvilligt förtal från den stora –judiska, fast det törs dom inte säga- mediakonspirationen och att även om det hade hänt, vilket det ju inte har, så var det inte deras fel, utan muslimernas fel. "För det är ju dom som kommer hit med sina främmande seder och förtrycker sina kvinnor. Ja, dom spöar ju på dem när de är nyktra! Vad är det för jävla sätt? Det är ju så provocerande att man inte orkar vara nykter, betala skatt, böter eller underhåll. Tacka fan för att man är ute och fyllkör."
***
Enligt folkpartiets Birgitta Ohlsson, är USA ”en av Sveriges mest trogna allierade”. Jag som trodde det var tvärtom.
***
Hur många minuter tror ni att det kommer att ta innan kommentarstråden är full av bakfulla sd:are som ska berätta sanningen om sitt martyrskap? Två, fem eller tio? Som ansvarig utgivare för mina åsikter kan jag kort berätta att alla anonyma inlägg fimpas utan pardon. I Rule This Site!
***
One Love!
With all those Brooklyn girls
They try so hard to break out of their little worlds"
Usch, igår kväll var det inte roligt. Rastlös med en liten gnagande huvudvärk. Ölsugen utan att dem jag ville dricka med var hemma. Satt och bläddrade i telefonboken några gånger fram och tillbaka. Men vissa dar orkar man inte börja om, utan vill bara ha den trygghet som nära vänner ger - dem som man inte måste berätta allt för, dem som man kan sitta tyst med utan att det blir jobbigt. Käkade några brattar med en polsk surkålsgryta och sköljde ned det hela med en Primator. Satte mig framför datorn, fortfarande rastlös, surfade runt utan att kunna koncentrera mig. När klockan var åtta bestämde jag mig för att stanna hemma. Satte på tv:n för att se reprisen på Kobra. Såg förtexten och eftertexten. Vart programmet tog vägen har jag ingen aning om.
***
Aftonbladet fortsätter att publicera tidningen Expos granskning av sverigedemokraternas förtroendevalda politiker. Jag har svårt för att bli upprörd. Borde kanske bli det. Men kommer på mig själv med att sitta och le. Här är ett gäng politiker som gapar högt om mer lag och ordning, om att invandrare (och då framför allt muslimer) som begår brott ska utvisas. Själva skiter dom högaktningsfullt i att betala böter, skatt eller ens underhåll till sina barn.
Som fredagsnöje tar de sig en bläcka, spöar på frun, om de har nån, saknas fru går det bra med vilken blatte som helst, sen avslutas kvällen med en riktigt skön fyllkörning. På lördan, efter att de har kommit ut ur fyllecellen, är det dags för torgmöte. Då ska det förklaras för Svensson att de är precis som dem och att allt som hände dan innan är illvilligt förtal från den stora –judiska, fast det törs dom inte säga- mediakonspirationen och att även om det hade hänt, vilket det ju inte har, så var det inte deras fel, utan muslimernas fel. "För det är ju dom som kommer hit med sina främmande seder och förtrycker sina kvinnor. Ja, dom spöar ju på dem när de är nyktra! Vad är det för jävla sätt? Det är ju så provocerande att man inte orkar vara nykter, betala skatt, böter eller underhåll. Tacka fan för att man är ute och fyllkör."
***
Enligt folkpartiets Birgitta Ohlsson, är USA ”en av Sveriges mest trogna allierade”. Jag som trodde det var tvärtom.
***
Hur många minuter tror ni att det kommer att ta innan kommentarstråden är full av bakfulla sd:are som ska berätta sanningen om sitt martyrskap? Två, fem eller tio? Som ansvarig utgivare för mina åsikter kan jag kort berätta att alla anonyma inlägg fimpas utan pardon. I Rule This Site!
***
One Love!
torsdag 17 maj 2007
Saknad
"Hon heter Anna. Anna heter hon.
Och hon kan banna, banna dig så hårt."
Förlåt. Jag är ledsen. Men du, jag har redan förklarat mig. Om du läst min profil vet du att det inte är något jag kan styra över. Igår var det dotterns favoritblandplatta som gick het, därav Basshunter. Det sånt som händer, tack och lov inte så ofta. Och förresten, gnäll inte, det är i mitt huvud som eländet spelas upp.
***
Två av mina favoritsysselsättningar har försvunnit. Jag saknar dem, men orkar inte leta rätt på dem. De försvann med Hopparen ner på Söder Mälarstrand, sen dess har jag inte läst en enda kriminalroman eller sett en enda deckare på tv. Undantaget var Helen Mirren. Det känns märkligt. Tidigare på kvällarna var det ond bråd död och samhällsproblem som vaggade mig till sömns. Nu? Tv:n. Jag försöker hitta nåt som är tillräckligt intressant, men som inte upprör, ligger och glor på det tills att ögonlocken trillar ner tillräckligt många gånger för att få mig att stänga av. Vad jag saknar med att läsa bra deckare är att de ofta är termometern i samhällets röv. Inte många andra genrer tar temperaturen på vår samtid. Det är mer pilla ludd ur naveln över den svenska samtidsromanen än något annat. Ok, jag vet att det finns undantag, men de är fan inte många. Deckarnas styrka är att när de skildrar samhällets botten visar de bristerna i välfärdssamhället. Det gjorde Ed McBain i slutet av femtiotalet, Sjöwall & Wahlöö på sextio- och sjuttiotalen, det gör Denise Mina idag.
Ändå orkar jag inte. Det känns som om jag fått en överdos ond bråd död och kan inte ta till mig mer. Hur det ser ut på samhällets botten snubblar jag ju över på väg till och från jobbet varenda dag, fyllona här ute i förorten, tjack- och horsepundarna som ryckigt väntar vid centralen, dårarna som irrar omkring överallt och pratar med alla och ingen. Jag blundar inte. Jag letar efter bekanta i deras tärda ansikten. Samtidigt, skulle jag gå fram och säga hej om jag kände igen nån? Förmodligen inte.
Och hon kan banna, banna dig så hårt."
Förlåt. Jag är ledsen. Men du, jag har redan förklarat mig. Om du läst min profil vet du att det inte är något jag kan styra över. Igår var det dotterns favoritblandplatta som gick het, därav Basshunter. Det sånt som händer, tack och lov inte så ofta. Och förresten, gnäll inte, det är i mitt huvud som eländet spelas upp.
***
Två av mina favoritsysselsättningar har försvunnit. Jag saknar dem, men orkar inte leta rätt på dem. De försvann med Hopparen ner på Söder Mälarstrand, sen dess har jag inte läst en enda kriminalroman eller sett en enda deckare på tv. Undantaget var Helen Mirren. Det känns märkligt. Tidigare på kvällarna var det ond bråd död och samhällsproblem som vaggade mig till sömns. Nu? Tv:n. Jag försöker hitta nåt som är tillräckligt intressant, men som inte upprör, ligger och glor på det tills att ögonlocken trillar ner tillräckligt många gånger för att få mig att stänga av. Vad jag saknar med att läsa bra deckare är att de ofta är termometern i samhällets röv. Inte många andra genrer tar temperaturen på vår samtid. Det är mer pilla ludd ur naveln över den svenska samtidsromanen än något annat. Ok, jag vet att det finns undantag, men de är fan inte många. Deckarnas styrka är att när de skildrar samhällets botten visar de bristerna i välfärdssamhället. Det gjorde Ed McBain i slutet av femtiotalet, Sjöwall & Wahlöö på sextio- och sjuttiotalen, det gör Denise Mina idag.
Ändå orkar jag inte. Det känns som om jag fått en överdos ond bråd död och kan inte ta till mig mer. Hur det ser ut på samhällets botten snubblar jag ju över på väg till och från jobbet varenda dag, fyllona här ute i förorten, tjack- och horsepundarna som ryckigt väntar vid centralen, dårarna som irrar omkring överallt och pratar med alla och ingen. Jag blundar inte. Jag letar efter bekanta i deras tärda ansikten. Samtidigt, skulle jag gå fram och säga hej om jag kände igen nån? Förmodligen inte.
onsdag 16 maj 2007
En boll med kön
"Jag delar ståplats med tonårsgängen
Dom står och drömmer, det gör jag med
Det är det enda vi har gemensamt
Dom vill ha allt som natten kan ge
Men jag vill bara att du ser mig"
Vi var trötta och hungriga igår när vi kom hem, dottern och jag. Vi hade fotbollsträning. Vi försöker nöta att de inte ska hamna i den berömda klungan, att en ska få ut bollen och snabbt passa sig ur situationen. För att unvika klungan har vi infört en ny paragraf i SvFF:s knatteregler: § 1 a) Klungspel är absolut förbjudet.
Tio tjejer körde passningsspel och fem övade skott. I laget har vi kanske tre som kan få till riktigt bra skott, det är på tok för få. Så igår försökte vi få in skotteknik, var stödjefoten ska stå i skottögonblicket. Det blev en hel del strumprullare, många skratt, men även några som helt plötsligt fick till riktiga skott.
Nästan alla tjejerna går i samma skola och skolan ligger alldeles bredvid en stor konstgräsplan. På rasterna tar grabbarna bollarna snabbare än nån hinner säga Zlatan och försvinner ut på plan. Jag tror inte att det är nåt unikt för just den här skolan. För ett och ett halvt år sen påtalade jag det för en av fritidsfröknarna, hon såg lite förorättad ut för att jag, en kille, kom och påpekade det snedvridna. Hon skulle ta upp det, sa hon. Igår under skottövningen förstod jag att inget hänt. När vi pratade med tjejerna och sa att det här är lätt att öva på på rasterna kom det: På rasterna har bollen blivit grabbarnas självklara egendom, såvida tjejerna inte har snackat med fröknarna om det innan. Jag blir så jävla trött. Snacka om att föra sterotypa könsbilder vidare. Killar spelar fotboll, tjejer klär ut/upp sig och ska leka stillsamma lekar. Tack det räcker nu. Fotboll är en lek. Och jag har då aldrig sett en snopp på någon boll. I helgen ska jag att köpa en boll till skolan, märka upp den med två ord: TJEJERNAS BOLL. Så blir det tydligt att EN boll är könsbestämd på riktigt och inte underförstått.
Dom står och drömmer, det gör jag med
Det är det enda vi har gemensamt
Dom vill ha allt som natten kan ge
Men jag vill bara att du ser mig"
Vi var trötta och hungriga igår när vi kom hem, dottern och jag. Vi hade fotbollsträning. Vi försöker nöta att de inte ska hamna i den berömda klungan, att en ska få ut bollen och snabbt passa sig ur situationen. För att unvika klungan har vi infört en ny paragraf i SvFF:s knatteregler: § 1 a) Klungspel är absolut förbjudet.
Tio tjejer körde passningsspel och fem övade skott. I laget har vi kanske tre som kan få till riktigt bra skott, det är på tok för få. Så igår försökte vi få in skotteknik, var stödjefoten ska stå i skottögonblicket. Det blev en hel del strumprullare, många skratt, men även några som helt plötsligt fick till riktiga skott.
Nästan alla tjejerna går i samma skola och skolan ligger alldeles bredvid en stor konstgräsplan. På rasterna tar grabbarna bollarna snabbare än nån hinner säga Zlatan och försvinner ut på plan. Jag tror inte att det är nåt unikt för just den här skolan. För ett och ett halvt år sen påtalade jag det för en av fritidsfröknarna, hon såg lite förorättad ut för att jag, en kille, kom och påpekade det snedvridna. Hon skulle ta upp det, sa hon. Igår under skottövningen förstod jag att inget hänt. När vi pratade med tjejerna och sa att det här är lätt att öva på på rasterna kom det: På rasterna har bollen blivit grabbarnas självklara egendom, såvida tjejerna inte har snackat med fröknarna om det innan. Jag blir så jävla trött. Snacka om att föra sterotypa könsbilder vidare. Killar spelar fotboll, tjejer klär ut/upp sig och ska leka stillsamma lekar. Tack det räcker nu. Fotboll är en lek. Och jag har då aldrig sett en snopp på någon boll. I helgen ska jag att köpa en boll till skolan, märka upp den med två ord: TJEJERNAS BOLL. Så blir det tydligt att EN boll är könsbestämd på riktigt och inte underförstått.
tisdag 15 maj 2007
Trött
"I'm just a silly old boy with my head in the can I'm just a mortal with potential of a superman" The Ark 2007
"I'm not a prophet or a stone age man Just a mortal with the potential of a superman" David Bowie 1971
I morse var det tyst och lite motigt att lämna kudden. Först när mokabryggaren började sjunga drog jukeboxen igång...
..med Armhålan Salo. Suck! Jag skulle inte ha gått upp. Jag hade behövt en timme till, minst.
"I'm not a prophet or a stone age man Just a mortal with the potential of a superman" David Bowie 1971
I morse var det tyst och lite motigt att lämna kudden. Först när mokabryggaren började sjunga drog jukeboxen igång...
..med Armhålan Salo. Suck! Jag skulle inte ha gått upp. Jag hade behövt en timme till, minst.
måndag 14 maj 2007
Gråmulet
"She ain't got no money
Her clothes are kinda funny
Her hair is kinda wild and free
Oh, but Love grows where my Rosemary goes
And nobody knows like me"
I natt rökte jag min första cigg sen Hattes begravning och då vaknade jag. Jag minns inte om den smakade gott, men känslan var lite småbusig, ungefär som när man röker sina första cigg nånsin. I dag har jag ont i halsen.
***
Utanför fönstret är det grått, något som smittar av sig på mig. För att pigga upp mig tänker jag istället på att helgens fotbollsresultat var bättre än väntar. I lördags slog Tellus a-lag Vagnhärad med 2-0. På söndagen radades det upp smakfulla resultat, Bajens tjejer tog årets första skalp och vann med 4-2 över Falköping, det är bara att hoppas att vinsten inte var nån engångsföreteelse. Samtidigt som Bajens grabbar hade problem med att överhuvudtaget slå en passning till rätt adress, men ändå lyckades vinna på övertid med 1-0 mot Ösk, så vann Tellus veteraner busenkelt derbyt mot Solberga. Siffrorna 0-4 speglar inte på något sätt matchen. Tellus borde ha vunnit med minst fyra mål till.
***
För den som vill veta var versmelodin till "The Arks låt" kommer från bör ta en sväng förbi Malmö.
Her clothes are kinda funny
Her hair is kinda wild and free
Oh, but Love grows where my Rosemary goes
And nobody knows like me"
I natt rökte jag min första cigg sen Hattes begravning och då vaknade jag. Jag minns inte om den smakade gott, men känslan var lite småbusig, ungefär som när man röker sina första cigg nånsin. I dag har jag ont i halsen.
***
Utanför fönstret är det grått, något som smittar av sig på mig. För att pigga upp mig tänker jag istället på att helgens fotbollsresultat var bättre än väntar. I lördags slog Tellus a-lag Vagnhärad med 2-0. På söndagen radades det upp smakfulla resultat, Bajens tjejer tog årets första skalp och vann med 4-2 över Falköping, det är bara att hoppas att vinsten inte var nån engångsföreteelse. Samtidigt som Bajens grabbar hade problem med att överhuvudtaget slå en passning till rätt adress, men ändå lyckades vinna på övertid med 1-0 mot Ösk, så vann Tellus veteraner busenkelt derbyt mot Solberga. Siffrorna 0-4 speglar inte på något sätt matchen. Tellus borde ha vunnit med minst fyra mål till.
***
För den som vill veta var versmelodin till "The Arks låt" kommer från bör ta en sväng förbi Malmö.
söndag 13 maj 2007
Stoppa pressarna!
"Every night before I go to sleep
Find a ticket, win a lottery.
Every night before I rest my head
See those dollar bills go swirling round my bed."
Tänkte inte skriva en rad om eländet igår. Jag hoppades nog på att nåt mirakel skulle inträffa så att jag slapp se det. Men med en åttaårig dotter finns det vissa saker som man måste ställa upp på, oavsett om man vill eller inte. Egentligen har den här mannen redan sagt vad som behöver sägas. Men det finns ett par saker som retar mig nåt fruktansvärt. De båda kvällstidningarnas nätupplagor som formligen frossar i nån sjuk nationalism, där The Ark symboliserar den goda upphöjda kultiverade smaken. För att citera J: "God Damn! Har det brunnit?". The Ark kan aldrig symbolisera nån god smak, det är liksom inte deras grej. Förövrigt var det inte bara öst som röstade på öst. Serbien knep tolvpoängare långt över järnridån. Ukrainas Alexander Bardiga bidrag belönades också från andra städer än Minsk eller Jerevan. Och inte fan klagade Luuk i tv när Finland, Norge och Danmark belönade The Ark med högsta möjliga poäng. Märkligt nog inte dagens tidningar heller. Det enda försonande med Expressen är att en journalist orkade skriva lite från höften om nåt annat än det sedvanliga dravlet. Nej det är dags för redaktörer, journalister och rubriksättare att ta sig en funderare över vad det är för känslor de leker med. För bakom de sårade nationalistiska rubrikerna står den här mannen och ler.
***
Min bloggutmaning, 'Sju låtar som förändrade mitt liv', har inget bäst-för-datum, så om du vill haka på, gör gärna det. Det pågår en rolig diskussion och en ny utmaning på kommentarstråden till det här inlägget.
***
Jo, förresten, jag måste bara tipsa om den här fantastiska versionen av Horses.
***
Solen skiner sådär lagom och det är 13 grader. Perfekta omständigheter för en veteranmatch. Men jag kan inte vara med. Jävla fot!
Find a ticket, win a lottery.
Every night before I rest my head
See those dollar bills go swirling round my bed."
Tänkte inte skriva en rad om eländet igår. Jag hoppades nog på att nåt mirakel skulle inträffa så att jag slapp se det. Men med en åttaårig dotter finns det vissa saker som man måste ställa upp på, oavsett om man vill eller inte. Egentligen har den här mannen redan sagt vad som behöver sägas. Men det finns ett par saker som retar mig nåt fruktansvärt. De båda kvällstidningarnas nätupplagor som formligen frossar i nån sjuk nationalism, där The Ark symboliserar den goda upphöjda kultiverade smaken. För att citera J: "God Damn! Har det brunnit?". The Ark kan aldrig symbolisera nån god smak, det är liksom inte deras grej. Förövrigt var det inte bara öst som röstade på öst. Serbien knep tolvpoängare långt över järnridån. Ukrainas Alexander Bardiga bidrag belönades också från andra städer än Minsk eller Jerevan. Och inte fan klagade Luuk i tv när Finland, Norge och Danmark belönade The Ark med högsta möjliga poäng. Märkligt nog inte dagens tidningar heller. Det enda försonande med Expressen är att en journalist orkade skriva lite från höften om nåt annat än det sedvanliga dravlet. Nej det är dags för redaktörer, journalister och rubriksättare att ta sig en funderare över vad det är för känslor de leker med. För bakom de sårade nationalistiska rubrikerna står den här mannen och ler.
***
Min bloggutmaning, 'Sju låtar som förändrade mitt liv', har inget bäst-för-datum, så om du vill haka på, gör gärna det. Det pågår en rolig diskussion och en ny utmaning på kommentarstråden till det här inlägget.
***
Jo, förresten, jag måste bara tipsa om den här fantastiska versionen av Horses.
***
Solen skiner sådär lagom och det är 13 grader. Perfekta omständigheter för en veteranmatch. Men jag kan inte vara med. Jävla fot!
lördag 12 maj 2007
En stilla bön
"Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He’d wander with pride to sell and keep visions to his self
Visions to his self"
På min låtlista finns 22 män i huvudrollen. En kvinna omnämns, Scarlet Rivera, för att hon lyfte en bra Dylan-platta till himelska höjder. En kvinna, inte 12 eller ens fem. Det är ett faktum. Det var de låtarna, med de musikerna, som förändrade mitt liv. Att försöka könskvotera in Patti Smith, Lyn Collins eller The Supremes går inte. När jag surfat runt på andras listor ser det i stort sett likadant ut. Jah var väl den som noterade snedfördelningen först på sin lista. Varför är det så? (Wow, ännu en retorisk fråga! Nu gäller det att komma med ett bra svar.) Jag tror att svaret är skitenkelt: Skivindustrin styrs fortfarande av män, de flesta musikerna är män. Det är ett faktum idag. Och det var det i en än större omfattning igår. När Patti Smith slog sig in i rockvärlden på sjuttiotalet fick hon i intervju efter intervju svara på varför och hur det kom sig att hon börjat lira rock 'n' roll. Samma sak var det för Janis Joplin.
För oss punkare var det naturligt att tjejerna började lira, men journalisterna skapade snabbt en egen genrer åt våra polare; tjejbandsgenren. En rätt tydlig markering att de inte lirade på samma bollplan som oss andra krattor, oavsett om de var bättre eller inte. Ett litet tag på åttiotalet kändes det som om vinden vände, som om det inte var något onaturligt att tjejer frontade eller kompade i band utan att behöva lira på fibaktuelltlooken. OK, i hårdrocken eller ska vi säga pudelrocken var det annorlunda, där gällde de unkna reglerna fortfarande.
Idag. Suck. MTV och ZTV bombar oss med videor där tjejernas enda roll är att jucka. Samtidigt i ett paralellt universum lirar allt fler brudar rock 'n' roll som svänger ut av bara helvete. Men det anses väl inte vara lika sexigt. Fan. Det är så man kunde tro att musikproducenterna på de så kallade musikkanalerna är finniga artonåriga rekryter. Så jävla illa är det.
En dag hoppas jag att min dotter skriver ner sin lista. Och när hon gör det kommer den inte att vara lika enögd, enkönad och enfaldig som min.
Sitting with a tight clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He’d wander with pride to sell and keep visions to his self
Visions to his self"
På min låtlista finns 22 män i huvudrollen. En kvinna omnämns, Scarlet Rivera, för att hon lyfte en bra Dylan-platta till himelska höjder. En kvinna, inte 12 eller ens fem. Det är ett faktum. Det var de låtarna, med de musikerna, som förändrade mitt liv. Att försöka könskvotera in Patti Smith, Lyn Collins eller The Supremes går inte. När jag surfat runt på andras listor ser det i stort sett likadant ut. Jah var väl den som noterade snedfördelningen först på sin lista. Varför är det så? (Wow, ännu en retorisk fråga! Nu gäller det att komma med ett bra svar.) Jag tror att svaret är skitenkelt: Skivindustrin styrs fortfarande av män, de flesta musikerna är män. Det är ett faktum idag. Och det var det i en än större omfattning igår. När Patti Smith slog sig in i rockvärlden på sjuttiotalet fick hon i intervju efter intervju svara på varför och hur det kom sig att hon börjat lira rock 'n' roll. Samma sak var det för Janis Joplin.
För oss punkare var det naturligt att tjejerna började lira, men journalisterna skapade snabbt en egen genrer åt våra polare; tjejbandsgenren. En rätt tydlig markering att de inte lirade på samma bollplan som oss andra krattor, oavsett om de var bättre eller inte. Ett litet tag på åttiotalet kändes det som om vinden vände, som om det inte var något onaturligt att tjejer frontade eller kompade i band utan att behöva lira på fibaktuelltlooken. OK, i hårdrocken eller ska vi säga pudelrocken var det annorlunda, där gällde de unkna reglerna fortfarande.
Idag. Suck. MTV och ZTV bombar oss med videor där tjejernas enda roll är att jucka. Samtidigt i ett paralellt universum lirar allt fler brudar rock 'n' roll som svänger ut av bara helvete. Men det anses väl inte vara lika sexigt. Fan. Det är så man kunde tro att musikproducenterna på de så kallade musikkanalerna är finniga artonåriga rekryter. Så jävla illa är det.
En dag hoppas jag att min dotter skriver ner sin lista. Och när hon gör det kommer den inte att vara lika enögd, enkönad och enfaldig som min.
fredag 11 maj 2007
30 Years After
"Now I got a reason, now I got a reason
Now I got a reason and I'm still waiting"
I morse lirade min mentala jukebox uppenbarligen LP-skivor: Vaknade med 'Holidays In The Sun' i huvudet, varpå, ktsccchk: Didudidi, Didudidi, Didudidi, Didudidi, "She was a girl from Birmingham. She just had an abortion", dånar loss i huvudet.
Det är mycket punk nu. Inte bara i mitt huvud, utan även i dagens tonårskultur tycks rötterna till punken vara viktiga. Många band är rena copy catsen av Stiff Little Fingers, 999 och The Clash. Hade jag varit 14 idag hade jag väl gått loss på det jag med, men nu? Nja.
Jag tänker egentligen inte så mycket på punken som företeelse idag. På vad den innebar för mig. Jo, ibland gör jag nog det också. Men mer tänker jag på punkarna. Vi som var små mellan 1977-1979 och sökte desperat efter nåt annat än vad ungdomsgårdarna hade att erbjuda i form av kontaktlim och moppesnack. Vi som i stället för att hänga på förortstorget tog tricken in till stan och Gallerian och satt där och hängde i stället; som åkte kors och tvärs över hela stan bara nåt punkband lirade; som hängde på Fyran, Verket och Oasen; som åkte på stryk av raggare och snedtända boffare. Vi som gick på Beyaz, brass och amfetamin. Jag tänker på oss. De flesta av oss klarade sig bra, några riktigt bra, men några av oss dog. Fast ändå, med tanke på hur mycket droger vi konsumerade, är de förvånansvärt få.
Jag har märkt att när jag går på stan tittar jag allt mer efter er. Söker er bland alla främmande ansikten. Ibland dyker ni upp i folkvimlet, på tuben eller i krogvimlet. Vi säger hej och allt det där. Men en sak har slagit mig. Det är oftast medelåders män jag träffar. Med eller utan hår. Det får mig att undra var alla bedagade punkdamer har tagit vägen? Var är ni? Blev ni offer för det patriarkala samhället, ni som var så modiga, som inte vek ner er, som var så vackra; är ni hemma med ungarna och disken? För på krogarna är ni sällan. I och för sig förstår jag det. Det är vårt, männens, revir. En ensam kvinna på krogen ses som nåt skumt, en som söker en karl eller är alkad. Det är väl de två sterotyperna som kvinnor representerar när de går på krogen själva. Och i vårt samhälle finns det inte mycket som är värre än en kvinnlig alkis. Det är trist. Jävligt trist. För jag skulle vilja veta hur det har gått för er. Hur ni mår och vad som har hänt sen sist vi sågs?
Har ni tid så kom förbi Tanto den 2 juni, kl 13.00 för en gammelpunkspicnic. Ta med er en pava Diamant eller Lemon Gin, en fralla, en påse snattade jordnötter och kom. Vi kan sitta där i gräset och garva åt varandras rynkor och förundras över att hela trettio år har gått sen punken intog Sverige.
***
Jag har läst de flesta av er som hörsammat min utmaning "Sju låtar som förändrade mitt liv" och det som slår mig är att många verkligen har tagit fasta på ordet "förändrade", för visst är det så att musik verkligen kan få en att ta ett steg i en annan riktning. Och då inte bara på dansgolvet.
Now I got a reason and I'm still waiting"
I morse lirade min mentala jukebox uppenbarligen LP-skivor: Vaknade med 'Holidays In The Sun' i huvudet, varpå, ktsccchk: Didudidi, Didudidi, Didudidi, Didudidi, "She was a girl from Birmingham. She just had an abortion", dånar loss i huvudet.
Det är mycket punk nu. Inte bara i mitt huvud, utan även i dagens tonårskultur tycks rötterna till punken vara viktiga. Många band är rena copy catsen av Stiff Little Fingers, 999 och The Clash. Hade jag varit 14 idag hade jag väl gått loss på det jag med, men nu? Nja.
Jag tänker egentligen inte så mycket på punken som företeelse idag. På vad den innebar för mig. Jo, ibland gör jag nog det också. Men mer tänker jag på punkarna. Vi som var små mellan 1977-1979 och sökte desperat efter nåt annat än vad ungdomsgårdarna hade att erbjuda i form av kontaktlim och moppesnack. Vi som i stället för att hänga på förortstorget tog tricken in till stan och Gallerian och satt där och hängde i stället; som åkte kors och tvärs över hela stan bara nåt punkband lirade; som hängde på Fyran, Verket och Oasen; som åkte på stryk av raggare och snedtända boffare. Vi som gick på Beyaz, brass och amfetamin. Jag tänker på oss. De flesta av oss klarade sig bra, några riktigt bra, men några av oss dog. Fast ändå, med tanke på hur mycket droger vi konsumerade, är de förvånansvärt få.
Jag har märkt att när jag går på stan tittar jag allt mer efter er. Söker er bland alla främmande ansikten. Ibland dyker ni upp i folkvimlet, på tuben eller i krogvimlet. Vi säger hej och allt det där. Men en sak har slagit mig. Det är oftast medelåders män jag träffar. Med eller utan hår. Det får mig att undra var alla bedagade punkdamer har tagit vägen? Var är ni? Blev ni offer för det patriarkala samhället, ni som var så modiga, som inte vek ner er, som var så vackra; är ni hemma med ungarna och disken? För på krogarna är ni sällan. I och för sig förstår jag det. Det är vårt, männens, revir. En ensam kvinna på krogen ses som nåt skumt, en som söker en karl eller är alkad. Det är väl de två sterotyperna som kvinnor representerar när de går på krogen själva. Och i vårt samhälle finns det inte mycket som är värre än en kvinnlig alkis. Det är trist. Jävligt trist. För jag skulle vilja veta hur det har gått för er. Hur ni mår och vad som har hänt sen sist vi sågs?
Har ni tid så kom förbi Tanto den 2 juni, kl 13.00 för en gammelpunkspicnic. Ta med er en pava Diamant eller Lemon Gin, en fralla, en påse snattade jordnötter och kom. Vi kan sitta där i gräset och garva åt varandras rynkor och förundras över att hela trettio år har gått sen punken intog Sverige.
***
Jag har läst de flesta av er som hörsammat min utmaning "Sju låtar som förändrade mitt liv" och det som slår mig är att många verkligen har tagit fasta på ordet "förändrade", för visst är det så att musik verkligen kan få en att ta ett steg i en annan riktning. Och då inte bara på dansgolvet.
torsdag 10 maj 2007
Kallsvett
"I'm not making a fool of myself
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"
Jag vaknade av en knäpp mardröm: Jag hade begett mig ut för att ta några öl med en borttappad vän. Dottern hade jag lämnat på, ja jag vet inte riktigt vad det var, ett konditori kanske. Det blev några öl och det vart senare än vad det skulle. Tog tunnelbanan hem. Då kliver det på några handbollssupportrar till Switte. En av dem är en gapig och otrevlig gubbe som jag ber hålla käften, vilket eländet inte gör. Jaha, då tar självklart mitt alias, mr Rättrådig, över och lyfter helt sonika ut gaphalsen från tricken bär ner honom till spärrarna. Gubbfan trilskas och skriker varpå jag tar en pärm och stoppar in i käften på honom. Då blev han tyst. Försök själv att skrika med en pärm i munnen. Efter fullbordat värv kommer jag att tänka på dottern. Samvetet hugger till och skriker rakt ut. Jag springer upp för trapporna till tunnelbanan, men den har gått. Helvete, min mobil, min ryggsäck med prylar var ju kvar i vagnen. Och var fan lämnade jag min dotter?
Då vaknade jag. Klockan var halv sex. The View, drog igång på jukeboxen, jag tassade in till dottern för att försäkra mig om att hon låg i sin säng. Klart hon gjorde.
***
Det glädjer mig att se att fler har antagit utmaningen 'Sju låtar som förändrade mitt liv'. Jag förväntar mig inte att alla ska kunna hitta just sju låtar som förändrat deras värld. Men jag tror att alla kan trolla fram en eller par som faktiskt rubbade synen på livet och knuffade iväg det åt ett lite annorlunda håll.
Oh tell me
I'm not making a fool of myself"
Jag vaknade av en knäpp mardröm: Jag hade begett mig ut för att ta några öl med en borttappad vän. Dottern hade jag lämnat på, ja jag vet inte riktigt vad det var, ett konditori kanske. Det blev några öl och det vart senare än vad det skulle. Tog tunnelbanan hem. Då kliver det på några handbollssupportrar till Switte. En av dem är en gapig och otrevlig gubbe som jag ber hålla käften, vilket eländet inte gör. Jaha, då tar självklart mitt alias, mr Rättrådig, över och lyfter helt sonika ut gaphalsen från tricken bär ner honom till spärrarna. Gubbfan trilskas och skriker varpå jag tar en pärm och stoppar in i käften på honom. Då blev han tyst. Försök själv att skrika med en pärm i munnen. Efter fullbordat värv kommer jag att tänka på dottern. Samvetet hugger till och skriker rakt ut. Jag springer upp för trapporna till tunnelbanan, men den har gått. Helvete, min mobil, min ryggsäck med prylar var ju kvar i vagnen. Och var fan lämnade jag min dotter?
Då vaknade jag. Klockan var halv sex. The View, drog igång på jukeboxen, jag tassade in till dottern för att försäkra mig om att hon låg i sin säng. Klart hon gjorde.
***
Det glädjer mig att se att fler har antagit utmaningen 'Sju låtar som förändrade mitt liv'. Jag förväntar mig inte att alla ska kunna hitta just sju låtar som förändrat deras värld. Men jag tror att alla kan trolla fram en eller par som faktiskt rubbade synen på livet och knuffade iväg det åt ett lite annorlunda håll.
onsdag 9 maj 2007
Sju låtar som förändrade mitt liv
"We’re an army around the country, we’re all stuck in our rooms
It takes a lot of desperation to make a move"
Så var det ännu en morgon med Malcolm. Den har nåt catchy som uppenbarligen fastnat på hjärnbalken. Nåja, vi fortsätter med dagens tema: Musik.
Senaste numret av Mojo har rubriken 100 records that changed the world. En del musiker berättar om vilka låtar/grupper som förändrat deras liv. Ah! Vilken god idé! Berätta om vilka låtar som har förändrat ens värld. Men hundra låtar är lite mycket. Vad sägs om sju låtar? Ok vi tar sju. Så låt oss göra det här till en utmaning. Tänk ut vilka sju låtar som har spelat en avgörande betydelse för dig. Motivera varför just den låten du valt har en plats på din lista.
Så här ser min lista ut:
1. Sympathy For The Devil, The Rolling Stones.
På Skrubba fanns det en kille, K, som var ett par år äldre än mig som lirade i ett band. En dag tog han med mig till deras replokal, drog på sig guran satte på bandaren och lirade och sjöng till 'Sympathy For The Devil'. Och som han gjorde det! Han var skitbra. Han lyckades förmedla all den energi som finns i låten. Jag fick en förkänsla vad rock 'n' roll verkligen är. Samma sommar tältade vi på en ö i Drevan, ett par tjejer gjorde samma sak och det var varmt och svettigt och spännande. K blev kär. Nåt år senare blev det barn. Jag träffade honom i början på åttiotalet och då körde han tunnelbana, rocken hade han lagt på hyllan. Synd. Han hade otrolig utstrålning och hade han hängt med i punken vet man inte var det hade slutat.
2. Walk On The Wild Side, Lou Reed.
Rock 'n' roll är inte alltid bäst när den är gapig. Ibland är det mer utmanande att ta ner en låt och göra den cool. Är det dessutom nån som har röst för att göra en cool låt är det Lou Reed. 'Walk On The Wild Side' är den coolaste låten nånsin. Så är det bara.
3. Hurricane, Bob Dylan.
1976 var jag kär i en tjej som hette Sara. Hon hade fått Dylans Desire och på den finns en låt som heter 'Sara'. Självklart var det hiten ett par månader. När förhållandet tog slut tog tack och lov inte plattan slut. Skälet var främst 'Hurricane' och Scarlet Riveras fiolspel som gör hela plattan så speciell. Av mina Dylanplattor är det två som jag ofta återvänder till, Desire är den ena och Blood On The Tracks den andra. De kom med ett års mellanrum Blood On The Tracks 1975 och Desire 1976. Det är nåt med skilsmässor som ger bra musik.
4. Exodus, Bob Marley.
Gröna Lund 1978. I ett träd sitter jag och gungar tillsammans med en galen fransman som jag delade rum med på Mullvaden. Jag minns egentligen bara 'Exodus' från spelningen. Men mer behövs inte. Den otroligt suggestiva låten fick mig att äntligen fatta reggaens storhet.
5. Anarchy In The UK, Sex Pistols.
"RIGHT NOW! HA, HA, HA." Knockad. I första ronden. Hade aldrig någonsin hört något så kaxigt, så rått och så rätt. Det tog ett litet tag efter knocken men sen blev håret blått, grönt och sen blont. Blev sångare i ett eget band. Jag slutade/fick sparken. Who cares, var är nästa band?
6. Safe European Home, The Clash.
Virvelslaget. Pang! Jag minns fortfarande hur jag nästan flög baklänges i tonårsrummet, hur jag kastade mig över stereon satte tillbaka pickupen; Pang! En gång till och en gång till och till slut skrattade jag av lycka för så jävla bra var det. Och vilket band. Paul Simonon som basist var Bill Wymans totala motsats. Vaddå stå och sega vid trummisen. Hell no, Let's go. Fixa ett jobb, tjacka en Fender Precision på avbetalning. Sen var det bara att köra.
7. New York New York, Grand Master Flash and His Furious Five
Sommaren 1983. Det skulle ju va dans dans dans. Och det var det. Vi i bandet dansade runt som tokar mellan kickers och skins med gettho blasters dånande av 'Rock the Casbah', King Sunny Ade and His African Beats, Dub-reggae men framför allt Grand Master Flash and His Furious Fives 'New York New York'. Självklart var det The Clash som fick oss att få upp ögon och öron för det där nya. Och vi köpte hela bagen, rakt av, och försökte desperat att få in den i vår musik.
Så ser min lista ut. Hur ser din ut?
It takes a lot of desperation to make a move"
Så var det ännu en morgon med Malcolm. Den har nåt catchy som uppenbarligen fastnat på hjärnbalken. Nåja, vi fortsätter med dagens tema: Musik.
Senaste numret av Mojo har rubriken 100 records that changed the world. En del musiker berättar om vilka låtar/grupper som förändrat deras liv. Ah! Vilken god idé! Berätta om vilka låtar som har förändrat ens värld. Men hundra låtar är lite mycket. Vad sägs om sju låtar? Ok vi tar sju. Så låt oss göra det här till en utmaning. Tänk ut vilka sju låtar som har spelat en avgörande betydelse för dig. Motivera varför just den låten du valt har en plats på din lista.
Så här ser min lista ut:
1. Sympathy For The Devil, The Rolling Stones.
På Skrubba fanns det en kille, K, som var ett par år äldre än mig som lirade i ett band. En dag tog han med mig till deras replokal, drog på sig guran satte på bandaren och lirade och sjöng till 'Sympathy For The Devil'. Och som han gjorde det! Han var skitbra. Han lyckades förmedla all den energi som finns i låten. Jag fick en förkänsla vad rock 'n' roll verkligen är. Samma sommar tältade vi på en ö i Drevan, ett par tjejer gjorde samma sak och det var varmt och svettigt och spännande. K blev kär. Nåt år senare blev det barn. Jag träffade honom i början på åttiotalet och då körde han tunnelbana, rocken hade han lagt på hyllan. Synd. Han hade otrolig utstrålning och hade han hängt med i punken vet man inte var det hade slutat.
2. Walk On The Wild Side, Lou Reed.
Rock 'n' roll är inte alltid bäst när den är gapig. Ibland är det mer utmanande att ta ner en låt och göra den cool. Är det dessutom nån som har röst för att göra en cool låt är det Lou Reed. 'Walk On The Wild Side' är den coolaste låten nånsin. Så är det bara.
3. Hurricane, Bob Dylan.
1976 var jag kär i en tjej som hette Sara. Hon hade fått Dylans Desire och på den finns en låt som heter 'Sara'. Självklart var det hiten ett par månader. När förhållandet tog slut tog tack och lov inte plattan slut. Skälet var främst 'Hurricane' och Scarlet Riveras fiolspel som gör hela plattan så speciell. Av mina Dylanplattor är det två som jag ofta återvänder till, Desire är den ena och Blood On The Tracks den andra. De kom med ett års mellanrum Blood On The Tracks 1975 och Desire 1976. Det är nåt med skilsmässor som ger bra musik.
4. Exodus, Bob Marley.
Gröna Lund 1978. I ett träd sitter jag och gungar tillsammans med en galen fransman som jag delade rum med på Mullvaden. Jag minns egentligen bara 'Exodus' från spelningen. Men mer behövs inte. Den otroligt suggestiva låten fick mig att äntligen fatta reggaens storhet.
5. Anarchy In The UK, Sex Pistols.
"RIGHT NOW! HA, HA, HA." Knockad. I första ronden. Hade aldrig någonsin hört något så kaxigt, så rått och så rätt. Det tog ett litet tag efter knocken men sen blev håret blått, grönt och sen blont. Blev sångare i ett eget band. Jag slutade/fick sparken. Who cares, var är nästa band?
6. Safe European Home, The Clash.
Virvelslaget. Pang! Jag minns fortfarande hur jag nästan flög baklänges i tonårsrummet, hur jag kastade mig över stereon satte tillbaka pickupen; Pang! En gång till och en gång till och till slut skrattade jag av lycka för så jävla bra var det. Och vilket band. Paul Simonon som basist var Bill Wymans totala motsats. Vaddå stå och sega vid trummisen. Hell no, Let's go. Fixa ett jobb, tjacka en Fender Precision på avbetalning. Sen var det bara att köra.
7. New York New York, Grand Master Flash and His Furious Five
Sommaren 1983. Det skulle ju va dans dans dans. Och det var det. Vi i bandet dansade runt som tokar mellan kickers och skins med gettho blasters dånande av 'Rock the Casbah', King Sunny Ade and His African Beats, Dub-reggae men framför allt Grand Master Flash and His Furious Fives 'New York New York'. Självklart var det The Clash som fick oss att få upp ögon och öron för det där nya. Och vi köpte hela bagen, rakt av, och försökte desperat att få in den i vår musik.
Så ser min lista ut. Hur ser din ut?
tisdag 8 maj 2007
Vidga dina vyer
"And you should bear that in mind tonight, bear that in mind
Yeah, you should bear that in mind tonight, bear that in mind
And you can pour your heart out but her reasoning will block
Owt you send her after nine o' clock"
En morgon till med spolingarna från Sheffield. Jag försökte faktiskt bluffa mig själv i morse. När jag vaknade första gången vid femtiden med 'Fake Tales From San Francisco' i huvudet tänkte jag att: -Näh, nu vill jag höra Lucinda i stället. Pressade bort spolingarna genom att tänka på 'Concrete and Barbwire' och somnade om. Men inte blev det Lucinda när jag vaknade en timme senare inte. Nix. Tror ni inte spolingarna smet in bakvägen och hittade en vrå i skallen där de kunde stå och larma 'The View from the Afternoon'. Som sagt, vissa saker kan man inte styra över.
Apropå vyer, vill jag tipsa om The Views hemsida. Juste musik att ha som bakgrund medan man sitter vid datorn och jobbar.
Yeah, you should bear that in mind tonight, bear that in mind
And you can pour your heart out but her reasoning will block
Owt you send her after nine o' clock"
En morgon till med spolingarna från Sheffield. Jag försökte faktiskt bluffa mig själv i morse. När jag vaknade första gången vid femtiden med 'Fake Tales From San Francisco' i huvudet tänkte jag att: -Näh, nu vill jag höra Lucinda i stället. Pressade bort spolingarna genom att tänka på 'Concrete and Barbwire' och somnade om. Men inte blev det Lucinda när jag vaknade en timme senare inte. Nix. Tror ni inte spolingarna smet in bakvägen och hittade en vrå i skallen där de kunde stå och larma 'The View from the Afternoon'. Som sagt, vissa saker kan man inte styra över.
Apropå vyer, vill jag tipsa om The Views hemsida. Juste musik att ha som bakgrund medan man sitter vid datorn och jobbar.
måndag 7 maj 2007
Seg start
"Well I bet that you look good on the dancefloor
Dancing to electro-pop like a robot from 1984"
Jaha. Arctic Monkeys. Idag igen. Nåja, det kunde ha varit värre. Kaffet har inte kickat in riktigt än. Fem pints är fem pints och jag är inte längre 27. Den här dan kommer förmodligen att vara oförskämt seg.
***
Det blåser kalla vindar genom Europa. Vi vet varifrån de kommer.
***
Men om några år går pendelrörelsen i motsatt riktning. Det gör den alltid.
Dancing to electro-pop like a robot from 1984"
Jaha. Arctic Monkeys. Idag igen. Nåja, det kunde ha varit värre. Kaffet har inte kickat in riktigt än. Fem pints är fem pints och jag är inte längre 27. Den här dan kommer förmodligen att vara oförskämt seg.
***
Det blåser kalla vindar genom Europa. Vi vet varifrån de kommer.
***
Men om några år går pendelrörelsen i motsatt riktning. Det gör den alltid.
söndag 6 maj 2007
Off Topic
"Watch out, the world's behind you
There's always someone around you who will call
It's nothing at all
Sunday morning and I'm falling"
Det här är helt 'off topic', som det brukar heta i bloggvärlden. Jag är inte ännu helt bekant med den världen, jag är dock glad för att några, you know who, reagerar och kommenterar vad jag skriver. Det känns mer som ett samtal då. Och samtal gillar jag, oavsett vem som har rätt eller fel. Därför kommenterar jag gärna vad andra skriver. Men jag fattar fortfarande inte vad ett RSS-flöde är och en del annan teknisk skit som jag helst av allt inte vill ha att göra med. Dessvärre ser det ut som om jag blir tvungen att stänka iväg ett mejl till signaturen 'RS' och be henne ta med sin bok till jobbet. Fast då röjer jag min redan taskigt gömda anonymitet. Och det har jag ingen lust till. Då kommer jag förmodas komma med en mängd kloka inlägg, när jag helst av allt vill skrika högt och tvärtom, så det går inte alls. Just nu. Så jag får nöja mig med vänliga och hjälpsamma påpekanden från en Jamaicansk Gud som tydligen har lyckats få politisk asyl i Malmö.
Jag gillar alltså anonymiteten, för tillfället, även om jag står för mina åsikter. Men varför är det här snyftande inlägget 'off topic' då? Jo, morgonen är passé sen länge. Minst tio-tjugo låtar har redan snurrat runt i min alldeles egna mentala jukebox. Och hela idén med den här bloggen var från början att låta det finnas ett flöde mellan den låt som jag vaknar med i huvudet på morgonen och den text som jag skriver. Inget annat. Därav ett inlägg per dag. Såvida inte Bajen tar SM-Guld. Eller att nåt annat viktigt skriker i fingertopparna. All annan jävla daglig påfyllnad hör inte hit. Det var det där första som intresserade mig. Musiken. Tankarna som följer den. Ibland handlar det om politik. Oftast inte. Vilket jag märkte rätt snabbt och ändrade min profil.
***
Egentligen satte jag mig ner för att kommentera ännu en söndagskväll på 3v. Den hopplösa bristen på musiksmak. Att jag ändå befinner mig där. Söndag efter söndag. Men jag överlåter det till Ankan (även om jag anar att Penny Lane har ett och annat att säga om hans senaste inlägg). Jag misstänker dock att han kan förklara det jag själv inte begriper ju mer jag tänker på det. Eller?
***
Hur det gick i söndagsmatchen? Torsk. Att påstå att min högerfot är dubbelt så stor som den vänstra är en ren lögn. Den är bara en femtedel större än vänsterfoten. Tejpad pallade den åtminstone fyrtio minuter. Det du Ljungberg!
***
Att påstå att det här inlägget skrevs nyktert är en ändå större lögn.
***
That's all. Off topic.
There's always someone around you who will call
It's nothing at all
Sunday morning and I'm falling"
Det här är helt 'off topic', som det brukar heta i bloggvärlden. Jag är inte ännu helt bekant med den världen, jag är dock glad för att några, you know who, reagerar och kommenterar vad jag skriver. Det känns mer som ett samtal då. Och samtal gillar jag, oavsett vem som har rätt eller fel. Därför kommenterar jag gärna vad andra skriver. Men jag fattar fortfarande inte vad ett RSS-flöde är och en del annan teknisk skit som jag helst av allt inte vill ha att göra med. Dessvärre ser det ut som om jag blir tvungen att stänka iväg ett mejl till signaturen 'RS' och be henne ta med sin bok till jobbet. Fast då röjer jag min redan taskigt gömda anonymitet. Och det har jag ingen lust till. Då kommer jag förmodas komma med en mängd kloka inlägg, när jag helst av allt vill skrika högt och tvärtom, så det går inte alls. Just nu. Så jag får nöja mig med vänliga och hjälpsamma påpekanden från en Jamaicansk Gud som tydligen har lyckats få politisk asyl i Malmö.
Jag gillar alltså anonymiteten, för tillfället, även om jag står för mina åsikter. Men varför är det här snyftande inlägget 'off topic' då? Jo, morgonen är passé sen länge. Minst tio-tjugo låtar har redan snurrat runt i min alldeles egna mentala jukebox. Och hela idén med den här bloggen var från början att låta det finnas ett flöde mellan den låt som jag vaknar med i huvudet på morgonen och den text som jag skriver. Inget annat. Därav ett inlägg per dag. Såvida inte Bajen tar SM-Guld. Eller att nåt annat viktigt skriker i fingertopparna. All annan jävla daglig påfyllnad hör inte hit. Det var det där första som intresserade mig. Musiken. Tankarna som följer den. Ibland handlar det om politik. Oftast inte. Vilket jag märkte rätt snabbt och ändrade min profil.
***
Egentligen satte jag mig ner för att kommentera ännu en söndagskväll på 3v. Den hopplösa bristen på musiksmak. Att jag ändå befinner mig där. Söndag efter söndag. Men jag överlåter det till Ankan (även om jag anar att Penny Lane har ett och annat att säga om hans senaste inlägg). Jag misstänker dock att han kan förklara det jag själv inte begriper ju mer jag tänker på det. Eller?
***
Hur det gick i söndagsmatchen? Torsk. Att påstå att min högerfot är dubbelt så stor som den vänstra är en ren lögn. Den är bara en femtedel större än vänsterfoten. Tejpad pallade den åtminstone fyrtio minuter. Det du Ljungberg!
***
Att påstå att det här inlägget skrevs nyktert är en ändå större lögn.
***
That's all. Off topic.
Klasslikgiltighet
"It takes a lot of desperation to make a move"
Gårdagkvälllens public service-tv bjöd på två klassrelaterade program. Dels satt Stina och pratade klass med Janne Josefsson, Ebba von Sydow, Jens Lapidus och Börje Ahlstedt. Hur nu än intervjuerna gick kom jag på mig själv med att jag bara lyssnade in Börje A och Janne J. Vad Jens sa har jag ingen aning om. Ebba erkände att hon varit och handlat nån trasa för sju papp. Jaha. Sa hon nåt mer? Har ingen aning. Kvart över nio började sen en dansk film som fått alla danska filmpriser man kan få, som var till bredden fylld med gräddan av dansk scenkonst. Efter en kvart flackade jag med blicken, klickade på och av text-tv, för att slutligen byta kanal till programmet om den femte Beatlen, Stuart Sutcliffe. Funderade ett kort tag över varför. Jag kom fram till att det är av samma anledning som jag aldrig har pallat med Ingmar Bergmans mest hyllade verk; jag är totalt likgiltig för överklassens relationer, ångest och övriga förehavanden. Jag har ungefär lika mycket gemensamt med en ur överklassen som med en från Borneos regnskoggar, eller en marsian för den delen. Dramatiseringar om deras liv och leverne intresserar mig helt enkelt inte alls. Jag möjligen sträcka mig till att se en dokumentär, av samma skäl som jag ser en dokumentär om Borneos regnskogar, en fascination över det främmande. Men en hel spelfilm? Nej tack. Eller för att citera Joe Strummer:
"I don't wanna hear about what the rich are doing
I don't wanna go to where the rich are going
They think they're so clever, they think they're so right
But the truth is only known by guttersnipes"
***
Janne Josefsson blir allt mer lik Göran Persson när GP framstod som en buffel. Undrar om det är samma mediacoach som fått Janne J att ställa upp i varenda talkshow som kan uppbringas? Och när ska han vara med i Bolibompa?
"It takes a lot of desperation to make a move"
Gårdagkvälllens public service-tv bjöd på två klassrelaterade program. Dels satt Stina och pratade klass med Janne Josefsson, Ebba von Sydow, Jens Lapidus och Börje Ahlstedt. Hur nu än intervjuerna gick kom jag på mig själv med att jag bara lyssnade in Börje A och Janne J. Vad Jens sa har jag ingen aning om. Ebba erkände att hon varit och handlat nån trasa för sju papp. Jaha. Sa hon nåt mer? Har ingen aning. Kvart över nio började sen en dansk film som fått alla danska filmpriser man kan få, som var till bredden fylld med gräddan av dansk scenkonst. Efter en kvart flackade jag med blicken, klickade på och av text-tv, för att slutligen byta kanal till programmet om den femte Beatlen, Stuart Sutcliffe. Funderade ett kort tag över varför. Jag kom fram till att det är av samma anledning som jag aldrig har pallat med Ingmar Bergmans mest hyllade verk; jag är totalt likgiltig för överklassens relationer, ångest och övriga förehavanden. Jag har ungefär lika mycket gemensamt med en ur överklassen som med en från Borneos regnskoggar, eller en marsian för den delen. Dramatiseringar om deras liv och leverne intresserar mig helt enkelt inte alls. Jag möjligen sträcka mig till att se en dokumentär, av samma skäl som jag ser en dokumentär om Borneos regnskogar, en fascination över det främmande. Men en hel spelfilm? Nej tack. Eller för att citera Joe Strummer:
"I don't wanna hear about what the rich are doing
I don't wanna go to where the rich are going
They think they're so clever, they think they're so right
But the truth is only known by guttersnipes"
***
Janne Josefsson blir allt mer lik Göran Persson när GP framstod som en buffel. Undrar om det är samma mediacoach som fått Janne J att ställa upp i varenda talkshow som kan uppbringas? Och när ska han vara med i Bolibompa?
"It takes a lot of desperation to make a move"
lördag 5 maj 2007
SM-GULD
Ett stort fett grattis till Hammarby Handboll för det andra raka guldet. Framförallt till den förra styrelsen med Mats Norrstad som ordförande, vilka lyckades sanera ekonomin och ändå ta det första guldet. Grattis!
Bira bira bira - Bärs bärs bärs
"Ain't no sunshine when she's gone.
It's not warm when she's away.
Ain't no sunshine when she's gone
And she's always gone too long anytime she goes away."
Aaaah. Smaken av Oppigårdens Old Town Ale sitter nästan kvar i munnen än idag. Jag och R gick efter jobbet till Tegnérs Gömställe och trots att de inte skulle öppna förrän vid fem släpptes vi in när de hörde att vi bara tänkte prova några av ölsorterna de har (R trodde att det trevliga bemötandet hade nåt att göra med den grönvita halsduken som bartendern hade). Krogen har specialiserat sig på svenska ölsorter från mindre bryggerier. Så i stället för att bara tjonga in varsin halvliter bira valde R och jag att dela på varje bärs. Ett klokt val om känner sig osäker, för en del bärs är minst sagt smakrika. Vi gick ut lite försiktigt och tog in en flaska Pickla Pils. För att vara en prisbelönt Pils tyckte R och jag att den var lite tam. Vi gick raskt över på nästa bira, Skebo Bruksbryggd. En 'saftig' bira för varma sommardagar, barnen tar ett glas saft och du en Skebo och fåglarna kvittrar. Från Skebo tog vi oss sen över bron till Öland, väl där hällde vi upp Långe Jan i våra glas, nosade lite, tog varsin slurk och satt sen som fån och undrade vad det var för smaker vi fått i munnen. Det var rökigt och som nyslutatd rökare fick jag också en förnimmelse av tobak. Lattjo. Innan det var dags att bryta upp avslutade vi som sagt testet med Oppigårdens Old Town Ale och vilken bira! Smakrik och fyllig, utan att förhäva sig. Att Oppigårdens bryggeri kan göra öl visste jag sen tidigare, deras Slåtteröl är ett säsongsöl och i höstas var det utmärkt. Deras vanliga ale har dock en beska som är lite för sträv för min smak.
***
Jo, sa jag förresten att de spelade Bill Withers på gömstället? Det gjorde dom. Inte konstigt att man vaknar med honom i huvudet.
***
Idag kan det bli SM-guld. Igen.
It's not warm when she's away.
Ain't no sunshine when she's gone
And she's always gone too long anytime she goes away."
Aaaah. Smaken av Oppigårdens Old Town Ale sitter nästan kvar i munnen än idag. Jag och R gick efter jobbet till Tegnérs Gömställe och trots att de inte skulle öppna förrän vid fem släpptes vi in när de hörde att vi bara tänkte prova några av ölsorterna de har (R trodde att det trevliga bemötandet hade nåt att göra med den grönvita halsduken som bartendern hade). Krogen har specialiserat sig på svenska ölsorter från mindre bryggerier. Så i stället för att bara tjonga in varsin halvliter bira valde R och jag att dela på varje bärs. Ett klokt val om känner sig osäker, för en del bärs är minst sagt smakrika. Vi gick ut lite försiktigt och tog in en flaska Pickla Pils. För att vara en prisbelönt Pils tyckte R och jag att den var lite tam. Vi gick raskt över på nästa bira, Skebo Bruksbryggd. En 'saftig' bira för varma sommardagar, barnen tar ett glas saft och du en Skebo och fåglarna kvittrar. Från Skebo tog vi oss sen över bron till Öland, väl där hällde vi upp Långe Jan i våra glas, nosade lite, tog varsin slurk och satt sen som fån och undrade vad det var för smaker vi fått i munnen. Det var rökigt och som nyslutatd rökare fick jag också en förnimmelse av tobak. Lattjo. Innan det var dags att bryta upp avslutade vi som sagt testet med Oppigårdens Old Town Ale och vilken bira! Smakrik och fyllig, utan att förhäva sig. Att Oppigårdens bryggeri kan göra öl visste jag sen tidigare, deras Slåtteröl är ett säsongsöl och i höstas var det utmärkt. Deras vanliga ale har dock en beska som är lite för sträv för min smak.
***
Jo, sa jag förresten att de spelade Bill Withers på gömstället? Det gjorde dom. Inte konstigt att man vaknar med honom i huvudet.
***
Idag kan det bli SM-guld. Igen.
fredag 4 maj 2007
En man utan svar och ansvar
"You wave your hand and they scatter like crows
they have nothing that will ever capture your heart
theyr'e just thorns without the rose
be careful of them in the dark"
Mats Odell. Vad säger man om Mats Odell? Såg delar av en presskonferens häromdagen där han satt på podiet med en Karin Sakkunnig, tror jag hon hette. Medierna var ditkallade för att staten ska sälja ut åtta procent av aktierna i Telia Sonera. Det var nästan för pinsamt för att vara sant. Varje fråga som gick lite djupare än det som redan stod i presskommunikén bollade han raskt vidare till Karin Sakkunig. I dagens Svenskan blir det än mer pinsamt. Riksrevisionen har ett flertal gånger begärt in sakskäl till varför just de sex statliga bolag som regeringen har flaggat för att de ska bort ska säljas ut. Regeringen har inte velat/orkat svara Riksrevisionen. Mats Odell påstår sig "inte varit inblandad". Näringslivsjournalisten Jonas Fröberg lyckas dock nåla fast Odell på ett bra (och faktiskt underhållande) sätt:
Ni hävdar ju själva att ni för varje bolag ska gå igenom för- och nackdelar inom sex olika sakområden inför en försäljning.
–Det finns några skrivningar i vårpropositionen, men vi har aviserat varför vi säljer i valrörelsen. De kan läsa om det i valmanifestet, det skickar vi gärna över till dem. Men vi kommer att lämna ut allt vi har.
Men de letar efter sakskälen att sälja just de här sex bolagen. Finns de dokumenten?
–Jag vet inte, vi lämnar ut allt vi har. Men vi har fattat ett politiskt beslut. Så enkelt är det.
Sedan säger Mats Odell att analysen av att sälja bolagen pågår – just nu.
Urtjusigt! Men vad säger man egentligen om Mats Odell?
***
Kom igår kväll på kopplingen mellan Anders Wendin och Mink de Ville. När jag lyssnade på Tom Waits Downtown Train insåg jag att Pengabrorsans tolkning (och för övrigt hela plattan) är mer inspirerad av Minken än av Tom. Kul.
they have nothing that will ever capture your heart
theyr'e just thorns without the rose
be careful of them in the dark"
Mats Odell. Vad säger man om Mats Odell? Såg delar av en presskonferens häromdagen där han satt på podiet med en Karin Sakkunnig, tror jag hon hette. Medierna var ditkallade för att staten ska sälja ut åtta procent av aktierna i Telia Sonera. Det var nästan för pinsamt för att vara sant. Varje fråga som gick lite djupare än det som redan stod i presskommunikén bollade han raskt vidare till Karin Sakkunig. I dagens Svenskan blir det än mer pinsamt. Riksrevisionen har ett flertal gånger begärt in sakskäl till varför just de sex statliga bolag som regeringen har flaggat för att de ska bort ska säljas ut. Regeringen har inte velat/orkat svara Riksrevisionen. Mats Odell påstår sig "inte varit inblandad". Näringslivsjournalisten Jonas Fröberg lyckas dock nåla fast Odell på ett bra (och faktiskt underhållande) sätt:
Ni hävdar ju själva att ni för varje bolag ska gå igenom för- och nackdelar inom sex olika sakområden inför en försäljning.
–Det finns några skrivningar i vårpropositionen, men vi har aviserat varför vi säljer i valrörelsen. De kan läsa om det i valmanifestet, det skickar vi gärna över till dem. Men vi kommer att lämna ut allt vi har.
Men de letar efter sakskälen att sälja just de här sex bolagen. Finns de dokumenten?
–Jag vet inte, vi lämnar ut allt vi har. Men vi har fattat ett politiskt beslut. Så enkelt är det.
Sedan säger Mats Odell att analysen av att sälja bolagen pågår – just nu.
Urtjusigt! Men vad säger man egentligen om Mats Odell?
***
Kom igår kväll på kopplingen mellan Anders Wendin och Mink de Ville. När jag lyssnade på Tom Waits Downtown Train insåg jag att Pengabrorsans tolkning (och för övrigt hela plattan) är mer inspirerad av Minken än av Tom. Kul.
torsdag 3 maj 2007
Minken
"Men hur skulle dom förstå
Dom vet ingenting om oss"
Man skulle lätt kunna tro att jag nu tänker skriva en lång drapa om Anders Wendin, om att han är en av Sveriges tio bästa manliga sångare, men det tänker jag inte, trots att jag fick Dom vet ingenting om oss i huvudet i morse. Nej, idag tänkte jag ägna mig åt en grupp som jag återkommer till igen och igen; Mink de Ville. Den musik de skapade i slutet på sjuttiotalet hade en mycket säregen nerv. Bandet stoppades lite slarvigt in i New Wave-genren, förmodligen just på grund av den nerv som bandet hade, men var redan från början bredare än sitt fack. Rötterna var redan på debutplattan djupt rotade i 60-tals soul och New Orleansk Cajun-musik. I en av mina favoritfilmer med Al Pacino, Cruising, spelar bandets nerviga musik en avgörande roll i att skapa den rätta spänningen i filmen.
Personligen har jag bara sett Mink de Ville live en enda gång, på Ritz nån gång på 80-talet. Jag minns Willys totala närvaro på scen, den ilskna blicken efter roddaren när gitarrbandet släppte vid gitarrbyte. Ett annat oförglömligt minne är faktiskt ett tv-framträdande. I slutet på sjuttio- och i början på åttiotalen visades det ibland livemusik från Tyskland. Arrangemanget hette Rockpalast, något man som punkare snabbt döpte om till Rockplast eftersom det kändes närmre sanningen. Hur som helst, jag hade en polare som praktiserade som kock på hotell Anglais, han hade kvälls- och morgonskiftet och då fick han sova över i en liten hytt på hotellet. Vi bestämde att ta med lite sprit och gott från köket för att se konserten. Wow. Jag får än idag nästan gåshud när jag tänker på Willys entré på scenen. Bandet startade med Spanish Stroll, efter några takter kommer Willy in. Han formligen gåglider över scenen med två maracas i ena handen, en cigg i mungipan och precis när han kommer fram till micken börjar han sjunga. Jag och min polare bara skrek rakt ut. Det var det coolaste vi någonsin sett. Hur ofta får man en sån känsla av ett tv-framträdande? Hur många artister lyckas över huvud taget att ta sig igenom och beröra en i tv-mediet? Kolla in Cadillac Walk.
Tyvärr blev Willy horsare och sumpade mycket av både röst och fingertoppskänsla under åttio- och nittiotalen. Men hans tre första plattor är fortfarande grymma. Vill man ha en bra samling med Minken från den här tiden rekommenderar jag starkt Savoir Faire från 1981.
onsdag 2 maj 2007
Nästan ett mirakel
"Ziggy played guitar, jamming good with Wierd and Gilly,
The Spiders from Mars. He played it left hand, but made it too far,
Became the special man, then we were Ziggy's Band."
Jag gick förbi Norra Bantorget en sväng igår. Kan inte komma ifrån att jag fann något provocerande i att sosserosen är det enda som prydde backdropen på scen. LO:s loggor var små och flankerade en jättebanderoll med ännu en jätteros på Norra Latins fasad. Nånstans är den bilden talande för ordningen inom "rörelsen". Det är partiet som sätter dagordningen och ska synas, LO ska bidra med pengar och fotfolk vid valen. Det blev inte mindre provocerande av att Wanja Lundby-Wedin var huvudtalare. Att LO för en gångs skull lyckats nagla fast partiledaren (och dessutom Mona Sahlin) vid ett löfte, om a-kassans återställande, är näst intill ett mirakel. I övrigt tyder medierapporteringen på att Wanja dock höll ett hyfsat tal.
***
Det finns något otroligt roande i att Fjodor från Ebba Grön var med och stod för underhållningen på Norra Ban. Drog han "Beväpna er" eller "Staten och kapitalet"?
***
Gårdagens 1-maj fika med bulle intogs på Aspuddens IP. IK Tellus a-lag hade hemmapremiär. Det blev 3-2 mot Konyaspor i en underhållande match. Det såg i stort sett bra ut, med riktigt snygga mål, laget tappade dock fokus de sista tjugo, men lyckades undvika kvittering genom en sista kraftsamling de avslutande fem minutrarna.
***
Idag tar jag min sista surinabant-/placebotablett. Jag har bara rökt tre eller fyra cigg sen den 20 mars. En efter samtalet med hopparens pappa och de andra efter Hattes begravning. Ganska strongt, får jag väl säga i all blygsamhet. Har väl dragit på mig ett extrakilo eller två. Men om bara foten håller så ska nog fotbollen ta bort dem.
***
Jose Reina! Vilka räddningar!
The Spiders from Mars. He played it left hand, but made it too far,
Became the special man, then we were Ziggy's Band."
Jag gick förbi Norra Bantorget en sväng igår. Kan inte komma ifrån att jag fann något provocerande i att sosserosen är det enda som prydde backdropen på scen. LO:s loggor var små och flankerade en jättebanderoll med ännu en jätteros på Norra Latins fasad. Nånstans är den bilden talande för ordningen inom "rörelsen". Det är partiet som sätter dagordningen och ska synas, LO ska bidra med pengar och fotfolk vid valen. Det blev inte mindre provocerande av att Wanja Lundby-Wedin var huvudtalare. Att LO för en gångs skull lyckats nagla fast partiledaren (och dessutom Mona Sahlin) vid ett löfte, om a-kassans återställande, är näst intill ett mirakel. I övrigt tyder medierapporteringen på att Wanja dock höll ett hyfsat tal.
***
Det finns något otroligt roande i att Fjodor från Ebba Grön var med och stod för underhållningen på Norra Ban. Drog han "Beväpna er" eller "Staten och kapitalet"?
***
Gårdagens 1-maj fika med bulle intogs på Aspuddens IP. IK Tellus a-lag hade hemmapremiär. Det blev 3-2 mot Konyaspor i en underhållande match. Det såg i stort sett bra ut, med riktigt snygga mål, laget tappade dock fokus de sista tjugo, men lyckades undvika kvittering genom en sista kraftsamling de avslutande fem minutrarna.
***
Idag tar jag min sista surinabant-/placebotablett. Jag har bara rökt tre eller fyra cigg sen den 20 mars. En efter samtalet med hopparens pappa och de andra efter Hattes begravning. Ganska strongt, får jag väl säga i all blygsamhet. Har väl dragit på mig ett extrakilo eller två. Men om bara foten håller så ska nog fotbollen ta bort dem.
***
Jose Reina! Vilka räddningar!
tisdag 1 maj 2007
1 maj
"You didn't know it, you didn't think it could be done,
in the final end he won the wars
After losin' every battle."
I dag är det 1 maj, arbetarnas dag, och jag tänker inte demonstrera. Som hemlös socialist har jag svårt att rätta in mig i ledet, oavsett om det är socialdemokratiskt eller vänsterpartistiskt. Men vad viktigare är, är att tanken på att partierna arrangerar arbetarnas demonstrationer är ett feltänk utifrån att partiet är avantgardet och den fackliga röran, är just en röra vars krav bör hållas tillbaka till förmån för de genomtänkta parollerna som Partiet har tänkt ut. På 1 maj borde det vara tvärtom: Idag borde det vara fackföreningsrörelsens medlemmars dag. Den dag då våra krav hörs och syns. Vill partierna delta i demonstrationerna skulle det vara ok; fyll på bakom bara. Jag tror att 1 maj skulle engagera fler med ett sådant upplägg: Tydligare krav vid en borgerlig regering och förhoppningsvis tuffare krav vid en socialdemokratisk. I Stockholm har Grafiska Fackföreningen motionerat i LO-distriktet om en liknande ordning. Det tycker jag är bra. För då skulle även jag -och troligen många med mig- kunna gå ut och demonstrera.
***
1 maj är för mig alltid intimt förknippad med Åsögatan 180. Där bodde min mormor från 1964 tills att dog för sex år sen. 1 maj var mormors födelsedag. På Åsögatan åts det alltid middag och tårta och småkakor efter demonstrationerna på sjuttio- och åttiotalen. Idag skulle hon ha fyllt 97 år.
in the final end he won the wars
After losin' every battle."
I dag är det 1 maj, arbetarnas dag, och jag tänker inte demonstrera. Som hemlös socialist har jag svårt att rätta in mig i ledet, oavsett om det är socialdemokratiskt eller vänsterpartistiskt. Men vad viktigare är, är att tanken på att partierna arrangerar arbetarnas demonstrationer är ett feltänk utifrån att partiet är avantgardet och den fackliga röran, är just en röra vars krav bör hållas tillbaka till förmån för de genomtänkta parollerna som Partiet har tänkt ut. På 1 maj borde det vara tvärtom: Idag borde det vara fackföreningsrörelsens medlemmars dag. Den dag då våra krav hörs och syns. Vill partierna delta i demonstrationerna skulle det vara ok; fyll på bakom bara. Jag tror att 1 maj skulle engagera fler med ett sådant upplägg: Tydligare krav vid en borgerlig regering och förhoppningsvis tuffare krav vid en socialdemokratisk. I Stockholm har Grafiska Fackföreningen motionerat i LO-distriktet om en liknande ordning. Det tycker jag är bra. För då skulle även jag -och troligen många med mig- kunna gå ut och demonstrera.
***
1 maj är för mig alltid intimt förknippad med Åsögatan 180. Där bodde min mormor från 1964 tills att dog för sex år sen. 1 maj var mormors födelsedag. På Åsögatan åts det alltid middag och tårta och småkakor efter demonstrationerna på sjuttio- och åttiotalen. Idag skulle hon ha fyllt 97 år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
